Vi är som barn. Anpassningsbara. Jag trodde alltid att det var något positivt. För drygt fem år sedan lämnade vi Sverige. Vi sålde i princip allt vi ägde. Sa hej då och stack. Flängde runt jorden under ett år. Nya länder, nya upplevelser. Vi anpassade oss. Aldrig var det något problem. Tillslut stannade vi upp och bodde i Filippinerna under ett år. Det var annorlunda. Men vi anpassade oss och trivdes.
Längtade efter förändring och nya utmaningar. Flyttade till Indonesien. Där var ingenting som i Sverige. Men inte heller som i Filippinerna. En ny kultur. Ett nytt sätt att leva livet. Vi anpassade oss. Annorlunda blev snabbt vår vardag och det var som om vi inte visste något annat.
Tre år levde vi anpassade efter en annan vardag. Tre snabba år. Sedan blev det dags att packa ihop livet och flytta tillbaka till platsen där allt började. Idag är det exakt en månad sedan jag och Kato klev av flygplanet och satte fötterna på svensk mark. Framför oss hade vi förändringar, omställningar och utmaningar.
Kvar är utmaningar. För vi anpassade oss. Och det har aldrig gjort mig så ledsen som den här gången.
Plötsligt känns livet vi älskade och inte ville skiljas från så långt borta. Vissa dagar känns det som att vi aldrig ens har varit borta. Vi glömmer bort hur vår vardag en gång såg ut. En vardag som fortfarande är så nära i tiden. Det börjar bli svårt att komma ihåg lukten av nyligen skördade risfält. Känslan av vinden mot ansiktet när vi åkte runt på motorcykeln. Ljudet av havet. Synen av Puspa som busar med Kato. Värmen som trycker. Vyerna som för ett ögonblick förlamar ögat.
Vi anpassar oss. Och med det glömmer vi bort. Det känns så fel. Jag vill inget hellre än att minnas. Jag vill ha kvar känslan. Men vardagen tar den ifrån mig. Allt känns så otroligt normalt.
Det är som om nuet försöker ta dået ifrån oss.