2010-03-16 10.52 Dumandan, Filippinerna
Dag 272: Nattlig resa
Vaknade mitt i natten. La en hand på magen och kunde inte somna om på en lång stund. Det är något där inne.
2010-03-15 19.10 Dumandan, Filippinerna
Dag 271: Dagens filmer...
...kan man se här och här.
2010-03-15 18.55 Dumandan, Filippinerna
Dag 271: Vecka 15
Tiden går undan som vanligt. Idag var vi på vårt fjärde besök hos barnmorskan. Därmed gjorde vi vårt tredje ultraljud. Det funkar lite annorlunda här i Filippinerna. Varje besök hos barnmorskan kostar 30 kronor, utöver det kan får betala omkring en hundralapp för ultraljud. Och det får man göra hur ofta man vill. Vilket vi så klart tar tillvara på! Så vi har bestämt oss för att göra ultraljud vid varje återbesök. Alltså en gång i månaden nu till en början. Det finns ju inget som slår att få se hur den lilla växer månad efter månad.
Idag var jag väldigt nervös precis som vanligt. Rädd att något inte skulle stå rätt till. Men det visade sig vara helt obefogat. Tack och lov. Sprattelsaken hade återigen dubblat sin storlek. Han/hon är nu nästan 10 cm lång från huvud till rumpa. Allt såg tydligen jättebra ut. Ryggraden, huvudet, två armar med tillbehör som greppade i tomma intet, två ben med små fötter och tår som tog spjärn och såg till att sträcka ut hela den lilla kroppen. Fortfarande helt overkligt, men magiskt, att titta på.
Dannes näsa?
Huvud är bra att ha.
En döskalle?!
Så, nu längtar vi till nästa månad. Innan det får vi sverigebesök som förhoppningsvis kommer få tiden att gå ännu snabbare. Det ska bli sköj. Särskillt för de som får dyka...
Nu är det dags för mannens spaghetti och köttfärssås till middag. Vi blir nog en bra familj!
2010-03-13 15.23 Dumandan, Filippinerna
Dag 269: Levergryta
Vi lever. Typ. Trötta och tillbaka i Filippinerna. Svårt drygt att flyga mitt i natten. Flighten till Jakarta från Denpasar gick vid 20. Sedan vidare från Jakartat till Manila vid 01. Lanade i Manila halv sex och hoppade sedan på tredje flighten till Dumaguete vid sjutiden någongång. Ingen härlig natt direkt. Möttes iallafall av fyra glada hundar nrä vi kom fram till beachen. Blackie och Brownie gick ganska snabbt "hem" till grannarna, som matat dem medan vi varit borta. Men de små vita sakerna lämnar inte huset eller oss ur sikte.
Baaaali... Där var det full fart varje dag. Men mer om det en annan gång! Nu fokuserar vi på soffan, vithajar och en riskaka.
2010-03-05 09.25 Bali, Indonesien
Dag 261: Detta har hänt
Vi lämnade stranden i Dumandan och begav oss mot...
...flygplatsen i Manila där det var kallt...
...men i Jakarta var det varmt och sent...
...dock inte på planet till Denpasar där det rök...
...väl framme på bali hittade vi en cool butik...
...så var det dags för lunch innan vi letar apor...
...som oxå ville ha lunch...
...så vi smet runt hörnet...
...och åt upp det som fanns kvar...
...innan det var dags att bestiga en kulle...
...och komma ned med en baby som är törstig...
...fina kläder fick man på biljetten...
...och fin utsikt från Ulu Watu tempel...
...för den som gillar avkild strand finnes det här.
2010-03-01 12.45 Dumandan, Filippinerna
Dag 257: Fel färg på bilen
Nu åker vi snart. Men först måste vi träffa Paul och eventuellt få tillbaks Dannes förkort. Då kanske ni undrar varför han har det? Ja det kan man lätt göra. Det är nämligen som så att när vi var 500 meter från flygplatsen för att hämta Jens och Carro i onsdags blev vi stoppade av polisen i en rutinkontroll. Först kollade de konstigt på körkortet och frågade hur länge vi varit i Filippinerna. Två månader sa vi eftersom vi vet att man bara får köra med utländskt körkort i ett halvår. Nemas problemas. Men så skulle herr polisen kolla på registreringspapperen. Jag oroade mig för att de inte skulle finnas i bilen men Danne trollade nöjt fram dem från en gömd håla under instrumentbrädan. Polisen kollar ett tag. Skickar fram oss till en ny polis som i sin tur säger "det står att bilen är röd". Som vi alla vet är den blå. Jahapp. Paul är den som varit ansvarig för registrering, ommålning och allt annat som har med bilen att göra och han har sagt att allt är klart och som det ska vara. Förutom att de inte ändrat färgen då?! Så det som händer är att polisen tar Dannes körkort, ger oss en papperslapp som säger att vi har tre dagar på oss att betala böter och registrera om bilen. Suck. Danne åker in igen på fredagen, möter upp med Paul och ska försöka fixa allt. Då har det visat sig att man inte bara kan måla om en bil hur som helst utan man måste ansöka om tillstånd. Därför måste vi nu ha papper från en advokat som säger att vi gjorde ett misstag och drar några lögner. Danne åker hem, Paul får fixa. Och om han har fixat eller inte märker vi idag.
Böter och krångel för att bilen är fel färg. Bra där.
2010-03-01 12.35 Dumandan, Filippinerna
Dag 257: Ungefär så här gick det till
Trimmer för 25 spänn från Kina ska göra jobbet.
Före. Blond men varm.
Funderade på att sluta här.
Seriösa Danne.
Färdig!
2010-03-01 08.24 Dumandan, Filippinerna
Dag 257: Hejdå gulsot hejdå hår
Så var OS slut. Synd att inte USA fick vinna hockeyn. Det är inte ofta man hejar på det landet. Ja ja. Vi är trötta. Danne gick upp vid 2-tiden inatt för att se skidåkning och sedan hockeyn. Jag hade avlidit. Det gjorde jag ändå. Sov jättekonstigt efter att karln lämnade mig i sängen. Vaknade tusen gånger och vred och vände. Jag som inbillade mig att vi skulle vara pigga idag. Tur att flyget till Manila inte går förrän runt 16. Kommer inte till Jakarta förrän efter midnatt. Snark. Tänker bo på flygplatshotell och flyger vidare till Bali imorgon vid lunch. Inga tidiga mornar i onödan.
Igår lämnade vi av Jens och Carro vid båten till Cebu. De skulle dra vidare till Boracay. Väldans trevliga dagar sedan de kom. Det blev en tur till Apo och en annan tur söderut till Cocos Nest. Det stället har mystiska ägare. Tur att vinden har sluta vända och bara en väg blir hoppig och blöt. Vi undrar om det någonsin kommer sluta blåsa här? Kanske i april till juli säger folket. Eh he. Så, ingen blåst tre månader per år? Bra där...
Bali nästa allså. Vi är laddade. Förutom att jag är i koma just nu. Men det går nog över. Det blir lite sömn innan handbagaget ska packas. Kan hända att vi kommer hem med mer än handbagage.
Bra sak med besöket. Carro är frisör så jag fick en gratisklippning. Man tackar. Och igår såg vi till att Danne fick en 25-kronorsklippning. Det som kostade var klippmaskinen vi köpte på en kinabutik. Jag fällde en liten tår medan jag klippte bort det långa blonda håret men tycker det blev riktigt fint efter maskinen gjort sitt. tre mm hår har han nu. Skönt för honom. Nu skulle jag kunna slänga upp en bild. Men det får vänta. För jag somnar och innan jag gör det måste jag ta bort mitt nagellack. Igår målade jag naglarna gula. Det ser ut som att jag har gulsot. Det är inte okay.
2010-02-24 08.50 Dumandan, Filippinerna
Dag 252: Värdelösa Solarsports
I eftermiddag hämtar vi Jens och Carro på flygplatsen. De ska stanna ett par dagar. Då gör det inget om vinden lugnar sig och vi kan åka lite båt. Tack. Det skulle inte göra något om den filippinska OS-kanalen visade Kanada - Tyskland LIVE istället för massa strunt i repris heller.
Ganska oväntat att då surfa in på atdhe.net, där de brukar streamar OS från australiensiska tvkanaler gratis, och det plötsligt är den svenska livesändningen! Glädjen blev dock kort. Plötsligt står det att det är max antal tittare från vårt land och vi inte får se mer om vi inte betalar. Jaha.
2010-02-23 17.11 Dumandan, Filippinerna
Dag 251: Halsont
Min kära mamma som precis läst våra 100 frågor och svar skriver detta, väldigt menande, till mig på msn:
"Jag vill att du tillägger en fråga till dej!!!! Evil, är det sant att ju mer du ljuger, desto högre skriker du? Får du ont i halsen när du åker bil?"
Svar: Jaaa det kanske är sant att rösten höjdes lite när jag nekade något. Hon om någon borde väl veta. Och JA jag fick ont i halsen när mina föräldrar tvingade mig på långa tråkiga illamående bilresor när jag var liten. Vägra påstå något annat.
2010-02-23 12.12 Dumandan, Filippinerna
Dag 251: The Oikaris växer
Theoikaris.com har haft sina faser. Det började med "inför resan", sedan tog just "resan" över. Efter ett år med den blev det mer fokus på fasen "skapa ett nytt liv i Filippinerna". Senaste tiden har det varit en ganska död fas med lite väl få uppdateringar. Nu går vi in i nästa fas. "The Oikaris växer fasen".Nu orkar vi helt enkelt inte vara tysta längre. Allt snack om missfallsrisk hit och dit, berätta eller inte berätta och så vidare. Det blir som det blir helt enkelt. Men tanken är iallafall att en ny globetrotter ska komma till världen! Och det tack vare oss. Stort.
En liten Heffaklump på sex veckor.
Vecka 12 och Klumpen är numera en Sprattel.
Efter att ha kissast fram två lila linjer på FYRA gravtester dagarna runt nyårsafton i El Nido var det dags att börja lägga ner tvivlandet. Men det var inte förrän vi gjorde första ultraljudet för ungefär sex veckor sedan som vi faktiskt kunde tro att det var sant. Det växer en varelse i min mage! Sjukt men väldigt välkommet. Då - en klump på 8 mm med ett hjärta som till och med slog snabbare än våra egna. I onsdags - en sprattlande breakdansare på nästan 5 cm. Hoppade runt som en galning, förutom när vi ville filma det såklart, och visst är det väl en "tummen upp" man kan se på bilden? Känslan att se ett litet foster, i sin egen kropp, slänga med armar och ben och nästan gå upp i brygga för att studsa på huvudet... Wow?
Det var alltså på grund av detta jag låg i total koma i tre veckor efter nyår. Aldrig varit tröttare i hela mitt liv. Var ju även svårt förkyld på köpet. Slår vad om att jag kan beskylla det lilla livet i magen för det med. Nu är tröttheten gått in i nästa fas (många faser nu) . Är jag aktiv en dag är det halva vägen ner i graven som gäller dagen efter. Bättre det. Illamåendet finns där tillsammans med växtvärk i magen så gott som varje dag. Allt är som det ska med andra ord.
Vi befinner oss just nu i början av vecka 13. Kan inte sluta irritera mig på hur man räknar det där med veckorna. Man börjar räkna första dagen på sista mensen. Istället för att räkna från själva befruktningen. Vem kom på det? Jaja, vecka 13 iallafall. Om allt går som det ska får familjen en ny medlem omkring sjunde september. Eller fjärde då Danne fyller år. Eller varför inte 15:e då syster yster firar sin 30årsdag. Den som lever får se.
Frågorna är många. Den återkommande har varit om vi ska stanna kvar här eller åka till Sverige. Som det ser ut nu och om allt går som planerat blir det Gävle Sjukhus som får äran att plocka ut livet till världen. Men det betyder inte att vi ger upp utlandet för att flytta "hem". Sverige är inte vårt hem. Vi kommer spendera ganska många månader i Sverige men har även andra planer för sommaren. Frankrike och Italien finns bland andra turer på den listan. Men det är planer vi tänker uppdatera er om senare. När det närmar sig och vi har mer koll på läget. Hur som helst verkar det som att vi kommer till Sverige i juni. Kanske den tolfte. Exakt två år efter at vi lämnade.
När vi sedan känner oss redo är frågan om vi ska återvända hit eller någon annanstans. Just nu har vi många planer och drömmar som svävar runt i våra huvuden. På måndag drar vi till Bali en sväng för att reka lite. Det är mycket möjligt att det är där vi hamnar nästa år. Filippinerna och vårt älskade strandhus i all ära, men om vi ska börja tänka businessmässigt och långsiktigt känns det inte som att det kommer fungera riktigt bra. Lämnar vi kommer det vara med många tårar på kinderna. Men förhoppningsvis med andra planer och drömmar som vi håller på att förverkliga!
Japp. Så är det :-D
Film på minimänniskan finns här. Blixtstilla när mobilkameran åkte fram såklart.
2010-02-21 08.18 Dumandan, Filippinerna
Dag 249: I drömmarnas värld
Jag och Danne är i Kramfors hos min mormor och morfar. Det är mycket snö. Danne går runt i grön overall. Han försvinner ner i grannarnas källare och tror att han ska spela tv-spel med ett gäng galna pundare. Kommer tillbaks arg. Jag lägger mig i protest i snön medan Danne går in. Ligger precis vid ett äppelträd. Bakom trädet dyker det plötsligt upp tre krälande dvärgar med miniatyrpilbågar. De börjar skjuta grilspett i trä på mig. Det blir krig. Dvärgarna är smutsiga och ser lite ut som rumpnissarna, fast är längre. Jag dödar en. Får en pinne i ansiktet. Går in. Vaknar av att Springbock gnäller som en stucken gris. Dags att gå upp.
2010-02-19 17.12 Dumandan, Filippinerna
Dag 247: Här är vi
Nu kommer det mer snö till Sverige! Härligheter. Vi är inte insnöade men kollar på OS och slappar. Danne tycker han är värd det efter sin tur till Tyskland och jag kan väl knappast säga emot.
Framtiden planeras och funderas över. Vi återkommer med en rejälare rapport om livet strax eller senare!
2010-02-15 12.20 Dumandan, Filippinerna
Dag 243: Ströbröd och kummin
Städa, städa, städa. Vill ju att det ska vara fint när mannen i mitt liv kommer hem. I eftermiddag! Jubel och fanfar utan dess like! Nästa vecka får vi dessutom lite sverigebesök. Då måste det också vara fint. Det är tro det eller ej en av MINA vänner, Jens, som tänker titta förbi. Det är nästan så jag knappt tror det själv. Men nu är det ju inte så att de åker till Filippinerna just för att träffa oss, nej de skulle åka ändå. Men lika kul ska det bli för det. Jag har inte träffat Jens på flera år och nu har han med sig sin tjej som jag aldrig träffat. Så, Jens frågade snällt om det är något vi vill ha från Sverige. Jag tänkte och tänkte... Godis kommer ju Danne med idag och kanske även kaviar och senap. Ströbröd! Jajamensan. Ströbröd, kummin och vaniljsocker. Det har jag saknat många gånger. Jens reaktion på detta:
Det va de konstigaste önskemålen jag någonsin hört tror jag! Men det ska vi absolut fixa!
Konstigt! Jooo jo...
Nu ska jag göra mig en tonfiskmacka. Knäckebröd inhandlat hos tysken som inte är tysk. Wiho!
2010-02-14 13.43 Dumandan, Filippinerna
Dag 242: Full fart
På söndagar är det alltid mer liv och rörelse på stranden än andra dagar. Idag dök det upp ett gäng med en häst. Först skulle den tvättas och sedan blev det en galloptur. Jäklar va sugen jag blev på att rida. Det var inte igår.
Så gör man här.
Wiiiiha!
2010-02-14 09.42 Dumandan, Filippinerna
Dag 242: Min man
Idag är det Alla Hjärtans Dag. Jag vaknade upp efter en riktigt dålig natt med hund som behövde gå ut och bajsa, tuppar, snickare, mardrömmar osv. Är på väg mot soffan för att däcka med ett glas vatten när jag ser Eking komma gående med ett jättestort paket. Det spelar ingen roll att Danne befinner sig i tyskland just nu. Min man kan man alltid lita på.
Fiiiint paket.
Fullpackat med Filippinsk kärlek.
Min dag är räddad. Jag äter choklad till frukost och längtar, om möjligt, ännu mer till imorgonkväll.
2010-02-13 15.47 Dumandan, Filippinerna
Dag 241: Räddad!
Wihoooo! Hittade en kanal som visar OS. Fina fisken. Träffade även på två mycket trevliga män varav en av dem var britt och en minimänniska som var ute och gick på stranden. Tack vare att hundrna skulle skälla dem till månen. En av dem, som gillade att prata 5 cm från mitt ansikte, hade bott i Uppsala och även hyrt en stuga i de finska skogarna vid en sjö. Vilken connection.
2010-02-13 15.00 Dumandan, Filippinerna
Dag 241: Matos istället för OS
Död åt Blackie som inte kom hem igårkväll och därför började tokskälla på någonting halv fyra på natten. Hörde hur han sprang fram och tillbaka på stranden helt galen. Jag sov självklart som djupast just då, vägrade gå upp och ropa in honom och kunde sedan inte sova normalt. Det enda som existerar i hans liv är mat. Såg honom inte på hela dagen idag. Tills jag ställde mig i köket och började steka. Då helt plötsligt stod han där och stirrade. Det är inte äkta kärlek det inte.
Så jag var alltså trött som en gris när Springbock och Kudo först väckte mig 6.30. Jag släpade mig upp och öppnade dörren ut för att sedan gå tillbaks och få någon sorts konstig sömn till 8. Då de var tillbaks och började gnälla för de ville ha mat. När de väl fick sin mat dög den inte. Nej då. Inte gott med bara torrfoder. Uppblött funkar men jag tänkte att de var så hungriga att de skulle äta ändå. Not. Lät maten stå framme ett tag och efter si så där 30 minuter isåg iallafall Kudo att hon inte skulle få något annat.
Käkade frukost. La mig på soffan. Somnade. Vaknade 40 minuter senare av att tusen myror kröp över och bet mig. De hade hittat en smula knäckebröd i soffan och jag låg tydligen på den andra. Fortfarande i koma men två knäckemackor med äggröra senare blev jag full av energi. Det var vid 11. Nu är klockan 15 och jag har gjort av med den energin på diverse pyssel.
Idag åker Danne tillbaks till Munchen efter att ha varit några dagar i Bad Gastein. Imorgon flyger han hem! Kommer till sin fru måndagkväll. Ääääntligen. Som jag längtar. Blir ju inte sämre av att han har med sig svenskt lösgodis, Kalles kaviar och grovkornig senap.
Det verkar inte som att vi får se OS vilket känns som ett sjukt och gigantiskt skämt. Det har gått reklam om OS på några sportkanaler. I minitext längst ner i rutan står det att i Korea och Filippinerna är inte dessa sändingar tllgängliga. KATASTROF. Man kan ju bli förbannad för mindre. Just nu är Filippinerna ett skitland som borde bry sig om sport liiite mer.
2010-02-12 13.47 Dumandan, Filippinerna
Dag 240: Tiden går
Idag är det 20 månader sedan vi lämnade Sverige.
2010-02-12 12.35 Dumandan, Filippinerna
Dag 240: No more McQueen
Jag tycker det verkar dö kändisar till höger och vänster dessa dagar. Tyvärr. Nu har Lee Alexander McQueen hittad hängd i sitt eget hem. En vecka efter att hans mamma gick bort. Sorgligt. McQueen var en av de bästa designers som fanns om ni frågar mig. Kommer aldrig glömma mina sviiiindyra Pumaskor i brunt möstrat skinn och med mahogany i sulan. Designade av just honom. Jag blev fullkomligt överlycklig när jag hittade dem för halva priset, kostade fortfarande dubbelt så mycket som ett par vanliga Puma tyvärr, och fick de finaste pumaskorna jag någonsin haft. Och pumaskor har jag haft några stycken.
Mmm hejdå McQueen. Tack för skorna.
2010-02-11 14.44 Dumandan, Filippinerna
Dag 239: Inläggningsdagen
Innan vi kom till Filippinerna sa jag till Danne att jag skulle lägga in soltorkade tomater och vitlök när vi bodde där. Det finns nämligen inte att köpa i Dumaguete. Vad vi vet iallafall. Vi fullkomligt älskar goda ostar, soltorkade tomater, vitlökar, oliver och alla andra sydeuropeiska delikatesser. Almö Livs i Myggenäs försåg oss med allt vi behövde. Himelsk mataffär. Nå väl. Det dröjde inte mindre än 239 dagar innan jag idag tog tag i saken.
Efter några timmar i köket kan jag stolt ställa in burkar med inlagd grillad paprika, inlagda vitlökar, inlagd gurka och ute i solen står en bricka med tomater på tork.
Hur ska detta gå? Återkommer med resultat.
Kokade i vitt vin och kryddade med örter och chili.
Grillad paprika med vitlök och olivolja.
Och så den klassiska gurkan.
2010-02-11 10.02 Dumandan, Filippinerna
Dag 239: Kattlucka för hundar
Som alla kanske förstått så lever våra fyra hundar ett väldigt fritt liv. De ränner runt på stranden lite som de vill och befinner sig ganska ofta hos grannfamiljen som har två små barn som de gillar och säkert en och annan torkad fisk. Kudo och Springbock skulle aldrig spendera en natt ute frivilligt. De sover helt enkelt där vi sover. Ja, inte i sängen men i huset iallafall. Annat är det med Blackie. Några gånger i månaden kan han få för sig att han ska ha bortamatch. Fine. Han kommer alltid tillbaka. Brownie brukar i 99% av fallen sova hemma. Men den senaste tiden har hon börjat försvinna efter middagen och kommer inte in förrän sent. Då vi har ropat på henne i en timme och bara väntar på att få gå och lägga oss. Alternativet är att vi stänger in djuren vid 8-tiden då vi vet att de är kissade och klara. Då lägger de sig snällt och sover. Eller busar över hela golvet.
Senaste kvällarna har Brownie vägrat komma när jag ropat på henne i mörkret. En gång gick jag upp jättesent och kollade en extra gång när jag ändå skulle kissa och hon tyckte tydligen det var dags att gå in. De två senaste kvällarna har jag skitit i henne. Till min stoooooooora förvåning har hon ändå plötsligt kommit springades precis när jag håller på att somna. Överlycklig. Det verkar som att Brownie har blivit en INbrytardrottning. Vilket är mycket märkligt. Vi har nämligen stängt alla de nedre fönstren just för att hon inte ska kunna ta sig in eller ut där. Vilket har hänt förr, så vi vet att det är möjligt. Så första gången detta hände blev jag rädd. Började genast kolla alla dörrar och fönster. Men allt var som sig bör. Det finns egentligen bara en väg in. Genom att hoppa upp på bordet vid ytterdörren och klämma sig igenom fönstret och sedan droppa ner på golvet. Ett dropp på nästan 1,5 meter.
Tjockisen kommer alltså igenom där..
Bra jobbat Brownie! Nu behöver vi aldrig mer oroa oss för att du ofrivilligt ska behöva sova ute och väcka oss med dina hysteriska skall när fiskarna går upp vid 5-tiden...
2010-02-11 08.47 Dumandan, Filippinerna
Dag 239: Min husgud Sia Furler
Det började med Zero 7 och jag tror året var 2001. Samma år som deras första album kom ut. Det var syrran som tipsade mig om fantastiska Simple Things. Hade lyssnat en del på Massive Attack tidigare men det här var det band som verkligen öppnade upp mina ögon för trip-hop. Samma år släppte Zero 7´s sångerska ett eget album. Men det var inte förrän 2004, när det andra släpptes, som syrran såg till att jag fick upp ögonen för henne. Sedan dess har jag varit förälskad. I Sia.
Det började med att hennes Breathe Me avslutade hela Six Feet Under och folk började undra vem den fantastiska rösten tillhörde. Jag hade inte sett det avsnittet än när jag hörde låten första gången. Älskade den lika mycket för det. Sedan 2004 har jag väl lyssnat på just Breathe Me i snitt 300 gånger per år. Det är nog den bästa låt jag vet. Och den blev inte direkt sämre efter att ha sett Six Feet Under gå i graven två gånger om. Kan inte föreställa mig någon som skulle kunna ta död på en av historiens bästa serier på ett bättre sätt.
Hon är grym. Sia. Kolla själv.
The Girl You Lost to Cocaine & Breathe Me.
2010-02-10 15.25 Dumandan, Filippinerna
Dag 238: Självmord
Medans jag sitter här vid datorn blir jag plötsligt attackerad av en staaaark vidrig lukt. Den sveper över mig i en äcklande rörelse. Torkad rutten fisk! Ingen tvekan om saken. Vänder mig om och vem har precis kommit in i huset om inte självaste Kudo. Pallar inte detta.
2010-02-10 15.19 Dumandan, Filippinerna
Dag 238: Självmord?
Läste precis på svd.se om en man som skadades när en hiss störtade cirka fyra meter. I artikeln står foljande: "Enligt uppgift var det här tredje gången på en vecka som hissen fallit fritt. De andra gångerna har ingen person kommit till skada."
Va? Hissen har störtat TRE gånger på en vecka och de fortsätter använda den? Ibland undrar man ju...
2010-02-10 15.00 Dumandan, Filippinerna
Dag 238: Bananhund
Jag skriver som jag skrev i ett mejl till min man: Voj voj. Tre av fyra hundar tvättade. Blackie vet jag inte riktigt vart han är. Och NU har ALLA lämnat mig. Springbock först ut. Var jättegnällig och jobbig. När jag släppte lös henne sprang hon till den värsta jordhög hon kunde hitta och rullade i tre timmar. Hon var totalt svart av damm. Då bestämde jag mig för att hämnas tillbaks och skölja av henne. Först fick jag jaga henne i fem minuter, sen gallskrek hon och sedan blev hon blöt igen. Efteråt satte jag fast henne på altanen. Inte nöjd. Brownie duktig, flydde genast till grannarna. Kudo duktigast, fick också sitta och torka en stund innan hon också flydde. Sprang dirket till hörnet på staketet, strandsidan, och började leta äckliga fiskar! Antar jag... Eftersom hon brukar ligga där ibland och knapra. Plötsligt kommer Smutsbock tillbaks till trädgården. Hon äter något. Jag går ut och i munnen har hon en JÄTTEstor taggig död torkad fisk.. Eller snarare ett skinn. Huh. Det är DEN DEN DEN som stinker! De har säkert haft den flera dagar. Så jävla äcklig. Tog den och slängde bort den. Tror jag. Fattar inte riktigt vart den tog vägen faktiskt. Eh. Nu ligger hon inne och är sur. Jag är blöt och smutsig.Seriöst. Det luktar som att det ligger en tre meter lång torkad tonfisk under soffan.... Med ruttna ögon. Blandat med dålig hundandedräkt.
---
Ja. Ungefär så är det här. Jag tröstar mig själv med en bananshake. På tal om bananer är det konstig många som försöker slå ett slag för den bruna bananen på sia bloggar. Folk lägger alltså upp en bild på en brun banan och menar att det är SÅ den ska se ut när den är som godast. De har så fel. Nu ska jag en gång för alla lära er hur en banan ska se ut för att vara ätbar.
Se vilken konst jag htitade på internet!
Jo, en perfekt banan är en banan som antingen ser ut som nr 3 eller nr 4 här på bananens mognadsskala. En 3,5 vore den ultimata bananen. Punkt slut. Nummer sju är rutten och kan möjligtvis passa i en bananshake eller banankaka. På sin höjd.
Läste om folk som fryser in bananer och äter dem som glass på en pinne. Hm... Det ska jag testa.
Och om ni inte förstår min attack mot torkad fisk så beror den på att hundarna har STINKIT just torkad fisk de senaste dagarna. Det har satt sig i hela huset. Inbillar jag mig.
2010-02-09 15.08 Dumandan, Filippinerna
Dag 237: Kidnappad
Dagarna börjar gå på rutin nu. Vakna, äta, städa, fixa, äta, vila, plocka, städa, greja, vila, gå ut en sväng, fixa, äta, sova. Ungefär så ser det ut. Det behövs verkligen en och annan rensning här i huset. Känns som att det är en bit kvar innan det ser ut som det bör. Men jag har ju inte direkt bråttom. Dagarna går dessutom ganska onormalt långsamt.
Hundarna håller sig vid matte mest hela tiden. Kanske tycker de att de måste vakta lite extra nu när alfahanen inte är hemma. De får de gärna göra. Kännt det som iallafall efter att jag började dagen med att se en dokumentär om en amerikan som blev kidnappad i Filippinerna. Han hade inte så bra koll utan tyckte han skulle åka till de södra öarna för att omvända muslimer till kristna. Och det gick förstås inte så bra. Detta var 20 år sedan. Men man ska fortfarande hålla sig ifrån galningarna där nere i söder. Tänk bara på massmordet för några månader sedan då jag vet inte hur många journalister blev avrättade. Gah. Håll er i söder crazy people! Tack. Vi ser förövrigt till Mindanao (tror jag) när molnen ligger precis rätt. Konstigt nog inte på en helt klar dag. Fast en klar dag här betyder ju inte att det är en klar dag där. Nej just det.
Hoppsan. Nu är det ett program om hajar på National Geographic. Verkar som att jag måste klämma in en liten eftermiddagsvila...
2010-02-07 12.36 Dumandan, Filippinerna
Dag 235: SOS HJÄLP SOS!
Mission: vända uppochner på hela köket.
Kaos. Ångbastu. Hjälp. DANNE KOM HEM!
2010-02-06 18.08 Dumandan, Filippinerna
Dag 234: Historiens längsta dag
Vaknade riktigt utvilad. Det för att jag däckade klockan 21. Sov riktigt bra. Vaknade en gång av att en jätteråtta(?) sprang på taket och att Blackie skällde på någon hund som strök runt huset. Allt som vanligt med andra ord. Runt 6-tiden började en gåsjäkel springa fram och tillbaks och skrika. Alternativt var det en tupp med trasiga stämband. Irriterande var det iallafall. Men, upp och hoppa! Till och med hundarna verkade förvånade att jag var uppe innen dem.
De fick mat, jag fick mat och satte vid vid datorn för att göra den klassiska morgonrundan med mejl, fejan och nyheter. Satte på Thåström och tänkte "mmmm idag ska jag lyssna på det här hela dagen samtidigt som jag fixar i köket". I samma ögonblick, exakt klockan 8, försvann strömmen. Poff. Borta. Och där började historiens längsta dag.
Det visade sig ganska snabbt att jag inte var så pigg som jag trodde. Det visade sig även att det var näst intill vindstilla ute så det blev tusen grader i huset och tusen till ute. Ingen fläkt. Ingen ork. Ingen musik. Inget liv. Nio timmar senare började solen äntligen gå ner och tusen grader blev till 800. Och så poff, slogs strömmen på igen. Befriad.
Köket ser fortfarande ut som en krigszon, Thåström har varit tyst hela dagen men får nu sjunga ut, jag har sovit och svettats bort halva dagen. Som snart är slut. Efter vad som känns som sju dygn.
Nu kommer jag med andra ord inte kunna sova inatt. Historiens längsta natt?
2010-02-05 19.51 Dumandan, Filippinerna
Dag 233: Yellow
Härom kvällen satt vi ute på vår lilla "pir" på stranden. Strömmen hade försvunnit så det var totalt kolsvart överallt. Stjärnhimlen var fantastisk. Helt magiskt många stjärnor. Inte sett en sådan stjärnhimmel sedan vi var i Namibia. Ikväll är den nästan lika lysande. Det är bara ljuset från husen som hindrar de allra svagaste eldkloten att synas.
Men istället för att titta på stjärnorna tänker jag nu gå och lägga mig i sängen och läsa. Tröttare än på länge. Det kommer bli tomt, konstigt och rymligt att sova ensam.
Först måste jag samla ihop fyra hundar.
Knorr.
2010-02-05 09.39 Dumandan, Filippinerna
Dag 233: Det riktiga Filippinerna del 2
Egentligen borde det här inlägget hela svenskar vs tyskar. Det får vara någon sorts underrubrik. Idag är det fredag. Det innebär bland annat att Danne har lämnat mig och Filippinerna för tio dagar i tyskland. Det är sportmässa och sedan lite skidåkning i goda vänners lag som gäller. En sorgens dag för mig som inte varit ifrån min man på mer än två år. Inte en endaste natt. Jag som brukade vara en ensamvarg. Nu är vi två. Så kan det gå. Tur att jag har en del att stå i. Dagarna kommer nog trots allt springa iväg. Men, nog om det nu. Fredag innebär också att det är Normas payday.
Norma är en gammal dam som är anställd av husägaren Mrs Teves. Hennes arbetsuppgift är att hålla fint i trädgården. Och den är stoooor. Hon sliter så man tycker hon borde gå i bitar hela långa dagarna. Sex dagar i veckan från 8 till 17. Hon vattnar, krattar, grejar och fixar. Och hon gör det bra. Det är alltid så jättefint omkring husen.
En normallön för en lärare är här i Filippinerna 8000 peso - ungefär 1300 svenska kronor. Det är alltså vad en normal familj med några barn ska klara sig på. Kanske har de sådan tur att båda föräldrarna har jobb och på så vis klarar sig lite bättre. Men det är inte helt vanligt. Ett lärarjobb är ändå ett ganska bra jobb. Minimumlönen för någon som jobbar på en byggarbetsplats är 3000 peso i månaden. 500 spänn. Många får nog inte ens det.
Medelinkomsten i en familj är 12 000 kronor per år. PER ÅR. Nu är det förvisso billigare att leva här än i Sverige. Men bara att gå i skolan kostar ca 3000 kronor per år. Utöver det ska familjen ha mat, kanske el och vatten, nästan alla har tv hur fattiga de än är och visst behöver de väl nya kläder och hygienprodukter ibland. Få av de som bor omkring oss i fiskebyarna har ens en madrass att sova på. Det kostar helt enkelt för mycket. De flesta ungarna käkar smågodis till lunch som de kan köpa utanför skolan. Billigt och bra.
Så, vad har nu vi och tyskarna med det här att göra? Jo. Vi har så gott som adopterat Eking som började köra vår båt. Nu kommer han dagligen och tvättar båten och håller den igång. Utöver det hjälper han oss med vad vi behöver hjälp med. Mecka med bilen, bygga ett skjul till vattenpumpen osv osv. Allt vi inte klarar själva. Eking har fru och fyra barn varav tre av dem är i skolåldern. De bor i ett ruckel till hus och har som jag skrev förut ingen riktig toalett och inte heller rinnande vatten. De får pumpa upp sitt vatten varje dag. De står ute och tvättar sig med hink, som så många andra. För allt jobb han gör för oss och genom att alltid finnas tillgänglig får han 7000 peso i månaden, som vi baserade utifrån vad en lärare tjänar. Det är ungefär dubbelt så mycket som han skulle tjäna om han körde sockerbetor i bergen som han förut fick göra ett par månader per år. Grejen är att det här är den enda inkomsten familjen har. Frugan har inget jobb förutom att ta hand om grisen. Den kan de inte tjäna pengar på förrän den fått kultingar och det kommer dröja minst ett halvår. Så, 1000 kronor i månaden för en familj på sex. Det är det minsta vi kan göra.
Tyskarna i sin tur har en hushållerska som är i deras hus sex dagar i veckan. Hon jobbar lika många timmar som Norma. Henne ger dem 500 kronor i månaden. Ungefär vad det skulle kosta att ha hemhjälp En DAG i Sverige. När vi frågade grannarna vad hon får betalt sa de som det var. Och lite till.
"Vi frågade vad hon ville ha och hon ska inte ha ett öre mer än det."
En helt omänsklig kommentar enligt oss. För till saken hör att tyskarna har pengar så de räcker och blir över. De har berättat att de utan problem skulle kunna betala hyra i förskott för fem år. En annan hade ju mått dåligt av att sitta på verandan och dricka öl medan en slav städade huset, tvättade och lagade mat för 20 kronor om dagen.
Det är här Norma kommer in. Om än lite senare än tänkt. Vi har ingen aning om hur mycket pengar hon får av Teves men kan lätt lista ut att det är inte många pesos. Hon är snålare än snålast och dessutom Filippin. Betalar ingen för mycket i onödan. Jämförelsevis fick Bobs trädgårdsmästare 500 peso i veckan för att utföra ett liknande jobb som Norma gör mycket hårdare och bättre.
Vi pratar alltså om en gammal tant som går och släpar hinkar med vatten flera hundra meter för att kunna vattna överallt i trädgården. En gammal tant som sliter ner döda palmblad, gräver ner dem, sopar hela sandstranden, runt vårt hus och ja.. Håller så sjukt fint överallt. Och det här är ju faktiskt vårt hem och vi uppskattar verkligen att det ser fint ut.
Vi var snabba med att köpa en riktig slang på rulle som hon kan använda när hon är vid vårt hus. För att slippa bära så tungt hela tiden. Hon blev jäääätteglad och hade aldrig sett ett munstycke till en slang förut. Särskillt inte ett som gick att vrida på så att strålen ändras. Det var väldigt fascinerande. Sedan gjorde vi uteduschen på framsidan och satte in en kran som Norma kunde ta vatten ur istället för att behöva gå runt till andra sidan.
Dessutom började vi tidigt ge henne 100 peso, 15 spänn, som en liten bonus varje fredag för att visa vår uppskattning. 15 spänn i veckan gör ingen skillnad för oss men för henne kan det betyda fisk för flera dagar. Eller kanske en shampoflaska.
Så en kväll hamnade vi över hos tyskarna. Vi skulle fråga dem något och det slutade med en öl på deras veranda (första gången tyskan blottade sig i slappa trosor). Det var då vi började förstå vidden av deras snålhet. Det började med att de berättade om sin maid. Stolta som tup... Tyskar. Sedan spydde de galla över mrs Teves som de då höll på att bråka med. Plötsligt börjar de jätteupprört prata om Norma och vattnet. De kunde inte fööörståååå hur NORMA kunde ta vatten från DERAS kran vid huset för att vattna blommorna. Ska DE betala för det vattnet? Katastrof. Hur törs hon. De ska minsann säga till Teves att så kan de inte göra. Dessutom(!) använder Norma en toalett och ibland en dusch som finns i ett skjul utanför huset de hyr. Och vattnet som används är kopplat från huset och går alltså på deras mätare. Ibland går hon på toa flera gånger om dagen och duschar varje dag. Katastrof.
MEN GUUUUUUUUD. Ska kvinnan inte få gå på toa? Har de tänkt tanken att hon antagligen inte ens har en dusch hemma? Att hon måste ställa sig och pumpa upp sitt smutsiga vatten för hand när hon kommer hem. Och värst av allt... Vatten är i princip gratis här. Det är chockerande billigt. Vi betalar typ 50 spänn i månaden för allt vatten vi använder. Och vi använder mängder av vatten. Och de klagar? Medan vi är evigt tacksamma den gamla ståltanten med gråstarr.
Nu är det alltså fredag. Och jag tänker gå och leta reda på Norma som går runt med en skottkärra fylld med vatten. För att tyskarna har stängt av sin vattenkran, som hon brukar använda när hon är i den änden av trädgården, och satt hänglås på den. Jag ska ge henne 100 ynka peso som gör hennes helg lite bättre. Förhoppningsvis rakt framför näsan på två snåla surkålar.
2010-02-04 11.05 Dumandan, Filippinerna
Dag 232: Det riktiga Filippinerna del 1
Jag antar att det är ganska många människor som läser här på sidan som ställer sig, men sällan oss, frågan "varför just Filippinerna?". Nu har vi varit här i 232 dagar och det börjar bli dags för oss att ta tag i den frågan. Precis som vi borde ta tag i den där "best of hela resan listan" som kanske kommer någon annan gång i livet.
Hur som helst så är det ofta som tanken slår mig. Tanken att allt är inte helt vanligt här. Inte svenssonvanligt iallafall. Därför har jag bestämt mig för att börja skriva lite mer om det. Det kommer antagligen bli några inlägg om vårt vardagliga liv. Eller snarare filippinernas och hur deras liv i sin tur påverkar vårt. Grannarnas sätt att leva jämfört med vårt, alla hundratals barn som promenerar i sina skoluniformer längs vägarna varje dag, annorlunda underhållning, trafik, religion, matkultur eller inte, tidsuppfattning, säkert en hel del annat och kanske något ni undrar över.
För att börja någonstans tänker jag till en början kasta lite fakta på er. Fakta som någonstans utgör grunden till varför saker och ting är som de är här borta. Fakta som är lätta att ta reda på men ingen orkar göra.
This is the philippines:
Det verkar råda delade meningar som hur stor populationen egentligen är. Enligt CIA, Central Intelligence Agency, bor 97 976603 människor här. Medan National Statistics Office påstår att det "bara" är omkring 92.23 M vilket borde vara gamla siffror. Det som kanske är viktigast är att befolkningen ökar. Och det med 2 procent varje år. Två procent av 97 miljoner är ganska mycket. Läste någonstans att man tror att Filippinernas befolkning kommer att ha dubblerats om 30 år. Och om det är någonting som det här landet inte behöver på sina 7107 öar så är det fler människor. Man har redan problem med att ta hand om de som redan finns.
Av alla de här människorna är 35% under 15 år. En hel del kids alltså.
Enligt någons amibtiösa skolarbete: "54% bor i städerna. Det tyder på att landet inte är tillräckligt utvecklat. Storstäderna med dess centrallitet är tydligen inte tillräcklig för att ta hand om befolkningen. Ändå är befolkningstätheten där 241 invånare per km2.Fler och fler försöker söka sig till städerna för att de hoppas på ett bättre liv där. De flesta misslyckas och hamnar som många andra i kåkstäderna."
Över 40% av befolkningen bor i slumområden och nästan 20% är undernärda. Alla har inte tillgång till rent vatten och bara knappt 80% av alla som bor här har tillgång till välutbyggda avloppssystem. Det är alltså många som inte har en riktig toalett eller ens rinnande vatten. Eking som kör vår båt och hans familj gör sina behov i ett hål i marken. Utanför huset under en presenning.
Av alla filippiner är det mellan 8-10 miljoner som har tagit sitt pick och pack för att jobba utomlands. Tillsammans skickar de hem 15,9 milliarder (2008) dollar.
Mmm. Vem kunde ana att det fanns så många intressanta siffror att ta reda på. Den här lektionen är nog mest för mig själv. Kom inte längre än befolkningen men det får räcka för idag. Ska ju försöka komma ihåg något av det här också. Nu ska jag gå ut och räkna grannar.
2010-02-02 14.00 Dumandan, Filippinerna
Dag 230: Djursmugglare och trosor
Det verkar vara inne att smuggla djur i sina egna kläder just nu. För några veckor sedan kunde man läsa på internet om en man som försökte smuggla in 45 ödlor. I kalsongerna. Ödlorna var ovanliga och värdefulla. Något som inte de dvärgpapegojor som en rysk kvinna nyligen försökte smuggla in från Kina var. Genom att gömma 50 stycken flygfän i ett "särskilt förkläde med fickor, under sin kappa" lyckades kvinnan gå miste om hela 2400 kronor. Ungefär 50 kronor per fågel med andra ord. Hennes böter lär bli högre. Synd att hon inte kunde hålla tyst på de små liven. Jag kan inte låta bli att undra hur hon tänkte.
Trodde hon att papegojorna var stumma? Varför sålde hon dem inte i Kina om det var pengarna hon ville åt? Hade hon tänkt behålla dem själv? Isåfall, vad ska man med 50 stycken skrikiga papegojor till?
Varning för fågelsmugglare i rock.
Ödlesmugglaren var tydligen tysk och fick 14 veckors fängelse och 26 000 kronor i böter. En annan tysk som borde få böter och åtminstone 14 dagars husarrest är vår alldeles egen tyska grannfru. Hon spatserar (marscherar?) runt på tomten iklädd enbart ett slappt slitet gubblinne och alldeles för slappa, låt oss anta före detta vita, trosor. Undra om hon ska få ett par bikinitrosor eller, ännu bättre, ett par långa shorts från oss i allahjärtansdagpresent? Det skulle genast kännas mer naturligt här på beachen. Och tyskar har väl aldrig haft något emot natürlich?
Förövrigt så tycker jag Pink gjorde ett fantastiskt uppträdande på Grammy Awards igår.
2010-02-01 17.22 Dumandan, Filippinerna
Dag 229: Skrämmande siffror
När vi senast flög med Cebu Pacific fick vi genom deras inflight magazine lära oss några hemska fakta. I tidningen var det en artikel om ett program där man jobbar för att förbättra hälsan bland filippinska skolbarn. I artikeln kunde man läsa att bland de 12 miljoner barn som går i allmänna skolor i Filippinerna har:
97% ruttna tänder, 67% mask och 30% av barnen är undernärda.
Skrämmande.
2010-02-01 11.10 Dumandan, Filippinerna
Dag 229: Twenty ten
Varje gång vi sätter på tvn möts vi av det nya uttrycket för 2010 - twenty ten. Tjugo tio. Irriterande fult tyckte jag till en början. Nu börjar jag mjukna. Det är tydligen så det ska sägas. På engelska. Det hävdar iallafal "National Association of Good Grammar". De säger: "NAGG is here to put everybody back on the correct path," och "We lost the battle when we went from 1999 to 2000 - but now we're hoping to win the war."
Så här ser det nog ut hos NAGG.
Vi svenskar sa ju nittonhundranittiosju om 1997 därför är det inga konstigheter att vi även säger tjugohundra eller tvåtusen om 2000-talet. Vi uttalar det helt enkelt som den siffra det är. På engelska säger man nineteen ninetyseven. Alltså nitton nittiosju. Inget hundra. Därför blev det plötsligt en ologiskt övergång när 2000-talet började uttalas just two thousand istället för twenty. Men, nu är det nytt decennium och hela världen ska rättas. Välkommen till år twenty ten.
Det här var nog mest en utläggning för mig själv för att jag ska förstå. Nu förstår jag och ska härmed försöka följa NAGG och deras påhitt.
En annan sak som ofta diskuteras här i huset är att resultat tydligen inte är viktigt längre. På Sportbladet har de tagit till vana att fokusera på andra saker än hur många mål som faktiskt gjordes i matchen. Det är inte ovanligt att man får leta igenom flera artiklar och tillslut ta sig någon annanstans för att få reda på resultatet. Inte ens i den första artikeln efter matchens slut står det några siffror. Katastrof.
Idag går Danne in på riktiga slutspurten när det kommer till jobb. Samtidigt fokuserar vi en del runt min försvunna telefon. Det har nämligen visat sig att spårningen som jag ställde in i den fungerar. Det finns alltså en funktion där man kan ställa in att om ett nytt sim-kort stoppas i telefonen och börjar användas skickar telefonen ett sms till valfritt nummer, i det här fallet Dannes, där man ser att telefonen används. Man får IMEI-numret, som är telefonens personliga identifiering och även numret till den som använder telefonen.
Nu vet vi alltså att någon har snott den och dessutom använder den. Bittert. Det är smådrygt att behöva få ett sms varje gång de använder den, så nu har vi själva börjat terrorisera tjuven. Tre gånger under gårdagskvällen bytte de SIM, antagligen i panik. Haha. Det är nog det enda vi kan göra. Skrämma dem med att de har en stulen telefon, att vi kan hitta den och ge dem en chans att lämna tillbaks den. Vilket de självklart aldrig kommer göra. Lika lite som vi kan eller orkar engagera oss i att sätta polisen efter dem. Hade de befunnit sig här på vår ö hade det kanske varit en sak, men nu befinner de ju sig på Palawan. Morr. De kommer iallafall inte kunna använda den med lugnt och tryggt samvete. Det är alltid något.
Övertydlighet är bra när det behövs. Men vissa saker borde journalisterna där ute tänka på. GP skriver idag om Federer, som igår vann Australian Open: "Flera experter tvivlade på att schweizaren skulle vara lika dominant när han blev far till två tvillingdöttrar i höstas."
Ja, hur många är ett tvillingpar egentligen?
The Oikaris 710 är nu uppdaterad. Tack för mig.
2010-01-31 11.15 Dumandan, Filippinerna
Dag 228: Dogs on a beachwalk
Tog en promenad med doggarna igår. Alla var med, förutom Danne som jobbade och Blackie som satt klistrad framför en grill där några lördagsnjutare tillagade korvar en bit bort på stranden. Hundarna får ju gå som de vill på stranden. Men de håller sig alltid nära huset. Så trots den friheten finns det inget som gör dem så lyckliga som när de får följa med på strandpromenad. De springer som galningar, hoppar i vattnet, rullar i sanden, leker och jagar fram och tillbaka ända tills matte sätter sig ner i sanden - då vill de vara nära och vila lite. För att sedan fara iväg igen. Tog med kameran igår så det ligger ett litet hundalbum uppe på Photo nu.
Den här basketkillen var också ute och gick.
2010-01-29 17.31 Dumandan, Filippinerna
Dag 226: Griseknoen
Vi hälsade på Tobbe idag. Han har växt en del sedan vi såg honom runt jul. Han är nu tre månader gammal och väger 70 kilo. SJUTTIO KILO och fortfarande en bebis. Han.. Hon var väldigt pigg, glad och pratig. Nästa gång får vi nog lov att ta med kameran.
2010-01-28 11.27 Dumandan, Filippinerna
Dag 225: Mannen, myten, boken
Det verkar vara snöstorm hos er där i Sverige. Här har vädret varit detsamma så gott som varje dag sedan december. Växlande molnighet, lite blåsigt och torrt. Tror inte det har regnat mer än totalt en vecka på två månader. Idag verkar det inte blåsa lika mycket som igår heller. Då tog jag en promenad med Radiohead och hundarna på stranden. Det var inte en människa i sikte och sanden yrde runt fötter och springande tassar. Underbart. Det är verkligen lugnt här hos oss i söder. Vi och fiskarna. Annat är det bara ett par mil norrut. Där ligger resorten tätt och det är betydligt tätare befolkat.
Varje dag går det förbi en gaaaaammal filippinsk man med hatt på stranden. Vi försöker alltid hälsa och vinka. Men han varken ser eller hör. Bara går. Med sina grumliga ögon riktade mot sanden. Det verkar som att det är vad hans liv går ut på just nu. Två promenader om dagen i sakta mak. Simpelt men fint.
Själv är jag djupt försjunken i Paul Colehos the Zahir. Få kan använda ord så väl som den mannen.
Danne är i Dumaguete för att göra en del ärenden, bland annat hämta hem Springbock. Hon hade ingen infektion i kroppen den här gången. Istället verkar det som att hon har sträckt sig rejält och att det är därför hon inte kunde gå efter ett par dagars stillaliggande med feber. Gissar att hon lyckats med detta när hon hoppat över staketet. Hon förstår inte att hon inte r Blackie. Som kan hoppa jämfota utan att behöva ta sats och ändå sväva 1 dm ovanför staketet. Det är han som borde heta Springbock. Kudo är lite smartare. Hon törs nämligen inte ens försöka.
PHOTO OF THE WEEK # 4:2010 är en blobfish. En ovanligt fin fisk som tyvärr håller på att utrotningshotas.
Nu måste jag fortsätta läsa..
2010-01-27 12.45 Dumandan, Filippinerna
Dag 224: Tokay gecko
Tror jag har nämnt någongång tidigare att vi har en monsterödla i sovrummet. Den bor där helt enkelt. Bakom garderoben. Hela huset är bebott av små ödlor. Men de är som sagt små, ganska söta och gör sitt jobb genom att äta upp insekter. Kan inte annat än välkomna dem. Monsterödlan är ungefär fem gånger så stor som de små och visar sig ganska sällan. Trots det vet vi att den finns där. Den skriker nämligen. Och det högt. Vi har inte lagt ner så mycket energi på att ta reda på vad det är som gör monsterödlan till en monsterödla. Jag har tagit mig en närmare titt på den och sett att den är alldeles färgglad och prickig. Väldigt fin. Men skygg.
Nyss bestämde jag mig för att googla fram vem det är som bor i vårt sovrum. Svaret var ganska solklart. Det är herr eller fru Tokay Gecko.
Så här ser en Tokay ut.
Börjar läsa om Tokay och blir genast orolig. Den är den mest aggresiva geckon som finns. När den väl bitit släpper den inte. Ibland på flera dagar. Därför kallas den Pitbullen bland geckos. Men den är även omtyckt för att den äter upp farliga djur som skorpioner och spindlar. Vi har ju själva sett vårt monster försöka fånga en gigantisk spindel.
Jaha... Nu vet vi att det är bäst att lämna Tokay i fred där bakom garderoben. Låt oss dessutom hoppas att det är en fru Tokay. Herr Tokay ska tydligen vara väldigt aggresiva och måna om sitt eget terretorium. Som vi trodde var vårt..
2010-01-26 12.18 Dumandan, Filippinerna
Dag 223: Ödets ironi
Ett tecken för att förtydliga att man är ironisk i sms och mejl. Vart är världen egentligen påväg? Kan man inte använda ironi på rätt sätt, mot rätt människor, ska man inte använda det alls.
Sarcmark. Inte i vår värld.
2010-01-26 08.57 Dumandan, Filippinerna
Dag 223: I had a dream
Blev svinrik inatt. Så rik att Mrs Teves inte hade en chans att neka när vi sa att vi ville köpa hela tomten med hus och allt. Sedan började vi bygga ett litet Bed&Breakfast. Fyra små hus runt en vacker pool. En liten restaurang med grym mat. Vårt eget hus gjorde vi om precis som vi vill ha det. Med övervåning och stort badrum.
Jag drömde även att jag sprang runt i trädgården i Gefle och hittade tio gula undulater i ett snöigt träd. Jag tog in en och satte den i en råttbur. Den var smal och frusen.
Sedan vaknade jag. Undulaterna visade sig ha varit Kudo som gick runt och pep. Innan hon spydde upp en plastpåse med matrester i. Bra där.
Nu måste vi fråga Teves om det möjligen finns en liiiten chans att hon nååågongång vill sälja. Eller mååååste hennes barn som inte ens bor här ärva när hon dör? För att sedan bara sälja själva. Till någon dum tysk eller amerikan.
Sista jobbrushen idag.
2010-01-24 16.55 Dumandan, Filippinerna
Dag 221: Evas nya
Det var några veckor sedan nu. Men bättre sent än aldrig som de gamla filippinska fiskarna så gärna säger. Ehum. Fru Oikaris nya telefonnummer sedan mobilen gick sin egen väg på Palawan:
+639052699010
2010-01-24 16.23 Dumandan, Filippinerna
Dag 221: Övervägande molnighet
Natten som passerade var den första i ordningen sedan vi kom till Filippinerna som jag sov med en filt ovanpå lakanet som vanligtvis agerar täcke. Usch vilken lång mening. Hatar långa meningar. Mankell börjar sin Kinesen med två alldeles för långa meningar. Redan då höll jag på att tappa lusten. Som tur var tog jag mig vidare. Det var för två dagar sedan. Idag läste jag ut boken, som kom med posten från Tobbe/Anna/Benny/Sverige här om dagen, och kunde konstatera att den var riktigt bra.
Springbock hade ingen lust att bli frisk så hon är numera inlagd i bur hos veterinären. Igen ja. Igår kunde hon plötsligt inte stödja på bakbenen utan att ramla ihop så det var inte mycket att fundera på. Blackie tröttnade efter sitt bad och gick hemifrån. Det var flera månader sedan sist han var borta över natten. Men vi oroar oss inte för honom i onödan. Han gör ju lite som han vill och kommer säkert tillbaka när det passar. Men nu har vi bara två hundar i huset. Brownie som ligger och sover under soffan hela dagarna och Kudo som kollar mot Springbocks plats i trappen och gnäller. Var är syrran?
Grannarna spelar Scorpions på högsta volym. Nej, faktiskt inte tyskarna utan filippinerna. De börjar vid 5-6 tider på morgonen som vanligt. Är det söndag så är det. Normalt folk här spenderar söndagarna i kyrkan. Tydligen är våra närmsta grannar lika onormala som oss.
Och solen? Den vet jag faktiskt inte vart den tagit vägen. Det är äckligt kvavt idag. Men iallafall inte lika kallt som igår. Perfekt väder för att... Vila? Och jobba.
Tjingeling.
2010-01-23 12.55 Dumandan, Filippinerna
Dag 220: Byrackor
Det är alltså så här det känns när vintern kommer till byn. Brrrr. Efter att faktiskt börja vänja sig vid 30 gradig värme varje dag känns 25/26, eller vad det kan vara idag, nästan kyligt.
Här i huset har vi sjukstuga. Blackie lider inte det minsta av sina hudutslag men han ska ju ändå smörjas varje dag och få medicin. Plötsligt insjuknar Springbock. Igen. På exakt samma sätt som hon gjort minst tre gånger förut. Feber, koma och vägrar äta. Den här gången kör vi sjukvård i hemmet. Blir hon inte bättre får vi väl lov att ta henne till veterinären. Igen. Den hunden måste ha universums sämsta immunförsvar. Lika plötsligt som Springbock blev sjuk här om dagen kom Brownie precis nyss inspringandes och lät som att hon hade svalt en pipande gummiboll. Hur lyckas de med allt?
Ibland frågar vi oss hur alla filippinägda skeletthundar med skabb över hela sig lyckas hålla sig vid liv men våra bortskämda byrackor inte klarar någonting.
Och när vi ändå pratar om trollen... Här om natten gick Blackie upp till övervåningen, klev rakt ut genom fönstret ut på ett lutande plåttak och hoppade sedan, si så där 2,5 meter, ner på stranden. En morgon några dagar senare vaknade vi av att han stod där uppe igen. Den här gången velade han. Det var väl kanske inte lika lätt att hoppa när man faktiskt såg hur högt det var. Nu är fönstrena stängda där uppe. Galning.
Danne kom nyss tillbaks från en tur i Dumaguete. Han hämtade ut mina urinprovsvar. Var nämligen tvungen att kissa i en miniflaska med miniöppning igen för att de skulle kunna odla. Bakterierna var inte borta efter antibiotikakuren bla bla bla. Men när han hämtade ut provsvaren fast inte ett endaste litet spår av baktiere i kisset. Antagligen var burken jag fick kissa i första gången inte ren. Inte helt oförståligt. Det finns varken toapapper eller tvål på labbets toaletter. På sjukhuset. Galenskap. Ja ja, nu är jag tydligen frisk iallafall. Det var ju tur.
Annars.. Inte mycket. Dr.Zipe, hundar och vila. Denna eviga vila. 5-15 februari är Danne i tyskland på mässa. Själv ska jag vara ensam för första gången sedan vi lämnade Sverige. Det ska bli både lite läskigt, skönt och tråkigt. Läskigt. Tycker hon som reste runt halvajordklotet alldeles själv direkt efter gymnasiet. Utan att vara rädd en endaste gång. Det var andra tider det!
Ikväll klockan 20 ska vi se konserten för Haiti. Nu ska jag se på flodhästen Jessica. Eller ta en promenad. Eller bada Blackie i två olika sorters tvålar. Eller...
2010-01-19 17.11 Dumandan, Filippinerna
Dag 216: Demodex
Det blååååser. Båten hoppar. Vågorna slår. Aldrig sett så mycket vågor här i vår lilla bukt. Önskar vi hade en varsinn bodyboard och en mängd energi. Den har tyvärr inte kommit tillbaks till mig än. Tar sista antibiotikan idag och slutar nog med hostmedicinen i samma veva sedan är det nystart på detta liv. Amen.
I förrgårmorse upptäckte vi små blödande sår på Blackies nos. Kollade närmare och såg att det var tjocka skorpor. Samma dag började han plötsligt slicka sig mellan tårna hysteriskt. Vi kollade närmare och upptäckte att han hade eksem som såg riktigt illa ut. Han har alltid haft känslig hud och varit hårlös på insidan låren sedan vi lärde känna honom. Bland annat har han haft ett sår längst ut på örat som aldrig försvunnit. Anyway. Vi blev såklart lite oroliga, och messade veterinären. Har vi en hund med skabb eller vad är det frågan om? Eftersom vi vet att han gör hembesök och vi inte har lust att slänga in Blackie, som fryser bara han får ett koppel på sig, i bilen och dra in till stan fick han komma hit. Det gjorde han imorse.
Han tog en snabb titt på stackars Blackie som låg förstelnad framför huset. Så som han bara gör just när han är fastbunden. Veterinären drog en snabb slutsats: Demodex Canis. Som tydligen är en parasit (skabb, kvalster, äckel?) som valpar ärver från sina mammor men inte blommar ut på alla. Efter lite googlade har jag kommit fram till att detta är en av de svåraste hudsjukdomarna hos hundar. Det kan vara riktigt jävligt att bli av med det osv. Stackars byracka. Såååå. Nu måste vi bada Blackie i gift en gång i veckan i sex veckor. Två gånger i veckan måste vi bada honom med två olika ört/medicinska/helande/parasitdödande tvålar, tvätta och smörja in hans sår två gånger om dagen, pudra med antibiotika lika ofta samt ge honom medicin varje dag, antibiotika och vitaminer i maten för att stärka immunförsaret. Utöver det fick han två sprutor av veterinären. Det var inte så poppis. Men vi fick ändå beröm över att vi har så snälla pålitliga hundar. Veterniären sa att alla andra filippinmixar alltid bits och är aggressiva.
Eeehe he he..
Som tur var är monstret lika glat toch galeTt som vanligt. Han ränner runt som den byracka han alltid varit och alltid kommer att vara. Kommer hem när det passar och lägger sig snällt inne när det börjar bli kväll och dags att sova. Efter middagen så klart. Idag har jag kokat upp 1 kg fläskfärs som jag blandat mänger av torrfoder i. En härlig sörja. Det kommer räcka några dagar och hundarna kommer yla av lycka när deras matskålar bärs ut till altanen. Som alltid när det luktar extra gott.
Vad gör man inte för familjen?
2010-01-15 17.55 Dumandan, Filippinerna
Dag 212: En, två, tre, fyra
Hela familjen tar för sig när det är kvällsmys.
2010-01-14 17.27 Dumandan, Filippinerna
Dag 211: Detox
Jeppe har lämnat oss. Det känns både lite tomt och lite skönt. Han var ju här nästan en månad. Kul var det och han får komma tillbaks när han vill! :-) Hoppas resan hem går bra. Och att han får ett eget underhållningssystem på långflygningen denna gång. Maha.
Igår tog jag en kopp te. Inte vilket te som helst. Det var ett te som skulle rena kroppen. Rensa ut onödiga fetter och gifter. Jag kunde såklart inte låta bli att fundera på hur det skulle gå till. Skulle dessa fetter och gifter spys upp, snoras ut, kissas ut eller helt enkelt bajsas ut? Jag behövde inte vänta så jättelänge på svaret. Vaknade mitt inatten av fruuuuuuuktansvärd magont. Tre vändor till toaletten under lika många timmar och tada, tom på gifter! Kanske. Fy fan. Aldrig mer en kopp avgiftning. Stor varning för sådant.
Förkylningen verkar inte ha lust att ge med sig. Piggare i kroppen men fortfarande snorig och hostig. Igår fick jag antibiotika och hostmedicin då urinprov visade bakterieinfektion i kroppen och hostan håller mig vaken om nätterna. Denna förkylningen går helt klart till historien som den mest ihärdiga någonsin. Måste vara inne på dag tio nu, minst.
Vädret är mulet. Vi ligger i soffan och kollar på Six Feet Under. Hashbrowns i ugnen. Lingonsylten inhandlad hos en tysk. Som egentligen är något annat. Närmare svenska potatisbullar kommer man inte här.
Happ, nu börjar sista avsnittet på säsong två!
2010-01-11 17.27 Dumandan, Filippinerna
Dag 208: 2010
Tankade över foton från Jeppes kamera. Vips var det nyårsafton igen. Eh he he he he...
Det närmar sig tolvslaget..
Jepp..
Världens största cigarr i sin låda.
Kasta gris, så klart.
Efter en timme eller två på dansgolvet i en bastu pallade vi inte mer. Men det var en festlig nyårsafton!
2010-01-10 19.00 Dumandan, Filippinerna
Dag 207: Motion picture noooot
Nuuuu ni våra vänner och ovänner finns det ett rykande färskt album på PHOTO. En salig blandning från den senaste månadens äventyr.
Aaah vad det är härligt med klyschor. Och kryddor. Kryddaaaaaan!
2010-01-10 16.27 Dumandan, Filippinerna
Dag 207: El Nido eller ej?
Det är många som mejlar och frågar om restips i Filippinerna dessa tider. Tipsar alltid om El Nido på Palawan. Vissa undrar om det är värt att ta sig "ääända" dit. Låter denna bild föra talan.
Paradiset.
2010-01-10 15.34 Dumandan, Filippinerna
Dag 207: When the sun sets...
...glömmer vi bort snor & hosta.
2010-01-10 15.34 Dumandan, Filippinerna
Dag 207: Badboll nästa
Det är inte speciellt livat här på sidan. Inte hemma heller. Jag fortsätter att fightas med årets värsta förkylning. Det har bara gått tio dagar av året men jag tror nog ändå den kommer räknas som den värsta när det är dags för summering. Nässtatus just nu är bowlingklot.
Det börjar närma sig hemfärd för Jeppe. Så för att inte kasta bort de sista dagarna är han ute och dyker nu medan vi sitter inne och jobbar. Katalogen för 2011 ska göras klart idag. Det är ju Dannes mission men jag agerar photoshopassistent så fort det behövs. När jag inte sover förstås. Och det händer. När katalogen är klar ska kollektionen för 2012 färdig- och samställas. Jag törs nog säga att den blir riktigt bra. Så, det är alltså Dr.Zipe som fyller våra huvuden just nu. Förutom snor och svullna slemhinnor.
Det har varit lite mulet sista dagarna. Gör inte så mycket. Om det inte vore för att det blir grymt kvavt. Hundarna ligger på golvet runt bordet. De är trogna. Och smutsiga efter att ha bott ute i en dryg vecka. De små vita ser ut som gråa marsvin. Brownie är brun i sig själv och Blackie ser man ingen smuts på. Ska bada dem så fort jag känner mig piggare. SNART hoppas jag. Det enda positiva som detta för med sig är ordentlig magmuskelträning. Host, host, host.
Det finns många punkter på "borde göra listan" just nu. Den som ligger högst är kanske att slänga upp foton från El Nido. Det kommer... En annan gång.
Hiroshima med Ben Folds Five är en bra låt. Tjohej!
2010-01-06 07.31 Dumandan, Filippinerna
Dag 203: Överlevnad
Vi har tagit oss hem. Först de där 5 timmarna (gick snabbt tillbaks) till Puerto Princessa. En natt där och sedan flyg till Manila, tre timmars väntan och nästa flyg till Dumaguete. Underbart skönt att komma hem. Mest på grund av en dunderförkylning som jag drog på mig sista dagarna i El Nido. AC, man tackar.
Hundarna blev såklart överlyckliga att se oss. Brownie är halt och har ett skrapsår på magen. Tyskarna säger att de inte märkt något alls. Konstigt eftersom de matat dem varje dag? Eking säger att Brownie låg under deras bil när de körde iväg. Hon verkar inte lida allt för mycket av det iallafall. Hoppas hon är hel snart. Kudo har gått upp sjuttio kilo i vikt, Brownie nästan lika många. Så nu är det avgiftning för både dem och oss. Inga tyska fettiga korvar till någon av oss.
Danne springer runt och städar. Han kan inte slappna av och jobba annars. Jeppe är också satt i jobb. Han gör rent altanen. Själv ska jag slänga mig i soffan och snyta mig lite till. Näsan är snart stor som en pingisboll. Det här var mest för att upplysa er, omvärlden, om att vi lever.
Vi lever.
2009-12-31 07.31 El Nido, Filippinerna
Dag 197: Merry New Year!
Jajjemän. Vi lever. Dock har vi ström cirkus en timme per dygn och internet ungefär aldrig. Men vi har som sagt lämnat hemmet och tagit oss till El Nido. Vi en låååååååång dag på Manilas flygplats, en ganska kul natt i Puerto Princessa, en 10-timmars bilfärd till El Nido, via ett besök på Underground River. UR är ett av världens 7 "nya" underverk och det var väl värt ett besök. Vi paddlades 1.5 km in i underjorden och hade tusentals fladdermöss ovanför oss.Nu har vi åkt båt i 2 dagar och sett skärgården i El Nido. Jeppe bara gapar hela tiden och tvingas nypa sig i armen. Det är faktiskt sååå vackert. Vi jobbar när vi kan och drömmer om nya resort. Och arrangerar OS för krabbor. Se film HÄR.
Idag ska vi dyka. Idag/ikväll/inatt är det nyårsafton. Så från oss alla till er allaönskar vi ett RIKTIGT GOTT NYTT 2010!!!
Cirka 10 timmar att fördriva på Manilas flygplats.
Ett stop vid underground river. Byggare Bob!
Här bor vi. Hos Rosanna.
Jeppe latar sig..
Mmmm. Jag säger det funkar!
Tre fiskar, fyra krabbor, ris, sallad... Allt gick åt.
Sämre kan man ha det.
Han som inte kan sluta le. Ehum.
Det är utmattande att njuta av livet.
2009-12-27 11.48 Dumandan, Filippinerna
Dag 192: Flygplatsstund
Flygplatsen i Manila är alltid lika rolig. Not. Planet till Puerto Princessa går inte förrän 16.50. Tur vi har UNO! Imorse hade jag akut magsjuka. Lugnade sig inte förrän vi gick på planet, efter lite magisk kinamedicin. Något stressande känsla när man vet att man ska sitta på ett plan utan att få röra sig. Eller kanske snarare våga röra sig. Nu är vi iallafall laddade för äventyr! Kuuul ska det bli. Och skönt. Lite semester efter julfirandet.
Första bilden på den lilla har kommit. Jag vill gärna kalla honom min men jag vet inte vad mor och far skulle tycka om det. Han är nog lite min iallafall. Jag ska se till så att han blir världens coolaste kiddo. Fortfarande inget namn på tuffingen dock. Borde komma idag.
Liten, skrynklig och otroligt go.
Nu börjar jakten på strömuttag. Senare!
2009-12-26 11.23 Dumandan, Filippinerna
Dag 191: Gudmor!
Nu är det slut på juletider. Det enda som skvallrar om det som passerat är maten som aldrig tar slut. Janssons, köttbullar och kinilaw fyller kylen. Grisen som blev kvar, ungefär 5 kg, har jag precis styckat upp och lagt i fryspåsar. Vi får äta så gott det går idag och slänga det som blir kvar. Imorgon lämnar vi nämligen huset för en utflykt till El Nido på Palawan.
Vår julafton blev iallafall precis så bra som vi ville. Vi höll på sent och igår var vi alla tre slaktade. Till och med hundarna verkade slitna. Badade, låg i soffan och kollade på film, åt och kollade lite mer film. Somnade. Som stockar. Under tiden vi sov hände det saker i Göteborg. Min vän Helena åkte in till barnmorskan för en koll och det slutade med att hon några timmare senare klämde ut en liten och väldigt efterlängtad pojke till världen.
Klockan 13.48 föddes min 50 cm långa och 3345 gram lätta gudson! Stolt som en tupp! Än har parveln inte fått något namn. Vi väntar med spänning på det samt bildbeviset. Så länge får vi föreställa oss hur han ser ut på egen hand, genom att mixa föräldrarnas utseende.
Helena och Daniel.
Som sagt, El Nido imorgon. Flyger tidigt till Manila. Väntar där alldeles för länge. Flyger vidare till Puerto Princessa. Sover där en natt och åker sedan vidare med van till vårt slutmål. Ska bli kul att komma dit igen! Hoppas det är lika vackert som sist. Något oroväckande att läsa att vattentemperaturerna är som lägst i januari. Kan hända att det inte blir någon dykning utan bara snorkling. Hrm.
Hörs från Palawan!
2009-12-24 10.40 Dumandan, Filippinerna
Dag 189: God jul världen
Det är alltså julafton idag. Vi började på bästa sett med lax, hemgjord gravlaxsås, rödbetssallad och sill som Jeppe tog med från Sverige. Sedan rakt ut i havet för ett julbad. Det blåser ganska rejält stundvis men solen strålar och värmer. Härligt. Grannungarna har fått sina julklappspåsar. De sprang iväg med ett enormt leende på läpparna. Nu ska vi åka iväg och lämna julklapp till JV, Kings familj och självklart Tobbe. Han ska få ett kilo potatis att mumsa på. Sedan ska vi hämta vår andra gris. Den döda. För att mumsa på.
Ni kan följa vår jul på YOUTUBE och säkert här.
Klockan tre blir det Kalle Anka i vanlig ordning och en jäkla massa julmat. Är det jul så är det! Julmusiken snurrar på. Just nu är det Glasvegas som står för den.Nej, nu måste vi ut och tomta oss. God jul till er allesammans önskar vi tre människor och fyra hundar från beachen i värmen!
2009-12-23 15.21 Dumandan, Filippinerna
Dag 188: Gävles kända bock brann opp
Innan polisen satte stopp. Den 43:e g enom årens lopp.
Hade DN precis haft julfest när den puffen skrevs?
Annars är det dagen innan julafton och det har stökats i köket hela förmiddagen. Janssons blev en Jönssons efter att jag upptäckte att anjovisen var totalt rutten. Istället blev det lax. Rödbetssalladen och gravlaxsåsen är lagad. Har även slängt ihop en filippinsk specialitet - kinilaw.
Kinilaw ja... Det är en blandning av tärnad rå fisk (i vårt fall en bit av den 6 kilo stora barracudan vi köpte av grannen här om dagen), vinäger, cocosmjölk och diverse färska kryddor. Bland annat små gröna chili. Chili... WRAH! Sedan två timmar dör jag konstant! Man brukar ju lära av sina misstag och det har jag mer än väl gjort idag. Jag hackade glatt mina små chilifrukter och tänkte sedan inte mycket mer på det. Tills smärtan kom. I mina små hudsprickor på vänsterhandens fingrar. Nog vet jag att chili kan smärta, men så här?! Inte en chans. Det känns som att jag precis har släpat mig själv ut ur ett brinnande hav. Och det enda som är kvar av min kropp är en hand som brinner. Utan planer på att slockna. Jag har googlat hysteriskt för att hitta ett bot. Folk skriver om att de varit med om samma sak och haft brinnande händer i upp mot 12 timmar. Några har även idéer om hur det ska kunna gå över.
Isvatten - check.
Barnpuder - check.
Bakpulver - check.
Mjölkbad - check.
Olja - check.
Ingenting fungerar. Kvar på listan är sprit och citron. Fungerar inte det överväger jag att hugga av mig handen.
Allt detta för att bjuda in det filippinska köket till julbordet. Morr.
2009-12-22 11.48 Dumandan, Filippinerna
Dag 188: Drainmaster...
...melt your troubles away! Ja jäklar. Det kan man lugnt säga. Vi brukar regelbundet hälla propplösare i avsloppen efter som de är lite som de är. Sist vi skulle köpa fanns inte vårt hederliga ofarliga medel så istället grepade jag en billig flaska som hette Drainmaster. Idag bestämde jag mig för att rensa lite. På förpackningen står ingenting om säkerhet. Ingenting om att man ska ha hanskar på sig eller liknande. Men mitt sunda förnuft sade till mig att vara försiktig, som vanligt när det gäller medel som ska trolla bort smuts. Å DET VAR JU TUR. När jag hällde i Drainmastern i handfatet började det fräta hysteriskt. Det lät som en vulkan. Efter ett tag började det ryka och lukta bränt. Öööh. Får först panik och undrar om vattenledningarna är på väg att frätas bort. Sedan läser jag på flaskan.
The master.
"Hot-swirl action melts away grease, tar, paper and hair. The best for professional maintenance application. Safe for iron, copper & PVS pipes!".
Det var ju tur. För rören. Att de överlever fast de uppenbarligen brinner i dem. Öh. Frågan är om jag verkligen är ett pro? Detta får mig genast att tänka på när vi frågade efter myrmedel på en hardwarebutik. De letade fram en flaska med vätska som ska grävas ner runt hela huset. Verkar effektivt. Tyvärr har vi inte grävt ner det än. Vi har nämligen blivit skrämda av att det står att ENDAST de med licens får handskas med medlet. Öh igen. This is Philippines. Här kan de sälja på vem som helst vad som helst.
Skulle det hända i Sverige? Njet.
Bara två dagar kvar till jul.
Julstämningstatus: Ganska låg. Imorgon ska vi laga julmat och julmusiken är satt på nedladdning. Så då kommer den nog!
2009-12-21 17.45 Dumandan, Filippinerna
Dag 187: Julkatten
Den äkta mrs Oikari tog en fantastisk bild på vår älskade lilla (tydligen stora nu) katt - Katten. Det är riktig vinter i Gävle nu. Katten undrar varför hon inte får vara med och skotta. Fast vet egentligen att det är mycket skönare att gå till badrummet och lägga sig på det varma golvet.
Nu är det ganska exakt två år sedan vi räddade Katten från att frysa och svälta ihjäl på en mörk kall snötäckt ö utanför Stenungsund. Hur kan man inte sakna henne?
Katten, tomten och träden.
Vi fortsätter jobba med Dr.Zipe. Jeppe fortsätter göra sin kurs. Snart är det jul i huset. Återkommer.
2009-12-20 11.20 Dumandan, Filippinerna
Dag 186: Julstök
Jajjemän. Även denna morgon gick blåa faran till Atmosphere och släppte av Jeppe för ytterligare en dag i skolbänken. Perfekt väder idag för jobb. Mannen sliter med att få klart Zipe 2011 inför Ispo. Frugan får leka med Zipe 2012, som oxå ska vara klart till januari, men men. Vi har iaf laddat ned Karl-Bertil.
Frugan vid skissbordet.
Danne tog en paus och fyllde JULkylen.Tryffelolja sökes.
2009-12-19 15.06 Dumandan, Filippinerna
Dag 185: Slitna hjältar
Imorse släppte vi av Jeppe på dykskolan medans vi drog vidare mot city. Blien börjar låte som den ska ramla i småbitar så ett annat år kan det nog bli aktuellt med uppgradering. Nåväl. Vi hämtade hem Springbok som varit hos vetrinären i 16(!) dagar. De var glada bli av med henne, vi var ännu gladare att få hem henne.
Äntligen hemma. Bättre än att sova i en bur.
Bättre än att sova i en bur.Imorse beställde vi även gris till julbordet. Leverans på julafton. Vi fick välja sedan ristade de in ett stort D i skinkan på den. Nu är det jul. Sista julshopping på RObinsson och nu hoppas vi få vara hemma tills det bär av mot El Nido den 27e.
Ströbröd sökes.
2009-12-18 21.21 Dumandan, Filippinerna
Dag 184: Svensk film
Nya pingisbord. Lök på laxen. HÄR är iaf nya filmer.
2009-12-18 20.53 Dumandan, Filippinerna
Dag 184: Svenska hjältar
Jeppe är upphämtad. Maten inhandlad. Tiden flyger. Som tur är har vi ett schema: Jeppe pluggar till hans dykkurs. Eva lagar julmat och spelar Wii. Danne jobbar. Tiden. Känns som Jeppe varit här en månad redan. Men det har bara gått 2 dagar. Eller två. Vad hände? Fick ett konstigt julkort från svärfar igår. Mer om det en annan gång. Not. Han är ändå en svensk hjälte. Fast finsk. Hjälte.
En fantastisk laxlunch á lá Tyskland.
På kvällen bjöds det från grillen.Brownie snarkar. Kudo gurglar. Blackie pratar så in i. Nya besök bokade i maj. Grannbarnen ropar nu inte bara hundarnas namn kl 5 på morgonen utan kallar oss för storasyster + storebror. Eftersom deras egna hund halshöggs häromdagen så försöker de adoptera våra. T.I.A.
Idag bjöd frugan på hemmabrygd pizza.
Mannen kletar ihop köttbullesmet. Två bagare.Imon ska Springbok hämtas tbax från vetrinären. Hon har varit där i 2 veckor nu. För att herr dr är lika bra på att sy som saida var på att hitta gömda nycklar i skövde. Men trots det skällde han ut oss senast vi var dr och sa "it's the dogs fault". Annorlunda vetrinärskolor 200? Tyvärr kostar det som i Sverige.
Teves fick provsmaka färsen.
Skulle han inte plugga?.Sista julhandlingen imon hoppas vi. Och tvätta båten. Eking har lovat att vi ska kunna köra på 3:ans växel nästa gång. Det ser vi fram emot.
Tills dess folks.
2009-12-16 16.25 Dumandan, Filippinerna
Dag 182: Svenska bloggar
Man ska inte kasta glass i stenhus. Som det stod på en vägg i min gamla skola i Gävle, Solängsskolan. Jag ramlade över en ganska, låt mig säga... Typisk blogg? Där stod bland annat detta:"Åhhh. Ihhhhhhhh. Jag orkar inte gå i skolan längre! Hade hemskaste föreläsningen ever idag. En gubbe (såklart) med en förfärlig blandning av dalmål och gävlemål. Fruktansvärt. Jag forstod typ vart tredje ord. Jag gillar inte dialekter. Bara stockholmska och skånska. Alla andra låter så intelligensbefriade."
Tillåt mig fnissa. Jag håller med. Gävlemål är bland det fulaste man kan prata. Men hur intelligent låter egentligen en riktigt bred stockholmska eller skånska? Och hur kan man INTE gilla dialekter?!
2009-12-16 14.35 Dumandan, Filippinerna
Dag 182: Svenska grannar
Vi fått svenska grannar. Det är Frasse och hans vänner från Kista (fru och två söner) som bor på andra sidan vägen i en månad eller så. Frugan kommer härifrån och är kusin med vår båtbyggare. Är inte alla det? Anyway, de äger huset på kullen och nu hänger de här ute på stranden om dagarna. Ovant och lite konstigt att ha svenskar omkring sig.. Men trevligt!
2009-12-16 14.10 Dumandan, Filippinerna
Dag 182: Guten tag!
Japp det är sanningen. Jag paddlade. Tyvärr så hoppade båten lite väl mycket upp och ner för att den skulle bli skinande ren. Kanske senare. Desto roligare var det att surfa in på de små vågorna. Så roligt att jag var tvungen att paddla ut igen för att återuppleva äventyret. Frågan är om jag inte fått tillräckligt med motion idag? Kul var det även igår när vi köpte vår gula begagnade kayak. Eller, egentligen var inte själva köpet speciellt roligt. Han som vi köpte den av på Sea Explorers var nämligen torrare än en efterbliven kaktus. Med det menar jag inte att han var efterbliven. Det vore ju hemskt att skriva. Med det menar jag att kaktusen inte lärt sig att agera vattenreservoar och med andra ord måste vara sjuuukt torr. Nej, det var inte det som var det roliga. Men att däremot få slänga upp den på taket och känna sig som en seriös trekkare! Kanske till och med en tysk? Mmm... Vilken känsla. Salur.
Så här hurtiga har vi aldrig sett ut.
Hundarna fick lushalsband igår. Inte halsband som är gjort av löss. Men halsband som ska se till att döda de löss, loppor och fästingar de eventuellt får. Kudo började genast klia ihjäl sig själv. Kanske för att lössen blev arga? Så idag gav jag henne ett härligt bad. Hon verkade först njuta, sedan kom Danne och pratade lite med henne och då försökte hon fly. Efter det skakade hon mest. Tills hon var ren och fick springa iväg. Till jorden och rulla sig.
Ren som en jordhög efter badet.
Sedan var det Blackies tur. Han tyckte det var desto skönare.
Fånge i sin egen skog.
När Blackie var fri var det dags för jaga. Något han är väldigt bra på. Särskillt när han vet att han har gjort något dumt eller vet att det är något skumt på G. Den här gången var det bara på kul. Han springer iväg, stannar och ligger blixtstilla (hur stilla är en blixt?) tills vi kommer ett par meter från honom. Då sticker han iväg i en jäkla fart. Och så fortsätter det. Tills han tröttnar. Den här gången var det jag som tröttnade. När jag gick ifrån honom lekte han Röda Lyktan Stop. Smart och lättroad hund.
Nu kommer det elkillar. Vi har nämligen för lite ström i kabeln som går in i huset. Kan inte diska utan att lamporna nästan slocknar i hela huset. Vattenpumpen får inte tillräckligt mycket ström så den jobbar ihjäl sig istället. Nu ska vi bara få Filippinerna att förstå att det är ett problem. Det är alltid ett mission...
Auf Wiedersehen!
2009-12-16 13.33 Dumandan, Filippinerna
Dag 182: Tyska influenser
Igår var det måndag. Då köpte vi massa tyska produkter att ha till julen. För att ni ska få känna er delaktiga finns det en film HÄR från idag faktiskt. Annrs är det mest lite småpyssel. Eva tog sig an att inviga vår nyinköpta dinge, eftersom storbåten behövde tvätta byken. Idag är det tisdag. Imorgon onsdag kommer Jeppzon. Bäst jag går upp och bäddar hans säng då.Viva la tyska senapsmannen.
Mrs paddlar ut till the Oikaris II jr.
2009-12-16 13.33 Dumandan, Filippinerna
Dag 182: Tyska influenser
Igår var det måndag. Då köpte vi massa tyska produkter att ha till julen. För att ni ska få känna er delaktiga finns det en film HÄR från idag faktiskt. Annrs är det mest lite småpyssel. Eva tog sig an att inviga vår nyinköpta dinge, eftersom storbåten behövde tvätta byken. Idag är det tisdag. Imorgon onsdag kommer Jeppzon. Bäst jag går upp och bäddar hans säng då.Viva la tyska senapsmannen.
Mrs paddlar ut till the Oikaris II jr.
2009-12-14 10.02 Dumandan, Filippinerna
Dag 180: Curlingmästarna
Igår var det söndag. Det tog vi på allvar. Började morgonen med potatisbullar, bacon och ägg. Vilade lite, badade en sväng och parkerade oss sedan i soffan tillsammans med tvspelet. Där blev vi kvar till 23.30. Det som höll oss kvar var Mario&Sonic at the Olympic Winter Games. Först tog vi oss igenom hela mästerskapet och slutade som totala vinnare efter några hårda matcher. Bob var inte riktigt vår grej. Danne däremot verkade ha tjuvtränat på konståkningen, den satt perfekt. Efter det blev vi besatta av att spela curling. Curling, curling, curling. Ja, vi hade nog kunnat spela hela natten. Tillslut bestämde vi oss dock för att testa ett nytt pingisspel vi köpte på Bali. Nytt för oss, några år gammalt för wii. Jag minns inte vad det heter men det visade sig vara riktigt roligt och myyycket bättre än alla pingisspel a la Mario vi testat hittills.
Söndagens drog.
Idag har jag träningsvärk i högerarmen. Det ger en ganska bra bild över hur otroligt vältränad jag är just nu. Alltid? Men det ska nog inte hindra mig från några omgångar curling i eftermiddag. Vi börjar bli riktiga mästare på att skruva in stenarna nu. .
Btw. Undra när Mario Galaxy 2 kommer ut?
Nu ska vi bege oss in till stan. Göra några ärenden på Robinson, hämta upp liggdynor till båten, hämta eller bara hälsa på Springbocken beroende på hur läkt hon är och sedan på tillbakavägen stanna till på Bahura Resort och köpa en kayak av dem. För att vi ska kunna ta oss till och från båten utan att behöva simma sju mil.
Imorgon är det tisdag. Då blir det mest pyssel gissar jag, för på onsdagmorgon hämtar vi upp Jeppe på flygplatsen. Sedan är det jul! Typ?
2009-12-12 09.44 Dumandan, Filippinerna
Dag 178: Att angöra ett cementankare
Vi har länge behövt ett rejält cementankare att fästa en boj på utanför huset. För ett par dagar sedan kom en ung kille förbi för att påbörja bygget. Det gick lite annorlunda till.
1. Gräv ett hål i sanden.
2. Blanda cementen och häll sedan ner den i hålet, tillsammans med ett snurrat armeringsjärn och två plastringar.
3. Låt cementen stelna några dagar
4. Knyt fast ett rejält rep som det sitter fast en boj i
5. Bygg en flotte av bambu
6. Gräv upp cementblocket och lägg det på flotten
7. Släpa flotten till vattenbrynet och se den sjunka
8. Släpa flotten på havets botten dit du vill ha din cementklump
9. Om cementklumpen fastnar - frigör den från flotten och dra ut den med båten tills läget är perfekt
10. Cementankaret är färdigt att användas!
2009-12-12 09.03 Dumandan, Filippinerna
Dag 178: Dag 548
Idag är det exakt ett och ett halvt år sedan vi åkte från Sverige. Någon gav oss tre år, sedan kommer vi tydligen flytta tillbaks. Vi får se om ytterligare ett och ett halvt år. Som det känns nu? Fullkomligt omöjligt.
1. Vart ska vi bo?
2. Ska vi HYRA en lägenhet någonstans?
3. Ska jag hoppa mellan tvåveckorsvikariat på olika redaktioner eller städa biografer?
4. Hur ska vi överleva kylan och mörkret?
5. Vad ska vi göra när vi inte jobbar?
6. Hundarna?
7. Båten och bilen?
8, Ska vi dyka i kallt, mörkt, grumligt vatten?
9. Hur ska vi ha råd att resa så ofta som vi vill?
10. Är vi inte lyckligare nu än vad vi var i Sverige?
Svaren är enkla. Det verkar helt enkelt som att vi måste stanna ett tag i värmen.
2009-12-11 21.09 Dumandan, Filippinerna
Dag 177: Hjälp
En GIGANTISK ödla (30 cm) satt på väggen och planerade att döda en GIGANTISK spindel (12 cm). Ödlan misslyckades och sprang ner bakom skåpet. Spindeln hoppade åt sidan och försvann. Jag är rädd och kommer drömma mardrömmar. Alternativt kvävas av att den kryper ner i min hals. Spindeln alltså. Eller ödlan? Mitt i mardrömstankarna hoppar en GIGANTISK gräshoppa in genom fönstret.Vad är det som händer?
2009-12-11 19.22 Dumandan, Filippinerna
Dag 177: Sex fötter
Igår började vi titta på Six Feet Under. För tredje gången. Varför det då? Kanske för att det är en av världens bästa serier? Ja. Mycket möjligt. Bara introt är en tillräckligt bra anledning för att se några avsnitt om dagen. Soffan och sex fötter framför näsan nästa.
Länge leve Alan Ball.
2009-12-11 16.54 Dumandan, Filippinerna
Dag 177: Slakthuset
Igår kramade och vinkade vi av Emma och Anders i hamnen. Deras nästa stop är på Siquijor och Coral Cay Resort. Slår vad om att de får de härligt där. Här blev det tomt. Inte nog med att det var lite sorgligt att säga hejdå till den lilla som varit min bästis under tiden de var här - huset ekar och vi har inga att spela UNO med. Vi HAR inte ens ett UNO! Varför stal vi det inte? Det har varit hela veckans tävlingsmoment. Uno, uno, uno. Kvar finns en röd fyra under soffan. Hundarna saknar nog också Emma. Hon har ju gett dem mat två gånger om dagen. Och kex när de varit duktiga.
Det har helt enkelt varit en grymt rolig vecka med Anders och Emma. Men en sak är säker. Nu behöver vi VILA! Och det gör vi. I koma. Vi är slaktade. Emmas energi, glada galna humör (och humor) och faktumet att hon aldrig verkar bli trött har tagit kol på oss :) Trots det var vi idag tvugna att panikåka in till Dumagete för att förnya våra visum. Tiden hade gått lite snabbare än vad vi trodde.
Huset ser ut som ett bombnedslag. Hundarna behöver ett bad. Maten behöver lagas. Jobb fixas. Men vi tar paus en stund. Kanske idag, sa vi igår. Kanske imorgon, säger vi idag. På onsdag kommer nästa besök. Jeppe. Ännu ett besök vi ser fram emot. Han ska ta dykcert, vi ska fira jul och sedan åka på utflykt till El Nido på Palawan. Innan dess ska allt vara i ordning igen!
Emma lämnade en topplista i gästboken. Den såg ut så här:
1. Att vara allihopa
2. Leka med hundarna
3. Lära sig snorkla
4. Bada
5. "Allt var roligt!"
Ska försöka skärpa mig med hemsidan nu. Mer uppdateringar behövs. Har till och med tagit en paus från facebook en stund. Snacka lägga ner alldeles för mycket tid på menlösheter...
2009-12-06 11.20 Dumandan, Filippinerna
Dag 172: Emmas äventyr
Här i solen händer det så mycket hela dagarna att det helt enkelt inte funnits ork eller tid för en uppdatering. Nu är Danne, Emma och Anders i Dumaguete för att hämta upp Brownie som varit hos doktorn ett par dagar på grund av bakterieinfektion. Hon mådde inte alls bra men sägs vara pigg som en mört nu. Bra! En annan som är pigg som en mört är Emma. Det är full fart hela tiden och hon verkar odödlig. Vi har åkt båt tre gånger sedan de kom hit. Två av gångerna till Apo där hon övat på att snorkla. Vi har hittat Nemo och Emma verkar ha bestämt sig för att bli som honom. Hon rör sig numera som en fisk i vattnet när snorkeln är på plats. Frågan är om det roligaste inte är att samla snäckor ändå? Gärna i vattnet med masken och snorkeln på. Vi misstänker att pappa Anders kommer börja oroa sig för övervikt på flyget hem snart.
På väg mot Apo.
Tappert försök att sätta på masken.
Redo för det blå! Turkosa?
Övar att simma på det grunda när lusten finns...
...men snorklar hellre.
Där väntar båten på oss.
Igår var det Emmas födelsedag. Anders hade lovat en lite orolig blivande sexåring att hon skulle få minst två paket. När jag och Danne sprang upp till henne på morgonen för att få ner henne till köket väntade betydligt fler på bordet. Bäst var kanske en lila ipod nano från faster och Brent i NYC. Det tyckte iallafall herr Thunberg och de andra två svartsjuka vuxna människorna. Självklart stod det också en tårta på bordet. En grymt fin mangotårta som vi tyvärr inte kan skryta om att vi bakade själva. Nu när jag tänker på det ska jag nog passa på att sno en bit till lunch.
Många paket och ballonger var det här.
Sex Kitty istället för ljus.
En nöjd liten skit.
Mästerlig frukost.
Efter tårtfrukosten hoppade vi upp i båten och åkte till Apo. Det blåste ganska rejält men vi guppade fram i sakta mak. Ju mer vågor desto roligare verkar Emma tycka. Efter några timmar med sol och bad i lä åkte vi vidare till Atmosphere för att käka lunch. På vägen dit passerade vi ett gäng delfiner som surfade i vågorna. Tur på födelsedagen!
Blackie ville följa med på födelsedagsturen.
Tinar upp lite efter badet.
Till vår stora förvåning möttes vi av ett gigantiskt nät och hundra vita bojar utanför resortet. Vi fick lite förvirrade försöka gå i land flera hundra meter norrut istället. Men där visste vi inte om det var stenigt på botten och vinden blåste på ute från havet. Det slutade med att vi alla simmade i land istället. Sedan fick kaptenen åka hem med båten för att inte riskera att stöta i botten. Och för att vi skulle slippa simma tillbaks. Vi fick senare höra att de smällt upp ett gigantisk marinreservat. Alldeles för stort eftersom hälften av ytan bara består av sand och det faktiskt inte finns några djur att skydda där. Men det ville tydligen inte borgmästaren lyssna på.
Efter en god lunch och bad i poolen gick vi upp till vägen för att hitta en buss. Barfota. Alla hade så klart glömt sina skor på båten. Filippinerna kollade väldigt konstigt på de fyra vita människorna som steg upp på bussen utan skor. Vi hoppade av i Zamboanguita för att ta en tricycle sista biten hem. Där var det flera som ropade efter oss att vi inte hade några skor. Nähäää. Självklart är det gigantiska ögon som möter den lilla vithåriga damen också. Många.
Väl hemma kände vi oss alla slaktade. Till och med det odödliga födelsedagsbarnet erkände för första gången sedan hon kom hit att hon var lite trött. Vi hann med lite köttfärspaj, dra ut en tand och självklart några rundor UNO innan sängen ropade för högt för att vi skulle kunna motstå. Tyvärr hade grannarna fest till halv 3. Jag kan tänka mig att det kändes ungefär likadant som att försöka sova på dansgolvet på Stads i Hedemora 1997. Nykter. Förutom för en tandlös nybliven sexåring som sov som som en död. Fram till 5.30 då hela huset vaknade upp av ett hundbråk på stranden. Bah.
Idag är det som sagt nya äventyr som gäller. Emma ville väldigt gärna flöja med och se hur Brownie har haft det hos veterinären och säga hej till Springbock som också är där. Så fick det bli.
Återkommer med en ny rapport och Emmas toplistor. När vi hittar lite tid mellan äventyren!
Emma hälsar till alla där hemma och i USA!
2009-12-01 16.34 Dumandan, Filippinerna
Dag 167: Full fart!
Blev väckt av Danne imorse som ropar att jag måste gå upp. Anders och Emma kommer med den tidiga färjan från Cebu istället för den sena. Det vill säga om en timme. Vi som hade tänkt handla, fixa, greja, städa innan fick panikstäda lite slänga i oss frukost och fara in till Dumaguete. Plockade upp två glada svenskar i hamnen och lät stackarna vänta när vi gjorde vår planerade handling. Som så klart tog mycket längre tid än det var tänkt. Det brukar ju bli så.
Lunch och sedan karlbad medan jag och Emma ritade, sprang, hoppade längdhopp och busade med Blackie i sanden. Det blev en och annan sång också. Härligt! Badet sparar Emma bestämt tills imorgon. Och på söndag blir det gympa, klockan 16 om jag inte minns fel. Det är nämligen så det funkar i Sverige. Danne ska vara ledare. I Boratdräkt.
Nu verkar det som att svenskarna har däckat. De har rest långt och länge. Vi återkommer!
2009-11-30 13.10 Dumandan, Filippinerna
Dag 166: Hundstackarna
Det var ju ett jäkla drama med hundarna innan vi åkte till indonesien. Fick åka tillbaks flera gånger till veterinären eftersom det visade sig att de missat att ta bort alla stygn. Tillslut var det fixat iallafall och då skulle vi precis åka iväg. Eftersom vi inte hört något om det sedn vi åkte tog vi förgivet att båda hundarna läkt fint. Men när vi kom hem visade det sig att ytterligare stygn krypit fram! Som varit kvar i flera månader. Självklart har det påverkat såren, som inte alls har kunnat läka. Så imorse fick vi åka in IGEN. Arga som bin. Hundarna fick sövas, öppnas upp igen, ta bort de gamla stygnen för, vad de iallafall sa, sista gång och sedan sy ihop dem igen. Så nu har vi för tredje gången för lika många månader två jätteledsna rädda hundar med sydda magar och kragar runt halsen. Det som skulle vara en enkel operation har blivit en plåga. Suck, suck, suck. Hur svårt kan det vara att ta bort stygn? Är inte det något man lär sig första veckan när man utbildar sig? Gah. Filippiner och deras icke existerande kärlek till djur...
När vi väl kom hem med våra drogade hundar var iallafall båten i vattnet. Det blåser ganska rejält, så någon tur blir det inte idag. Men solen skiner fortfarande och första julpyntet är på plats. Tar bild på det ikväll.
2009-11-29 16.41 Dumandan, Filippinerna
Dag 165: MenoOoOOOoooOooo
Så här såg det ut när vi firade vår bröllopsdag. För er som inte förstår är alla o:n (?) ett tappert försök att illustrera bubblor, som de inuti en vinflaska. Klart som korvspad om ni frågar mig.
2009-11-29 16.35 Dumandan, Filippinerna
Dag 165: Grisen Tobbe
Vi har köpt en gris. Hon bor hos kaptenen och ska bli en sugga, så slipper vi döda stackaren, och få massa små söta kultingar. Som kaptenens fru ska få föda upp och sälja för att få pengar till familjen. Hon är jättefin, Tobbe!
Titta här. Tobbe är grisen med fläckar på rumpan. Hon gillar att äta. Det är därför hon är mycket större än den andra lilla grisen som är hennes syster. Igår fick dem potatisskal från oss. Då morrade Tobbe på den andra grisen. Det är Tobbe det!
2009-11-29 16.19 Dumandan, Filippinerna
Dag 165: Klart slut
Det är helt klart på tiden att det kommer upp en ny dagbok. Är bara inte så sugen på att skriva. Njuter av tillvaron istället.Dagarna sedan vi äntligen landade i Dumaguete har flugit iväg. Vi har inte ens packat upp allting än. Igår spenderade vi hela dagen i stan. Kollade in nya Robinson Mall, åkte förbi verkstaden med bilen, köpte rep som ska bli nät på båten och diverse andra saker som jag inte ens kan minnas. Hur som helst tog dagen slut fort och det var redan mörkt när vi skulle åka hem. När vi väl kom hem blev vi förvånade över att se att det regnat i Zamboanguita. Trodde vi iallafall. Tills vi insåg att vår vattenledning gått av (slagits av?) precis vid vattenmätaren. Det bokstavligen sprutade vatten. Som tur var hade röret gått av på rätt sida avstängningen. Fick klara oss utan vatten under kvällen och imorse fixade en granne en gubbe som lagade det hela.
Hundarna är glada som aldrig förr. Tyvärr visade det sig när vi kom hem att Spingbock OCH Kudos sår efter operationen fortfarande inte läkt. Det beroende på att det fortfarande är stygn kvar! Helt otroligt efter att vi varit där två gånger för att ta bort dem. Imorgon ska vi åka in med dem för vaccinering så passar på att få såren fixade en gång för alla. Annars börjar vi undra vad det är frågan om... Klippte klorna på dem alla idag. Inte så jättepoppis.
Imorgon är det också meningen att båten ska i vattnet. Vi får se hur det blir med den saken.
Värt att påpekas är även att solen har strålat varje dag sedan vi kom hem. Det har ju inte direkt hört till vanligheterna sedan vi kom till Filippinerna. Och vi har köpt en stor grill! Så ikväll blir det grillad fisk hos the Oikaris.
På tisdagkväll hämtar vi Anders och Emma i hamnen. Det ser vi mycket fram emot! Ska bli mysigt. Hoppas det fina vädret håller i sig. Det gör alltid livet lite enklare.
Nu vet ni att vi lever. We´ll be back.
2009-11-27 20.02 Dumandan, Filippinerna
Dag 163: Ännu en människa har fötts
En av våra bästa vänner födde alldeles nyss en Benny. Fast de ska kalla henne Astrid. Varför låter vi vara osagt. Vacker som en renodlad dröm är hon iaf.Vi firar med potatisgratäng och kyckling.
Benny in action!
2009-11-27 10.59 Dumandan, Filippinerna
Dag 163: Tidsuppfattningsklubben
Sydeuropéer brukar vara kända för deras något, ska vi säga, anarkistiska tidssyn. Filippiner är likadana, om inte värre. De kan aldrig komma i tid och allt tar minst 300% längre tid än sagt. Vår amerikanska dykguide på hawai hävdade att kl 8 betyder 8.00-8.59. Så kan man oxå se det. Igår sa jag speciellt till vår kapten att INTE komma förrän kl 10 och börja jobba på båten. 06.30 vaknade vi av att han drog igång motorn. Efterom båten står utanför vårt sovrum så låter det ganska bra kan man säga. Tidsuppfattningsklubben 200?För övrigt råder det julgysteri här numer. Appropå tidsuppfattning alltså. Vi vill ju inte vara sämre så Eva kör full-on-action-high-tech-fönsterputs.
Första advent på söndag?
2009-11-25 20.31 Dumandan, Filippinerna
Dag 161: Dogs sweet dogs
Möttes för några timmar sedan av fyra TOTALT galna hundar. De visste inte riktigt hur de skulle kunna visa hur otroligt glada de blev att se oss. Nu ligger de allihopa på golvet i vardagsrummet och sover. Kunde inte fått ett bättre välkomnande. Vi är trötta, sega, degiga och beger oss nu till soffan efter att ha plockat lite i huset. Film sedan en lugn sömn i en skön säng. Omringade av hundar. Livet, livet.
2009-11-25 13.27 Manila, Filippinerna
Dag 161: Nuuuuu så
Äntligen i luften. Det i ett extrainsatt fullproppat propellerplan som tog på sig 15 minuter för att komma ovanför molnen. Vi är iallafall glada över att få komma hem. Det är vår nyfunne vän, som driver barnhem och hem för utnyttjade tjejer i Dmgt men bor mestadels i Florida, som vi hänger ihop med också. Tillsammans hittade vi ett skumt flygplatshotell igår. Käkade middag och pratade massor i (på?) deras roofbar och sov sedan som döda trots att motorvägen låg precis utanför fönstret. Som inte var tjockt. Hur som helst ett konstigt men ok hotell. Var fortfarande lika död när väckarklockan drog igång 8. Det är fiesta i Dumaguete. Alltså kommer det vara sjukt mycket folk överallt och det kommer ta oss hundra år att komma hem. Suck, stön, gäsp.
Undra om hundarna blir glada att se oss? De blir garanterat glada över att få komma in i huset iallafall. Det sägs att det regnar. Mycket. Hur kommer det sig att vi inte är förvånade?
2009-11-24 17.53 Manila, Filippinerna
Dag 160: Ja, vad hände egentligen?
Jo. Vi kom alltså till Jakarta och de var två timmar tills incheckningen skulle öppna. Därefter tre timmar till flighten. Gott om tid. Trodde vi.
Avbrott. "Vilket jääävla dygn".
Mmm. Tillslut öppnade incheckningen. 45 minuter för sent. Fortfarande gott om tid. Tre små sällskap framför oss i kön. Vi börjar ganska snabbt trippa på tå. Det tar sjukt lång tid för alla att checka in och dessutom börjar flera plocka ur saker ur sina väskor för att de inte ska väga mer än 15kg som är tillåtet. Vi har 85kg, varav 30kg övervikt redan är förbetald. Hoppas de inte ska vara för hårda på oss och gömmer våra handbagage då vi ser att de till och med väger dem. Max 7kg. Vår kameraväska väger minst 10 och den andra något liknande. När vi åkte till Jakarta från Manila fick vi betala 100 preso/kg. Omkring 15 kronor. Jobbigt men helt okay. Vissa bolag inrikes i indonesien har låtit oss slippa 20kg övervikt, andra har varit billigare så det är väl dags att betala för sig. Försöker vi inbilla oss själva iallafall. Det som är absolut konstigast är ändå att det tar sån sjuuuukt lång tid. Aldrig varit med om långsammare incheckning. Efter ytterligare EN TIMME kommer vi fram till en ung kille som verkar väldigt korrekt. På den punkten hade vi inte fel.
"Kan jag få se ur biljett ut från Manila?".
Javisst, visar flygbiljetten till Dumaguete.
"Vart ligger det? Inrikes?" undrar ynglingen (aldrig har det känts bättre att få använda det ordet).
Ja, inrikes såklart pucko... Tänkte vi iallafall. Så här i efterhand inser vi att vi skulle lurat honom att det låg i Palau eller Egyptien istället.
Helt plötsligt sitter vi i skiten. Varför? Jo, därför att Cebu Pacific har blivit tillsagda att vara väldigt noga med att kontrollera att alla som flyger till Filippinerna även har en biljett ut ur landet. Vilket vi såklart inte har eftersom att vi BOR DÄR OCH FÖRNYAR VÅRT VISA VAR 59 DAG OCH KAN GÖRA DET I TVÅ ÅR UTAN ATT LÄMNA LANDET. Det trodde vi skulle hjälpa. Fel igen.
Yngligen (HA!) stirrar på oss och säger iskallt att det spelar ingen roll vad vi säger. Vi måste ha en biljett ut ur landet. Punkt slut. Men borde inte det vara immigration i PH´s problem? Nej då. Spelar det ingen roll att vi aldrig någonsin har behövt visa en sådan biljett förrut? Aldrig. Nej då. Detta upprepas ett tiotalgånger och ungefär 40 minuter senare inser vi att det är kört.
Så vi blir ivägskickade att hitta internet för att boka en biljett. Enda chansen. Klockan är nu snart 24. Flyget går 01. Hotellet som ska ha internet har ingen signal. Det enda internetcafét har stängt för dagen. Jaha. Går tillbaks till incheckningen. Det är tomt där nu. Säger som det är, vi kan inte boka någon biljett för det finns inget internet. DÅ plötsligt säger en snubbe att det finns wifi alldeles där. Så vi går åt sidan, hittar ett nät och kopplar upp oss. Det vore väl dumt att säga det direkt? Väl uppkopplade letar vi fram en billig biljett som råkar gå till Hongkong. Det går skrämmande långsamt och tiden tickar. Tillslut kommer vi till betalningssidan och börjar se ljuset i tunneln. Jo jo. Sidan funkar inte. Vi provar alla betalningsätt som går men kommer helt enkelt inte vidare. En av personalen kommer för att kolla hur det går. Då har vi bokningen framför oss, obetald och alltså har vi inte heller fått en bokningsnummer. Den finns ju helt enkelt inte. Vi visar sidan, han tror att det är ett kvitto, vi säger att så är fallet och han godkänner det. Kort och gott ett "det räcker, visa samma sak om de frågar i Filippinerna". Det var allt. Nu börjar det bli riktigt bråttom dessutom. Vi är så klart glada över att vi lurat dem och sparat oss själva pengar. De pengarna visar sig snart försvinna ändå.
Går tillbaks till ynglot och ska checka in väskorna. Bla bla bla ni har 25 kilos övervikt. Jag bönar och ber att de ska vara lite schyssta med tanke på hur de senaste timmarna artat sig. Inte en chans. Nästa chock kommer när de räknat ihop hur mycket vi ska betala. 255 DOLLAR. 15 dollar per kilo. WTF?! Vi dör. Säger att de lurar oss. De tar fram en konstig lapp och påstår att Cebu Pacific i Filippinerna har skickat bestämelserna till dem osv. Är det inte konstigt att det bara kostar 2,5 dollar per kg där då? Nej då. Tillslut har vi helt enkelt inte tid att tjaffsa mer. Får gå till en bankomat, ta ut pengarna och betala varje öre.
Får halvspringa till gaten och hinner inte mycket mer än sitta i 5 minuter innan det är boarding. När vi kommer till Filippinerna frågar de självklart inte efter någon biljett ut ur landet. Klockan är 5, vi är slaktade efter att ha sovit så gott som inget på hela natten och däckar på en stolsrad vid gaten. Sedan hände det där som inte skulle hända. Men det vet ni ju redan...
Hata flygplatsen i Jakarta. Punkt slut.
2009-11-24 10.23/15.58 Manila, Filippinerna
Dag 160: Vad hände egentligen?
Vi är på Filippinsk mark. I Manila, på den iskalla flygplatsen, i väntan på flyget som går sent. Cirka 10 timmar spenderar vi här. Något slutkörda efter att ha tillbringat natten först på Jakartas flygplats och sedan i luften. Hade fått två timmars sömn när vi landade 5 imorse. Flygplanssömn. Sover lite mer nu och ångrar att jag inte orkade plocka fram en tröja ur packningen innan vi checkade in den. Längtar till sängen. Där ligger vi om 12 timmar.
Egentligen är det lite av ett under att vi är här.
Just precis där slutade jag skriva och Danne tog över datorn. Då var alltså klockan nästan halv 11. Nu är klockan 15:58, jag har fortfarande inte kommit till saken. Varför det är ett under att vi är här. Men vi är fortfarande kvar på samma ställe. Vår flight till Dumaguete som vi väntat på sedan 5 imorse är nämligen inställd. Det på grund av dåligt väder, där inte här. Inte så dåligt att det inte skulle kunna gå att landa. Om det inte vore för att Dumaguetes flygplats inte har några lampor på landningsbanan.
Så nu sitter jag på ett iskallt golv vid baggagebanden. Jag vaktar våra och en trevlig amerikan som befinner sig i samma situation väskor. Medan Danne och den treviga amerikanen (Howard?) står i något som ska likna en kö till Cebu Pacifics Passenger Assistance Counter. Allt är totalt oorganiserat, ingen vet hur de ska komma hem. Jaha, nu kom det en annan gubbe och lämnade sin bagagevagn hos mig. Jag är tydligen någon sorts vakt. Samtidigt är det ett jävla liv bredvid. Folk vill hem. Oss går det egentligen ingen nöd på, ven om jag verkligen är trött och bara vill komma till huset och till hundarna. I värsta fall kan vi stanna ett par dagar i Manila. Andra har jobb och familjer som de måste hem till. Och inga pengar att hitta alternativa resvägar eller hotell på.
Cebu Pacific behandlar så klart det hela skitdåligt. De är ju ändå filippinernas svar på Ryan Air.
Jag vet inte om jag ka skratta eller gråta. Jag skulle skriva en rolig/sjuk/irriterande story om vad som hände på flygplatsen i Jakarta innan vi lyckades komma iväg till Manila. Nu blev det en annan story. Får återkomma med Jakartadramat. Och med rapport om vad som händer med oss.
Får vi komma hem eller inteeee..?
2009-11-23 19.47 Jakarta, Indonesien
Dag 159: Kort resa men lång dag
Halv dag vid polen. Hämtade upp våtdräkterna som nu är lagade en gång för alla? Sedan blev det en avslutningslunch på vår nya favoritkrog i Oberoi, som ligger brevid våtdräktfabriken. Det blev en rejäl jobblunch med urladdning i nya Zipeidéer för kommande säsong (2012). Mer om det en annan gång.Gott om tid hade vi ont om. Stannade till och köpte nya halsband till hundarna. Sedan satt vi plötsligt fast i trafikstockning. Fick springa sista 1,5 km till hotellet där en bil med vårt bagage borde stått redo. Inte då. Riva ut dem ur ett litet förråd, in i bilen och iväg. Nu var det plötsligt knappt en timme till take off time. Visserligen inrikes, men de ser helst att du är där 45 min före avresa och de stänger 30 min före. 52 min innan utsatt avgångstid satt vi fast i ny trafikstockning och rörde oss inte en mm. Fortfarande 15 min till flygplatsen, utan trafik vill säga. 20 min före utsatt tid satt vi lugnt med en flaska vatten och en bok vid gaten, incheckade och klara. Med 45 kgs övervikt (!) som vi turligt nog slapp betala för. Få se hur det går i Jakarta...
Vi litar på Tomas. Ge hit!
Ytterligare en ny medlem i the Oikaris klan.Där är vi nu. Med vår överfulla bagagevagn. Och får inte checka in och komma på insidan av terminalen som är betydligt roligare än utsidan. Om 2 timmar öppnar de. Sen 5 timmars väntan tills flyget går. Sen blir det 4 timmar i luften och snabbvisit på Manila och hemma vid 8 på morgonen. Trodde vi ja. Ett irriterande mejl från cebu Pacific förkunnande att de kansellerat vårt flyg och vi istället får ta det kl 15. Jaha. tack för laxen, men vad hände med löken? Så. Det blir 10 timmar i Manila, sen 45 min flyg, sen bil. SEN. Sen är vi hemma. Hoppas vi. I väntan på det drömmer vi om nya Wii-spel och Eva kramar sitt nya gossedjur som hennes make fann till henne i den obligatoriska souvenirrundan.
Vi-som-har-105kg-packnings-klubben.
2009-11-22 09.51 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 158: Kommer inte på någon rubrik
Hur kommer det sig att det fortfarande är tillåtet att använda midjeväska? Om bäraren är över 55 år kan det vara okay. Kanske. Men vad är grejen med den austarliensiska unga tjejen som går runt med ett bälte som inte bara har en väska på magen utan också hållare för mobilelefon, mp3spelare och vattenflaska? Hon har fickor i sina shorts också. Tomma. Kan inte låta bli att undra...
Precis som vi undrar varför alla aussies har med sig egna mjölkförpackningar till frukosten. Märkligt.
Det är alltså morgon. Vi har ätit jappel. Som egentligen heter jaffel. Men här kan man inte säga f. Värdelös snål frukost på Masa Inn. Men gratis. Danne är lite lagom öm. Dock något tuffare än igår. Då, när nålen penetrerade hans revben var han inte skittuff. Själv fnissade jag lite i hemlighet. Jag har fått berättat för mig, av min man, att jag är saddist. Det är tydligen därför jag tycker om att nypa tag i hans hår på benen i smyg. Med mina tår. Och sedan dra. Han skriker. Jag skrattar. Eller noppa hans ögonbryn. Han skriker. Jag skrattar.
Nu ska jag bada. Och sola. Sista dagen i Balisolen. Danne får inte bada. Eller sola. Han skrattar inte. Jag flinar. Jo men visst, jag är tydligen saddist.
Nej fresten. Vi har en dag imorgon också. Flyget går inte förrän på kvällen. Skönt för mig!
2009-11-21 19.46 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 157: 2 timmar och 45 minuter senare
En ny medlem i the Oikaris klan.
2009-11-21 18.42 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 157: Mannen med horn
Bzzzzzzzzzzzzz. Danne har länge viljat tatuera in en... Gubbe med horn? Det är just vad det är. Han hittade på honom själv för några år sedan och han har sedan dess dykt upp i diverse Dr.Zipe sammanhang. Han har blivit lite av vår maskot. Vår svenska beskyddare med horn. Släkt med renen. Kommer även ibland som tjej. Nu är han snart där. På Dannes mage. Den sista som ska bosätta sig på hans kropp. Bzzzzzzz.
Först raka bort håret.
1:24 senare. Halva klar och Danne har ont.
2009-11-21 17.00 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 157: Back to Bali season 3
Det är ett evigt flängades till Bali fram och tillbaka. Nu är vi här igen. Det efter att ha lämnat lugnet på Meno imorse. Två nätter här nu innan Indonesien 2009 turnén är slut. Filippinerna, huset, fyra hundar, båt, bil och kommande besök väntar. Men först ska Danne taggas. Och det är han på väg att bli nu. Han ligger där i stolen medan en långhårig lugn indones ritar horn på honom med något som liknar bläck. Förberedelser. Men låt oss återkomma till det. Back to Meno!
Egentligen är det väl inte så mycket att rapportera. Vi har levt i en alldeles egen liten vardag.
Vakna. Äta frukost. Borsta tänderna. Sätta oss i stolarna på stranden. Sola. Bada. Sola. Bada. Läsa. Äta lunch. Vila. Kanske sova lite inne. Vakna till liv. Gå ut och sätta oss för att läsa. Bada lite. Äta middag. Sova. Vakna och så vidare.
Härligheter!
Vi åt mat till frukost också.
Den 18 november möttes jag av en flaska bubblor till frukosten. Sedan fortsatte allt som vanligt. Tills det började närma sig middag och Danne lurade iväg mig till andra sidan ön för att titta på solnedgången. Tyvärr såg vi ingen solnedgång. Molnen tog den. Men men. Vi drack iallafall en god gin&tonic. Ja ja. När mörkret föll åkte vi tillbaks för att äta middag. I Villa Nautilus restaurang trodde jag. Fel. På vår lilla altan framför huset stod ett dukat bord. Framför stod en blomsterskapelse som liknade en indonesisk variant av eiffeltornet. Av blommor, och en och annan frukt, alltså.
Konstverk?
En ny flaska bubblor öppnades och vi åt en indonesmiddag a la kycklingklubba och pommes medan kärleken sprudlade. Haha. Efter middagen, som vi delade med två katter, promenerade vi till Djungelbaren på Tao Kombo.
Var hälsad.
Det var där "det hände" första gången för fyra år sedan. Vi blev smått chockade när vi kom dit för inget såg ut som det skulle. Baren var flyttad. Men lika trevligt hade vi ändå! Tillsammans med killen som jobbade för det var så klart inga andra gäster. Precis som det ska vara. Några timmar senare gick vi hem i mörkret, blev rädda för två kossor som stod i mörkret och betade framför vårt lilla hus och svamlade, dansade och ramlade tills vi somnade. Tjohej!
Mycket annat hände inte på Meno. Alla var glada och kände till och med mig vid det här laget. Vi tog en tur till fågelparken. Ja det finns faktiskt en sådan på ön. Där fanns det många fler fåglar än vi kunde tro. Många såg ut att vara glada, andra inte. Vd krokodilen gjorde där i en lerpöl kan man verkligen undra. Hur som helst var det härligt och kul att vara tillbaks på ön ännu en gång! Troligen inte sista gången.
Den korta flighten tillbaks till Bali från Lombok kunde jag inte låta bli att tänka på två flygskräcksrelaterade saker.1. Hur kommer det sig att det bara är när man flyger som man måste gå igenom säkerheten så ordentligt? När man tar tåget är det ingen som tvingar en att läsa igenom ett blad med konstiga bilder på människor som tror att de kommer överleva om de hukar sig bakom sätet.
2. Om flighten baravarar i 20 minuter. Är de då verkligen nödvändigt att gå upp ovanför molnen för att stanna där fem minuter och sedan gå ner genom dem igen? Det är turbulens i molnen! Turbulens = skräck. Så ytterst onödigt.
Nu måste jag kolla till killen i stolen. Han är skrämmande tyst.
2009-11-16 11.41 Gili Meno, Indonesien
Dag 152: Bacon? This is muslimland
Trodde man skulle få bacon till frukost. Kan man tydligen inte. För här är de muslimer. De är de i Komodo oxå men där kunde man få bacon.Idag har vi varit ute med din och fiskat upp middagen. På onsdag är det bröllopsdag. Det ska firas.
Nu är det dags för lunchsiesta.
2009-11-14 10.17 Gili Meno, Indonesien
Dag 150: Livet på en pinne. Eller en dyktshirt?
Hur hamnade vi här kan man undra. Där vi är alltså. På Gili Meno. Det var här vi träffades för drygt 4 år sedan. Swisch. Nu är vi tbax och firar på onsdag vår första bröllopsdag. Innan dess ska vi tbax dit allt startade, i djungelbaren. Mer om det en annangång.Detta inlägg skulle eg blivit till uppe i Lembeh, men blev fördröjt. Göta kanal (Eller vem drog ur proppen?). Är det en helgardering när man måste ha två titlar? Alla vet ju att den heter Göta kanal. Sen kom Göta kanal II. Ingen oscarsprestation direkt. Det är däremot Deerhunter. Den klämde vi oss igenom på 5(!) kväller. Den snart inledande bröllopsscenen är längre än hela vårt egna bröllop varade. Sjuuuuuuukt seg. Och en massa "ja-vi-är-kompisar-och-snart-ska-vi-till-vietnamn-och-då-blir-allt-annorlunda-scener". Vi fattade det efter 3 minuter. Kom ihåg den som bättre. Kanske ej skulle sett den igen. Ibland är det som om bara för att det är gamla klassiker så kan man alltid plocka fram massa idéer om varför de är bra och man måste tycka att de är fantastiska. Ska vi ha det på detta viset? Namndropping fast med film. Eller t-shirt?
På en flygplats kan man ganska lätt se vilka som är på väg till en golfresa. Chinos med pressveck, glatt färgad piké och nånstans nån referens till golf. Tyskar som ska på trekking eller tror de ska trekka är inte heller så svårt att lista ut. Sen har vi alla dessa jävla dykare. Som MÅSTE plocka fram sin "i have been at blablabla-resort " Människor som i normala fall har kostym, pyjamas, shorts whatever. Men när det ska dykas då ska de fram. Namedroppingkläderna.
Man har gärna flera olika oxå för säkerhets skull. Vår käre highschoollärare från Kanada, ombord Komodotrippen hade det. Jajjemän. Ombord båten gick hon i sina särkar. Men på ankomst och avresedagen hade hon dels en tshirt med nåt dykresortnamn och ovanpå denna en huvjacka med dito tryck. HALLÅ?! Alaskamannen hade iaf sina dykbutikstshirtar på sig omboard. 2 olika. Alla dagar. ILembeh likaså. But why? Är det för att dessa kläder är så extremt snyggt designade? Är det för att man annars glömmer vad man kom till respektive ställe för att göra? Är det för att man måste påvisa för människor runt omkring än att "Jag har minsann varit och dykt på tuttankamons dykresort i chilicorncarne. 1982". vad vet jag, kanske allt eller inget.
När jag gick på Gymnasiet härjade det en grafittikille i stan vid namn Jaffa. "Jaffa was here". Överallt. Same same but different...
Under ytan måste man andas. Andas bör man annars dör man. Folk andas olika mkt beroende på kroppshydda, erfarenhet, deras psykiska tillstånd etc etc. Jag har själv tyckt att jag ligger över snittet ju fler dyk jag gjort. Jojo. I juli förra året kom Eva tbax efter hennes första dag i henne OW-kurs. "Jag ska nog inte dyka imon, ont i öronen och det kändes ej så bra...". Som tur var lyckades jag övertyga henne om att fortsätta för jag visste hon skulle älska det. Dagen efter vr det annat ljud i källan.
Dyk 9 gjorde hon i full ström på Palau. Där man helst ska ha gjort ett större antal dyk under en längre tid för att helt kunna kontrollera de starka strömmarna. Hon klarade det galant.
Nu simmar hon runt med en 5-kilos kamerarigg som ser ut som en mindre robot och ser ut som hon inte gjort annat hela sitt liv. Det är min fru det. Hon drar samtidigt så lite luft att man undrar om hon fuskar. "Nästa dyk får du fan ta en större flaska, för jag vill inte gå upp pga dig." Då hade vi varit nede i 65min, varav mestadels på 25 meter. Jag hade nästan tömt min flaska och Eva var glatt uppe med halva kvar. Det är min fru det. Tillochmed i de värsta virvelvindarna i Komdos vatten uppvisade hon ett förbluffande lugn. När hon väl bestämmer sig för något, då finns det inget som stoppar henne. Vår jordenruntresa blev ju som vi alla minns en mkt dykrik resa. Och nu bor vi nära en massa bra dykställen. Min fru och jag.
Nej nu är det dags att gå och se om jag kan hitta nån Gili Meno t-shirt att pruta på.
Dags att göra en sandskulptur..?
2009-11-11 18.31 Manado, Indonesien
Dag 147: Livet på ett golfresort
Hur hamnade vi här kan man undra. Där vi är alltså. På ett golfhotell. Ensamma gäster är vi oxå som det verkar. 4 restauranger, div barer, kakbutiker m.m m.m. Tyvärr är vi sprängda i öronen så det blir tidig kväll med tidig väckning. 05.00.Nu finns tre nya album uppe för beskådning HÄR.
2009-11-10 18.45 Lembeh, Indonesien
Dag 146: Adios Lembeh
Nu har Danne också gjort sitt sista dyk. Helt enkelt för att vi åker vidare imorgonbitti. Vi tar båten över till Sulawesi och bor en natt på golfresort(!?) i Manado innan vi flyger till Lombok via Bali och säkert något annat ställe. Där hämtar Dean oss med bil som tar oss till hans båt som tar oss till Meno. Så nu blir det ingen mer dykning på minst ett par veckor för min del. Det är dags att helas.
Förkylningen känns om möjligt lite bättre sedan lunchtid. Som får mig att tänka på middagtid. Som närmar sig. Om en kvart är det dags. Höjdpunkten med middagen är att när den är slut får vi hoppa ner i sängen, titta på film och somna. Härligheter!
Har si så där 100 foton som vi gärna vill ladda upp. Hoppas det går imorgon. Annars får det vänta tills efter Meno tyvärr. Det har varit grymt kul att ha med sig kamerorna ner under ytan. Tillåter mig själv att påstå att vi lyckats få till en del fina foton också.
Danne packar flitigt. Jag funderar över varför Dolph Lundgren ska leda Melodifestivalen. Och hur det kommer sig att en av deltävlingarna ska äga rum i Sandviken av alla ställen på jorden. Fast egentligen... Är det inte konstigare att jag ens bryr mig?
Jodå.
2009-11-10 07.46 Lembeh, Indonesien
Dag 146: Never ending story
Jaha det här var ju kul. Det blev middg på rummet igår. Orkade helt enkelt inte ta mig ner till maten. Något nattdyk blev det ju såklart inte heller. Tänkte att om jag skiter i det kanske jag iallafall är lite piggare idag och kan göra något dyk. Så vaknade jag upp för en timme sedan och mådde precis lika dåligt som igårkväll. Möjligt sämre med ännu mer nästäppa, ont högeröra och huvudvärk. Så vad gör jag? Jo, ligger i sängen medan Danne gör dagens första dyk. Något deprimerande.
Försöker hålla hoppet uppe och tänka att jag kanske blir piggare under dagen och iallafall kan göra ett avslutande dyk. Tvivlar. Får nog ställa in mig på att bli frisk till Meno istället. VÄGRAR ligga inne och sjukla mig där.
Det enda lilla ljuset jag kan se just nu är att vädret iallafall inte är bra. Igår var det molnigt och småregnigt, inatt öste regnet ner och just nu är himlen täckt av tjocka moln. Jag får helt enkelt leva på skadeglädjen. Kanske fryser de där ute på dykbåten. Jag har iallafall ett täcke och fin utsikt från sängen.
2009-11-09 11.56 Lembeh, Indonesien
Dag 145: Vänner från Lembeh
Internet är för långsamt och instabilt för att skicka upp ett helt fotoalbum. Men några småbilder kan vi ju offra.
Krabban.
Krokodilfisken.
Frogfish.
Annan frogfish.
Skrämmande scorpionfish.
En ful räv. Eller scorpionfish.
2009-11-09 11.20 Lembeh, Indonesien
Dag 145: Hälsoresan
Hrrrrrrrrrrrrmm. Jag, dykning och hälsa är tydligen inte en perfekt kombination. Öronen hämtade sig nästan 100% innan vi börjde dyka här i Lembeh och halsen blev helt bra igår. Men efter två dagars dykning har jag nu istället blivit förkyld. Jävligt förkyld. Suck. Så här ligger jag på rummet, efter ett snorigt utmattande morgondyk, och väntar på att Danne ska komma tillbaks från dagens andra dyk. Det känns lite lagom bittert. Kommer de dessutom tillbaks med ett leende på läpparna och säger att de sett hairy frogfish... Då jävlar.
Jag har inte kastat in handduken helt, även om det känns så i kroppen. Ikväll hoppas jag orka med ett nattdyk. Det vi gjorde i förrgår var så pass bra att jag helt enkelt måååste göra ett till.
Dykningen ja. Det vimlar av märkliga varelser här. Allt från fiskar som ser ut som grodor med små ben till pygmésjöhästar lika små som en lillfingernagel, miniatyr bläckfiskar, fiskar som ser ut som stenar, fiskar med orange munhålor, långa stora skimrande maskar som ser ut som att de kommer från en annan planet och... Ja jag vet inte allt. Helt sjuka djur helt enkelt. Och de bor i ganska sandiga, tråkiga förhållanden med dålig sikt. Men det är en del av tjusningen här. Vi känner oss som spioner varje dyk. Ständigt på jakt efter nya märkliga varelser som gömmer sig.
Hade inte resortet haft jordens segaste internet hade det kommit upp ett album från Komodo nu. Det får vänta tills vi hittar normal uppkoppling. Förhoppningsvis innan vi åker till Meno. Annars, bortsett från snigelnätet, bor vi grymt bra. På en klippa med utsikt över vattnet. Det enda negativa är att för att komma dit måste man klättra upp för en massa jobbiga trappsteg. Som är jobbigare än vanligt med en förkylning i kroppen.
Maten är bra, personalen super, dykningen skitrolig, de andra gästerna osociala. Allt är precis som det ska vara! Men nu vill jag bli frisk. Det räckte med öron och halsinflammation...
Atjo, atjo, atjo.
2009-11-06 17.09 Lembeh, Indonesien
Dag 142: Bröllopsdagsresamys
Min romantiska man har lurat mig. NAD backpacker dykresort blev till lyxigt finresort med champagne och blommor på rummet. Mer om det en annan gång. Har fullt upp...
;)
2009-11-06 11.55 Flight GA602, Indonesien
Dag 142: Kissnödig på ett plan
Låt mig rätta mig själv. Låt mig briljera. Flygplatsen vi lämnade för en halvtimme sedan låg i Makasar, som ligger på Sulawesis södra tipp. Nu vet vi det. Tack vare Garudas flygtidning. Och vilka är då Garuda? Jo, de är flygbolaget vi flyger med just nu. Och jag måste då påpeka att deras flygplan är snäppet vassare än Merpatis fjortonhundratalsfarkoster. Ganska många snäpp faktiskt. Snäpp? Vad är det för ett jäkla ord?
Jag har bara tänkt på döden ett fåtal gånger än så länge. Fotoalbumet har hållit mig sysselsatt. Något annat som håller mig sysselsatt är den otroligt påtryckande kissnödigheten. Jag går helst inte på flygplanstoaletter. Det beror inte på att jag tycker de är utformade som små äckliga celler. Det gör jag. Det beror inte heller på att jag har något som helst problem med att gå på offentliga toaletter. Det har jag inte. Nope, det beror på att jag helt enkelt inte vill lämna min stol. Jag vill inte knäppa upp bältet. Få saker gör mig mer nervös än när jag står upp i ett flygplan och det plötsligt börjar hoppa upp och ner samtidigt som bälteslampan tänds. Självklart är det ännu värre om jag sitter på toaletten och kissar samtidigt. I värsta fall kanske besättningen tvingar ner mig i närmsta lediga stol. Långt från min egen och framförallt Dannes. Där tänker de helt enkelt att jag ska sitta alldeles ensam och rädd medan planet hoppar sig fram genom luftgropar. Nej jag skulle inte tro det. Jag håller mig hellre i 80 minuter.
Danne sitter djupt försjunken i Dan Browns Cirkelns mitt någonting. Seriöst djupt försjunken. Snart tror jag att han försvinner in i den föralltid. Själv har jag inget att läsa. Han tog nämligen med boken jag redan läst ut (tydligen i hemlighet) i handbagaget. Köpte en National Geographic istället. Den har jag redan läst tre gånger. Borde vara dubbelt så tjock. Minst.
Nu babblar kaptenen något på indonesiska. En annan sak som gör mig nervös. Men bara tills jag kollat in indonesiernas reaktion. Det verkar inte vara någon störtning på gång. Däremot nedstigning och landning. Så jag tackar för mig och psykar mannen med boken en stund.
Jag ser ljuset i tunneln. Något hårt, vitt, håligt skimrar långt där nere. Kan det vara toaletten?
2009-11-06 10.08 En flygplats, Indonesien
Dag 142: Lost in translation
På väg igen. Andra veckan på Bali blev inte riktigt som vi hade planerat. Öron och hals satte helt enkelt stop för de restaurang och barbesök vi tänkt göra. Typisk. Men det känns viktigare att vi blivit tillräckligt friska för att kunna dyka igen. Även om min hals numera består av ett flät av blåsor. Ett skördat fält av blåsor.
Just nu befinner vi oss på någon flygplats och väntar på dagens andra flight som ska ta oss ett steg närmare Lembeh. Vi vet knappt vart vi är. Tänker inte ens försöka mig på att skriva det. Men flygplatsen är i vilket fall som helst mycket större än vi förväntat oss. Och jag är trött. Vaknade mitt i natten av att Danne låg och pratade om elva väskor han skulle checka in. Helt sammanhängande och obehagligt. Uppenbarligen drömmer han mardrömmar om all vår packning. Kvar på hotellet i Kuta står två väskor, en proppad med shopping och den andra med vår Menopackning. Den sistnämnde ska vi lite snabbt åka och byta ut mot tre enorma dykväskor när vi mellanlandar på Bali på väg mot kärleksön. För på Meno blir det ingen dykning. Bara solning, badning, läsning, mysning och ätning. För dem som inte vet, missat eller glömt firar vi vårt första år som gifta den 18 november. Och eftersom det var på Meno vi träffades första gången för fyra år sedan är det så klart där det ska göras. Firas alltså.
Men först fem dykdagar i Lembeh. Där ska vi bara hålla ögonen öppna för små märkliga varelser. Macro på båda kamerorna. Länge leve de stora sakerna, men de små kan vara mer än magiska. Hoppas vi lyckas fånga magin på ett eller annat foto.
På tal om foto är det väl kanske dags att slänga upp några i ett Komodoalbum. Det är nog det jag ska börja med nu. I väntan på flygplanet.
2009-11-03 16.47 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 139: Halsont
Imorse tvingade Danne iväg mig till doktorn. Örat inte bättre och plötsligt halsont. Det visade sig att örondropparna vi fick på något apotek var helt menlösa. Inflammationen sitter nämligen så långt in i örat man kan komma. Och dit når inga droppar. Istället är det nu antibiotika och skumma tabletter som ska öppna upp kanalen i örat som gäller. Även för Danne som inte heller var 100%. Doktorn, som ritade fula öron och förklarade så gott det gick för oss hur det hela fungerade, trodde dock att vi kommer vara på banan igen inom bara några dagar. Det trodde jag med. Tills det visade sig att min hals kopplat ihop sig med örat. Den har under dagen svullnat upp och känns just nu bara som en halv hals. Bravo.
Så. Med andra ord har vi inte gjort så mycket aktivt. Förutom att igår hänga i poolen hela eftermiddagen med ett gäng gamla australiensiska gubbar i hatt. Det var kul. Eller lustigt. Eller komiskt. Eller något. Underhållande iallafall. Men idag, inte mycket. Vi läser våra böcker som de andra pensionärerna runt poolen, går och äter när vi måste och dricker solvarmt vatten när vi behöver.
Och mat, är det väl dags för snart igen. För min del känns det som att det bara blir varm soppa de närmsta dagarna. Jag som inte ens tycker om soppa speciellt mycket. Om den inte är kall förstås. Örona känns iallafall redan mer öppna och det är huvudsaken. Halsen kan ju knappast sprängas på grund av lite dykning.
Fresten blev vi tillsagda att tugga tuggummi för att öppna upp den där kanalen. Festligt. Det ska vi göra nu.
2009-11-01 13.57 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 137: Öronont
The Oikaris tar det lugnt idag. Tillbringar mesta delen av dagen i sängen med Cold Feet i datorn. Anledningen är inte bara att vi är trötta efter dykturen. Vi har öroninflammation. Båda två. Jag satsar på vänster öra medan Danne kör hårt på höger. Det är straffet för att man har haft roligt och gjort 25 dyk på en vecka. Fnys. Vi droppar örondroppar i öronen och hoppas att svullnad och smärta ska vara helt borta innan fredag. Då börjar ju nästa dyktur.
Nu ska vi äta lunch. Hemgjord kycklingleverpaté och sashimi har redan kommit till bordet. Det gör ont att tugga.
Hrrrrrrrrrm...
2009-10-31 16.00 Kuta, Bali, Indonesien
Dag 136: Människor flyger helt enkelt inte
Det är inte normalt att flyga. Människor ska helt enkelt inte göra det. Vi lever på marken. Den där kraften som Newton snackade om har bestämt det. Dessutom har vi inga vingar och skulle vi haft det skulle vi iallafall inte kunna lyfta för vi är för tunga. Alltså flyger vi inte. Vi borde iallafall inte göra det.
Tyvärr har jag väldigt fel där. För likt förbannat flyger vi ändå. Och jag hatar det. Under en kort 50 minuters flight som idag tillbringar jag ungefär 40 minuter tänkades på hur vi kommer att dö. Kommer flygplanets motorer plötsligt att slockna och vi sakta segla ner mot en säker död i havet eller kommer hela flygplanet att oväntat explodera. Jag föredrar alltid den senaste tanken. Första alternativet skulle innebära alldeles för många ångestladdade tankar innan döden.
Trots att jag flygit, ja jag vet inte huuur många gånger, så kan jag inte sluta oroa mig. Jag lyssnar konstant på alla ljud i planet. Oftast kommer de från motorerna. Om de plötsligt börjar låta mindre eller mer höjs min puls avsevärt. Om planet börjar hoppa och studsa i luftgropar händer samma sak. Det vill säga ungefär varje gång vi flyger genom moln. Jag kan vara i den djupaste dvala men minsta lilla knyst får mig att vakna med ett ryck.
När det är dags för hjulen att fällas ner blir jag väääldigt spänd. Minsta lilla skrovliga ljud under nedfällningen får mig att tänka, återigen, att vi kommer dö. De kanske helt enkelt inte får ner hjulen och vi måste landa på flygplanets mage. Då kan planet börja brinna och börjar det brinna är det inte bra. Det som kanske är mest häpnadsväckande under alla flygningar är att jag alltid tänker i tidningsartiklar. Skämtar inte. Det är som att någon läser upp dem i mitt huvud. En efter en, konstant genom hela flygningen. Jävligt jobbigt på en 12 timmars flight.
"Två svenskar befaras ha omkommit sedan ett flygplan på väg till Bali plötsligt störtade i havet."
Hur ska våra nära och kära få reda på det? Kommer de behöva läsa det på internet först? Hur lång tid kommer det ta innan de själva ringer till flygbolaget för att kolla passagerariistorna?
Aldrig någonsin är min dödsångest, som jag uppenbarligen verkar ha, så påtaglig. Allt för att människan helt enkelt inte är till för att flyga.
Jag hatar det och jag tror aldrig att det kommer att gå över. Aldrig. Inte förrän vi slutar flyga. Eller det börjar växa vingar på våra ryggar.
Hur som helst så överlevde vi flighten till Bali. Det hoppade lite, lät lite konstigt och var allmänt obehagligt. Men egentligen var säkert allt fullt normalt och det fanns ingen anledning att ens tänka tankarna som tar över i mitt huvud.
Det här inlägget gick inte ut på att skrämma någon (mamma?). Det skrämmer bara mig själv. Men... Jag är inte rädd, jag kan flyga. Jag är inte rädd, jag kan flyga. Jag är inte rädd, jag kan flyga. Jag är jävligt rädd, jag kan fan inte flyga. Vem kan?
2009-10-31 11.10 Bima, Indonesien
Dag 136: Snart flyger vi
Sitter på flygplatsen i Bima. Småäcklig. Bussfärden hit var lika läskig som den som tog oss härifrån för en dryg vecka sedan. Upp på berget, ner från berget. De har inte direkt slösat på asfalt. Skulle inte skada att bredda vägen en halvmeter på varje sida. Vi överlevde iallafall och hoppas nu även överleva flighten i det lika läskiga flygplanet från... 1800-talet?
Väntsalen känns som en avrättningskammare. Det är kokhett. Inget syre. Någon luktar bajs. Jag mår illa.
Vårt (fd) sällskap satte sig i andra änden av rummet. Skummisar. Gjorde inte oss något.
Ser fram emot sex dagar på Bali. Vi har ju nämligen upptäckt den fantastiska restaurangvärlden som vuxit fram där senaste åren. Här ska ätas!
Oj. Nu är det boarding.
2009-10-30 16.57 Ombord Nusa Tara, Indonesien
Dag 135: 25 dyk senare
På väg in i Sapes hamn. Var uppe med tuppen (dåligt med tuppar där ute på vattnet dock) och hoppade i vattnet 6.30 för att göra första och näst sista dyket. En timme senare var vi uppe igen för att äta bananpannkakor med bacon till frukost och sedan hoppa i vattnet igen runt 10. Sista dyket gjorde vi på GPS Point och strömmarna var mer än lite starka så det blev ett bra träningspass. Sedan var det slut på det roliga. Poff.
25 dyk på sju dykdagar. Ganska bra jobbat tycker vi. Och jobbar har vi! Dygnsrytmen är efter denna dyktripp ungefär som en hårt arbetande svenssons. Vaknar absolut senast 5.30 och somnar innan nio. Ändring på det nu eftersom vi ska glida på Bali nästan en vecka. Eller så glider vi på dagarna och sover på kvällarna. Det passar nog mer in i vårt pensionärsliv. På fredag flyger vi till Lembeh för mer dykning. Det kommer ta minst halva dagen att ta sig dit. Sedan väntar Meno med kärlek och vila innan vi åker tillbaks till hus, båt och fyra mycket saknade hundar.
Båttrippen då? Jaaaa. Vi har alltså delat liv med åtta indonesiska vänliga män, ett amerikanskt par och en kanadensisk dam. Alla trevliga men jävligt torra och osociala. Värre än oss! Men det hade ju kunnat vara värre. Tre pratgalna, dryga, högljudda amerikaner hade inte varit önskvärt. Så vi klagar inte. Men kommer inte att sakna dem heller.
Här om dagen fresten... Då tvingades vi ut på en fem kilometer lång trekk runt Rinca för att kolla på Komodovaraner. Innan frukost! Det var kokhett och jobbigt. Men drakarna var stora som hästar och ganska häftiga. Obehagliga djur dock. Skulle inte vilja ha en i soffan. Leguaner känns mer som en normal ödla med en normal size jag kan acceptera. Men en blandning mellan en blodtröstig krokodil och en ond dinosaurie som lever på land och äter upp sina barn och kompisar? Neeeh tack.
Lömsk typ.
Klädd för hård trekking som vanligt.
För övrigt så äter komodovaranerna bufflar och hästar som de vänliga indoneserna kört över till ön. Men de dödar dem inte på ett tufft sätt. Istället för att slänga sig på dem och avrätta dem på plats biter de sina offer bara lite lagom när de sover eller dricker så att de tre veckor senare dör av infektion. Snacka om att behöva planera sina måltider. Det var lite småjobbigt när vi på väg TILL guiden helt plötsligt hade ett två meter långt monster liggandes framför oss. Precis där vi skulle gå. Frukost någon? Det dröjde ganska länge innan en av våra dyksnubbar vågade kasta lite sten och monstret snällt krälade ner från vägen. Påpekas bör att det på ena sidan vägen var träsk och på andra sidan ett berg.
Jag vilar faktiskt här.
När vi kom hem. Eller vadå hem? När vi hade ankrat för dagen sket vi i sista dyket och bestämde oss för att åka i land på en liten ö, klättra upp för en kulle och titta på solnedgången på andra sidan. Som att det inte räckte med ett träningspass för dagen. Vägen upp ar gräsigare, stenigare och jobbigare än vad vi förväntat oss. Men det var helt klart värt besväret. Bara vi två, ensamma på toppen med en kall öl och tystnad.
He/she/whatever on his/her/its way down.
Puss för det låå.
Vackert som en... Sol på nedgång!
Nu får det nog räcka. Måste hjälpa till att packa ihop allt. Imorgon - på väg mot Bali med minst 25 kilos övervikt.
Adios!
2009-10-25 16.03 Ombord Nusa Tara, Indonesien
Dag 130: Komodo National Park
Livet på en båt är härligt. Vi vaknar mellan 5 och 5.30 varje morgon. Då är jag fortfarande inte levande men Danne studsar upp på däck. Klockan 7 är vi i vattnet för dagens första dyk. Då har båten allt som oftast förflyttat sig under en halvtimme eller så. Tillräckligt mycket tid för att jag ska vakna och orka ta mig upp. Det är en skön känsla att ta sin frukost upp på soltaket, klockan halv 9 och redan ha gjort ett dyk. Imorse blev det dyket det första i Komodo National Park, utanför en ö som heter Gili Banta på en dyksite som heter GPS Point. Det för att den bara går att hitta via gps. Det var full fart i vattnet. Mängder av fiskar i alla möjliga olika storlekar, färger och former. Ett bra dyk.
Dyk två gjorde vi vid en annan liten ö, Gili Lawah. Där skulle det vara strömt och massor av liv. Tyvärr hade strömmarna lunchpaus och livet lika så. Dock inte dykare från andra båtar. Men, även Blue Corner i Palau kan ju ha sämre dagar. Vi ska återvända till samma dyksite en annan dag. Innan strömmarna försvinner och de andra dykarna kommer. Avslutade dagen med ett härligt sköldpaddsdyk bland alla fina öde öar. Precis när vi kommit upp och skulle gå upp från den lilla båten till den stora båten hoppar en val rakt upp i luften ett par hundra meter bort. Vi slänger oss tillbaks ner i lilla båten och åker efter. Men den lilla valfamiljen, som det visar sig vara, är på väg någonstans och det snabbare än oss. Efter att ha sett dem försvinna bort, blåsandes och viftandes med stjärten ger vi tillslut upp och återvänder till båten. Där är vi nu. På väg mot Labuhanbajo, på Flores västkust, där vi ska stanna över natten och fylla upp med nytt driksvatten. Vilket är mer än tur då det vattnet vi har med oss från Sape smakar kokt havsvatten. Så illa att jag måste blanda ut det med ett konstigt lime c-vitaminpulver som jag hittade i något hörn.
Imorgonbitti åker vi vidare till samma område som vi spenderat dagen i. Här ska vi hänga några dagar. I övermorgon ska vi kolla in varanerna och försöka att inte bli uppätna. Ja, dagarna rullar på. Går snabbt som tusan och gör oss utmattade så vi vill gå till sängs direkt efter middag. Middag, som är lika god varje dag.
Hoppsan. Nu började besättningen gallskrika helt plötsligt. Det betyder att en stackars fisk har nappat på linan de drar efter båten. Imorse - en gigantisk barracuda med tänder som ett lejon. Nu - en stor stackars travelli. Det är lycka bland indoneserna.
Cirka en meter lång.
Inte lika lång men stor på talkriken.
Undra om det blir fisk på tallriken ikväll?
2009-10-23 13.24 Ombord Nusa Tara, Indonesien
Dag 128: Livet på en båt
Vi sitter på Nusa Taras tak. Har precis avklarat dagens andra dyk och avslutat dagens enda lunch. Lika god som de andra två måltiderna vi hunnit med. Vi steg ombord på båten igår. Det efter en flight i ett läskigt flygplan, en tur i en buss på läskiga bergsvägar och en kort båttur i en liten oläskig båt som slutligen tog oss till den stora fina båten. Vårt sällskap består av åtta indonesiska karlar och tre amerikaner. Just det. Amerikanerna. Marinbiolognördparet från Alaska och pensionären från Canada. Det är en orginell blandning här på båten! Men det hade kunnat vara värre. Vi klagar inte. Istället fnissar vi.
Eftersom det var vi som ordnade den här turen (utökade en vanlig veckotur till en tiodagars) hann vi även boka in oss i den bästa hytten. Vi har två sängar bredvid varandra medan de andra har minihytt med våningssäng. Kärleksfulla som vi är har vi placerat vår packning på den ena sängen och delar de andra 90 centimetrarna. Det gick så där första natten men vi inbillar oss att vi vänjer oss.
5.30 drog båtmotorn igång och kaptenen började köra mot andra sidan av ön. Som heter någonting konstigt på S och består av vulkaner, några hundar som skäller, fiskare, jägare, bönder som är här bara för att sköta sina bufflar och många döda träd. Då var det inte lätt att sova vidare. 7.30 var vi i vattnet för att göra vårt första dyk. Fint som fisken! Mängder av vackra koraller, fiskar, smådjur och strömmar som gick lite åt alla möjliga håll. När vi kom upp käkade vi frukost i solen, vilade till klockan 11, hoppade i vattnet igen, hade ett lika fint dyk och möttes av doften av lunch när vi kom upp. Och det var väl ungefär det här inlägget började. Lunchen avklarad, två timmars vila innan dyk tre, några timmar till innan dyk 4, middag och sedan raka vägen till sängen där säkerligen Cold feet väntar i datorn för att underhålla oss tills...
...vi somnar till vattnet som kluckar utanför fönstret, gungandet och generatorn som surrar.
2009-10-21 13.24 Kuta/Bali, Indonesien
Dag 126: Trodde vi ja
Igår var det dag 126 och 21 oktober. Trodde vi ja. Igår var det dag 125 och 20 oktober. Men det förstod vi inte förrän vi skulle checka in våra väskor på flygplatsen imorse, 22 oktober. Kvinnan bakom disken kollade konstigt på vår biljett, började stamma fram något tillräckligt sakta för att vi skulle bli väldigt nervösa och klämde tillslut fram att vår flight går imorgon. Inte idag. Vad hände? Vi förstår ingenting. Vi firade till och med vår 3,5 årsdag lite spontant igår. Som alltså är idag. Haha. Jaja. Vi letade reda på ett nytt hotell med pool. Ville inte gärna återvända till det vanliga med svansen mellan benen. Och där ligger vi nu. Vid poolen. Vi får göra ett nytt försök imorgon helt enkelt!
Viiiiiilka puckon.
2009-10-21 10.30 Kuta/Bali, Indonesien
Dag 126: Hazy days
Det narmar sig slutet pa forsta turen till Bali under denna resa. Imorgon flyger vi till Bima, blir korda med bil till Sape och hoppar darifran pa baten som vi ska tillbringa tio natter pa runt Komodo. Vi och... Tre amerikaner. Vi ber till Balis gudar varje dag att de ska vara onormala amerikaner. Alltsa inte som majoriteten. Vi kommer ju anda leva ganska tatt inpa varandra under en tid. A andra sidan kommer fokus ligga pa dykning och foto. Det ska bli kuuul!
Eva har alltid velat testa flätor...
...men insåg efter 12 timmar att det var inget för...
...en tjej som ÄR kort hår.Idag ligger fokus pa att forsoka trolla bort all shopping som smygit sig in i vart rum. Det har visat sig vara svart att undga det har i shoppingparadiset. Vi maste kopa en vaska, fylla upp den och sedan lamna den pa hotellet som vi kommer tillbaks till efter komodotrippen. Det ar helt enkelt inte mojligt att slapa runt pa alla nya badshorts och tshirtar :) Och overvikt har vi redan sa det racker och blir over. Tva fullproppade dykvaskor och en stor vaska med kamerautrustning att checka in (cirkus 70 kg) och en 12kg ryggsack full med kameror och linser att smuggla in som handbaggage. Happ. Tung hobby.
Draken till höger ska hänga ovanför THE O III.Innan vi aker harifran ska vi hamta upp vara justerade 5mm vatdrakter plus en varsinn ny 3mm vatdrakt. Mer packning. Men innan DET tanker vi dacka vid poolen, ladda upp alla batterier vi kommer anvanda och lasa vara bocker. Det kanns som semester pa riktigt.
RIta, visa, beräkna och hoppas de blir som vi vill.
Surfare på väg att möta solnedgångsguden.Sa, inget internet nu pa ett tag. Men vi kommer tillbaks till Bali och ar har nastan en vecka innan vi drar vidare till Sulawesi och Lembeh for mer dykning. Hors da!
2009-10-16 10.49 Kuta/Bali, Indonesien
Dag 121: Färdigbajsat?
Efter sju sjuka år och fyra besvärjelser med kinesiska tanter som hjälp så tror jag att vi nu peppar salt och kardimumma är med på banan igen. Kineserna vet hur man gör medecin det är helt klart.En natts mellandlandning p ett flashigt hotel i Jakarta som vi tyvärr ej kunde utnyttja de få timmar vi var där. Morgonflight till Den Pasar och voilá, vi hade landat på Bali. Ett besök till vår våtdräktsskräddare och sen slappning vid hotellet.
Eva passade på att göra en frisyrändring som ska bli en ny frisyrjustering idag, likaså Danne, men mer om det senare. Det mest frustrerande är hur denna mallorca/thailand/grekland/cypern/alaska ortslikande ställe exploderat för mycket. Australiensara och svenskar med cowboyhattar och hela kitet ser vi allt för mycket av. Det positiva är att det har byggts upp nya "förorter" varav en ska utforskas idag som är lite som ett Camps bay i Kapstaden. We like?
Summa sumarum. Vi lever. här är ett nr till nån av oss: +62 81337 396188
2009-10-14 14.38 Manila, Filippinerna
Dag 119: I am sold
Jag säljer här med min själ till min man Kato Oikari och kinesisk medicin.
2009-10-14 13.05 Manila, Filippinerna
Dag 119: Nu åker vi vidare
Den här Manilavistelsen blev väl inte riiiktigt som vi tänkt oss kanske. Som tur var fick vi roa oss och äta god mat de första dagarna. Men de senaste tre har varit si så där. Igår kändes det som att vi båda var på banan igen. Hur som helst så var vi tvugna att åka till indonesiska ambassaden och hämta upp våra pass. Sagt och gjort. När vi kom dit sa vakten åt oss att vi inte fick komma in. Danne för att han hade flipflop på sig och jag för att min klänning tydligen inte var passande. Jahapp. Det slutade med att vi fick ringa upp till kontoret som skrattade lite och kom ner med våra pass istället. Åkte vidare för att ta ut dollar på banken. Det tog en timme från att vi kom dit tills vi lämnade. Trots att vi inte ens stod i kö tio sekunder. Fiiiiilippiiiinerna...
Åt en äcklig indisk lunch som vi hade sett fram emot. Inte det äckliga, men det indiska. Aptiten har väl kanske inte varit på top med tanke på läget i tarmarna men maten var verkligen ingen hit. Efter lunch tappade vi orken totalt. Åkte hem, la oss i sängen, kollade klart på säsong 8 av Scrubs, grät när den var över och beställde room service nr 5, 6 eller 7 sedan vi checkade in. Åt med aptit tills vi blev illamående och gick och lade oss. Men sov inte så gott. Jag låg vaken och kved av magont. Tarmarna är helt enkelt inte så pigga efter allt slit och släng. Runt fem, gissar jag, var Danne åter fast i toafällan och jag behövde bara vänta på min egen tur. GRRR.
En perfekt dag att flyga till indonesien på. Som tur är går inte flyget förrän 21 ikväll. Danne är redan på fötterna medan jag ligger i sängen och är en mes. Han har varit på apoteket och köpt diverse olika kurer och är nu ute och fixar det sista innan avfärd. Låt oss hoppas att detta är slutet på årets magsjuka. Vill gärna vara pigg de dagarna vi spenderar på Bali. Vill bodysurfa juuu.
Men! Allt ont för någonting gott med sig. Till exempel så snurrar Heima, dokumentären om Sigur Ros, i bakgrunden när jag skriver just nu. Dessutom kanske jag tappar de där två kilona som jag uppenbarligen lagt på mig sedan jag vägde mig sist. Eller inte. Ehe hehe. Huvudsaken är att vi blir friska och starka som Ben10 innan dykäventyren börjar. Ligga på en båt runt Komodo en vecka utan att dyka? Skulle inte trooooo det.
Rapporter hemifrån säger att båtmotorn är i sämre skick än den påstods vara från början. Huset står kvar och hundarna är glada och hungriga. Vi saknar dem. Redan.
Klockan 16 åker vi ut till flygplatsen. Landar i Jakarta runt 24, deras tid. Sover på flygplatshotell och flyger sedan vidare till Bali imorgonbitti. Våra filippinnummer kommer antagligen inte att fungera så håll till godo tills vi skaffat nya simkort på plats.
Nu kommer regnet och Sigur sjunger något extra fint. Återkommer.
2009-10-12 10.48 Manila, Filippinerna
Dag 117: I Manila MÅR man illa
Ja det är alltså sant. Vi befinner oss i staden där man mår illa. Det hela började smärfritt i torsdags. Vi hann med entur till ambassaden och finmiddag på Aubergine. Fredagen spenderade vi i Makati och åt sedan middag med Jovic och hans fru på någon skum restaurang. Lördagen fortsatte lika trevligt med telefoninköp, god lunch på Chelsea för att sedan möta upp med Jovic i NBC Tent som innehöll en mat och vinmässa. För 1000 peso fick man ett eget vinglas i handen och kunde sedan gå runt och smaka hur mycket man ville. Eller äta ost. Kul! Framåt kvällen drog vi vidare och käkade på en japansk restaurang. Som inte hade gyoza. Märkligt. Klubben vi sedan hade tänkt besöka visade sig vara stängt så istället åkte vi hem ganska tidigt. Det visade sig vara tur.
Chelsea.
Jovic och Danne är glada på vin.
Vi somnade kvickt men medan Danne fortsatte sova som en stock vaknade jag av ett onormalt illamående. Det låg kvar i sängen, försökte inbilla mig att jag druckit för mycket vin och att det nog skulle gå över. Problemet var bara att det gick inte över. Tillslut tog jag beslutet att gå till toaletten. Jag hade inte kommit längre än till stående förrän spyan kom. Lyckades hålla den inne tills jag kom till toan, där jag sedan kämpade med allt maginnehåll som ville ut. När jag kände mig färdigspydd och började andas igen började det trycka på från andra hållet. Och ungefär så spenderade jag min natt. Sittandes på toan med en sopkorg framför fötterna. Tills jag knappt orkade sitta på toan mer och la mig och vilade på golvet en stund. TOLV gånger fram till klockan var fem fick jag springa. Jag har aldrig spytt så många gånger någonsin. Runt femtiden var kroppen totalt tom, slaktad och död. Det hindrade mig dock inte från ett x antal toabesök under gårdagen också. Natten var lugn. Jag fick äntligen sova ostört. Men när jag vaknade imorse var allt som (o)vanligt igen. Förutom spyorna som verkat lämna mig och att Danne har tagit över några av bacillerna och hamnat i samma toalettbesökstäta situation. Nu är det han som ligger däckad i sängen medan jag åtminstone har lyckats få i mig lite ris till frukost. Länge leve room service.
Så här ligger vi nu. Fångade på ett hotellrum i Manila. Och mår jävligt illa.
Vad är det vi inte brukar säga? Bättre kan man ha det?
2009-10-07 13.56 Domandan, Filippinerna
Dag 112: Utehundar
Hundarna har åkt ut. Det är inte helt populärt. Särskillt inte eftersom det regnar ute. De har dock massor av tak och soffor att ligga i så de borde inte klaga. Dessutom får de springa runt som de vill i trädgården och på stranden. När de vill. Hur de vill. De kommer ju få vara ute en del närmsta månaden så det är lika bra att de vänjer sig lite smått medan vi fortfarande är hemma. Å andra sidan har de ju spenderat hela sitt liv förutom de sista månaderna ute så det borde inte gå någon nöd på dem.
Det är något lättare att städa huset när det inte springer runt fyra blöta, sandiga små odjur överallt. Så, det är bäst jag fortsätter. Eller... Klokan är 14 och vi har inte ätit lunch. Kanske åtgärda det först?
Springbock förstår inte varför hon måste vara ute.
2009-10-07 13.49 Domandan, Filippinerna
Dag 112: Seprationsångest
Jag tycker verkligen inte om när hundar beter sig som att de vet att det är någonting konstigt på gång. Blackie följer oss tätt i hälarna hela tiden. Sitter och stirrar på Danne när han diskar. Kommer och lägger sig bredvid mig när jag sätter mig vid datorn. Stirrar. Brownie som alltid ligger i sina hörn har plötsligt gått och lagt sig på fel sida köksbordet medan det verkar som att Kudo och Springbock bara surar.
2009-10-06 16.55 Domandan, Filippinerna
Dag 111: The Oikaris II på land
Imorse hade vi landsättning. Båten skulle upp på stranden. Dels för att det känns mer safe att ha den där medan vi är borta, dels för att färgen ska bättras på och motorn få sig en omgång i en verkstad. Det är såklart ett mission att dra upp en stor, tung båt på stranden, med enbart mankraft. Men här i Filippinerna är ingenting omöjligt! 30 man och en halvtimme senare låg The Oikaris II där den skulle.
Det finns ett album på Photo för de som vill bevittna händelsen.
När hon hade kommit upp åkte vi direkt in till Dumaguete för att hämta Springbock. Hon var pigg som en räka och pratade konstant när vi dök upp för att rädda henne. Lika pigg och glad var dock inte Brownie som först var rädd för att åka bil och sedan var tvungen att uppleva och överleva den traumatiska kloklipparstunden. Även Kudo fick sig en omgång på undersökningsbordet. Stygnen som veterinären hade missat att ta bort hade orsakat en liten inflammation. Så henne fick de göra ren och sy om. Kudo sa inte ett knyst och har nu några upplösbara stygn på magen. Ni kan vi inte annat än hålla tummarna för att allt och alla läker som de ska.
Som om det inte vore nog med plågeri åkte Brownie och Blackie in i duschen för ett bad. Inte så nöjda. Men rena och fina! Som tack för kaffet sprang de direkt ut på stranden, rullade sig i sanden, sprang in igen för att rulla sig på vårt golv.
Annars..? Dumpade av 50 kg ris och kapten King. De blev glada. Hans fru har inget jobb men de ska nu köpa grisar (inte påtal om riset) att föda upp för att sedan sälja och tjäna pengar på. Så nu tänker vi köpa en egen gris och låta dem föda upp den också. Så länge vi slipper ha den hos oss så kan det ju kaaaanske bli som så att vi klarar av att slakta och äta upp den någongång. Kanske. Kommer vi ens kunna hälsa på den? Antagligen inte om vi någongång vill äta upp den. Jag ska iallafall laga grismat till den. Undra om filippinerna kommer tycka att det är normalt? Nej. Skulle inte tro det.
2009-10-06 08.31 Domandan, Filippinerna
Dag 111: Blogga mindre
Jag har suttit och bloggsurfat en stund. Och kan bara konstatera en sak. Fy faaaeen vad många menlösa, dåligt skrivna, ointressanta, fantasilösa bloggar det finns ute i cyberspace. Som dessutom har sjukt många läsare varje dag. Huh.
Någon skrev: "Ska bara läsa igenom lite bloggar sedan sova. Hah, så sjukt egentligen. Förr läste man böcker när man skulle sova, nu läser man bloggar. Man ser ju i vilken riktning allt går åt."
Och det kan ju vara okei. Om det vore som så att dessa bloggar handlade om någonting annat än rosa fylliga läppar, smink, dagens outfit och Idolklipp.
Fel riktning?
2009-10-05 17.41 Domandan, Filippinerna
Dag 110: Stan, stygn, stygg
Idag har vi tillbringat dagen i Dumaguete. Behövde ta foton till den indonesiska visumansökan, skriva ut alla biljetter och fixa lite annat smått och gott. Vi åkte även förbi veterinären och hälsade på en glad, desperat Springbock som ville hem. Svaren på blodprovet kom imorse och det visade sig att hon har en mild bakterieinfektion. Ingen större fara med den lilla med andra ord. Hon hade till och med börjat äta med god aptit. Dock inte torrfoder, bara svindyr burkmat. Vi får väl se hur det blir med den saken. Hur som helst SKÖNT att veta att hon är på g igen.
Kom hem till tre glada och lika galna hundar som kom rusandet från stranden. När vi skulle göra rent Kudos sår som fortfarande inte riktigt läkt upptäckte vi att hon fortfarande har ett stygn kvar, som gosat in sig i köttet så man knappt ser det. Jag hämtade en pincett och drog lite i stygnet. Som då visade sig vara ett rejält, riktigt, långt stygn. Nu måste hon följa med när vi hämtar Springbock imorgon. Och hon kommer säkert få ett större sår som vi inte kommer kunna kontrollera eftersom vi är borta. Hur svårt ska det vara att först sy hundarna ordentligt och sedan ta bort stygnen?
Förutom hundarna blev vi mötta av the Oikaris II. Hon ligger numera utanför vårt hus och ser fin ut. Särskillt fin i kvällssolen. Imorgon, eller en annan dag, ska hon dock upp på land igen. Där ska hon stanna under tiden vi är borta för att bättra på färg och fixa några saker i motorn som inte riktigt är som de ska. Sedan när vi kommer tillbaks hem hoppas vi att vädret har blivit stabilt och vi kan åka ut på havet hela tiden.
The beauty.
Vi har en hel del att stå i innan vi drar till Manila på torsdag. Först och främst ska hela huset städas ordentligt, dyk och kameroväskorna ska packas, hundarna badas, klor klippas, saker plockas undan till ett låst rum, jobb jobbas och mycket mer. När vi väl kommer till Manila är det ambassad/canonbesök som är prio. Men vi har också listat ut att det är mat och vinfestival när vi är där. Förhoppningsvis fixar vi fram biljetter och kan gå på det under helgen. Hoppas, hoppas, hoppas.
Undra om hundarna kommer bli glada när vi kommer hem 24 november?
Brownie har blivit galen. Älskar att springa och bada.
Bröllopsklänningstatus: Dålig.
Fundering: Vad händer med dagräkningen när vi åker till Indonesien? Fortsätter den som vanligt eller tar den paus för att fortsätta räkna dagarna i Filippinerna när vi kommer tillbaks?
Äsch. Plikten kallar!
2009-10-04 16.18 Domandan, Filippinerna
Dag 109: En annan sorts dag
Suck och stön. Alla dagar är inte frid och fröjd. Igår var vi lyckliga över att Springbock följde med ut på standen, sprang runt och var glad och faktiskt åt ett helt mål mat när vi kom hem. Det har inte hänt sedan operationen. BRA, tänkte vi och såg framför oss att hon äntligen ryckt upp sig. Vilket känns extra skönt eftersom vi lämnar Filippinerna på torsdag.
Men... Noooooot.
Imorse var hon jätteseg igen. Hon hade spytt upp all mat hon fått i sig och vägrade ens att titta på matskålen jag satte framför hennes näsa. Så vi ringde till veterinären, blev glada över att de hade öppet en söndag och åkte in direkt. Väl där visade det sig att hon hade hög feber. De satte henne på dropp direkt eftersom hon inte fått i sig mat. Stackars Springbock sa inte ett knyst när de stack en nål i henne. Eftersom det är söndag kan de inte få några svar på blodprov idag, så vi måste vänta tills imorgon med att eventuellt få veta vad som är fel på henne. Lillen är kvar hos veterinären för observation och jag är utom mig av oro...
Som att det inte var tillräckligt deprimerande och oroväckande åkte vi vidare för att hämta upp tvätt och bröllopsklänningen hos tvättnissarna. Och det visade sig att fläckarna, efter fyra blekningsförsök, fortfaarande inte är helt borta. Dessutom börjar tyget att reagera på blekningen. Trots det sa vi åt dem att fortsätta bleka. Noppigt tyg eller gula fläckar? Spelar inte riktig någon roll om jag iallafall inte kommer kunna använda den.
Blöta kinder idag.
HRRRRRRRM...
2009-10-02 16.00 Domandan, Filippinerna
Dag 108: Indonesien 2009
För nästan ett år sedan bestämde vi oss för att åka till indonesien i oktober 2009. Största orsaken är att vi vill fira vårt första år som gifta på Gili Meno utanför Bali. Ön vi träffades på för 4 år sedan. Men man kan ju inte bara åka till Indonesien för att mysa och shoppa i Kutas surfbutiker. Därför bestämde vi oss för att göra det hela till en dykresa. Dykningen i Indonesien ska ju helt enkelt vara grymt bra, inte minst för macrogalna fotografer. Så... Snart lämnar vi hus, bil, båt och hundar bakom oss (i säkra händer) och åker på ett litet äventyr som vi verkligen ser fram emot. Och så här ser rutten ut:
8-14 october: Åker till Manila för att fixa visum till Indonesien, eftersom vi stannar där längre än 30 dagar. Hänger med Jovic och utforskar huvudstadens restaurantutbud.
14-15: Flyger till Jakarta där vi måste spendera en natt på flygplatsen innan vi flyger vidare.
15-22: Bali. Största anledningen till att vi stannar här så många dagar är för att sy upp nya 3mm våtdräkter samt få våra 5mm justerade. Sedan gör det ju inget att det finns vågor i havet och mängder av surfbutiker.
22-31: Liveaboard i Komodo. Vi och max fyra dykare till på en liten båt. Dyka, dyka, dyka!
31-6 november: Tillbaka på Bali.
6-11: Flyger upp till Lembeh. Som sägs vara ett macroparadis. Kamerorna kommer gå varma i sina hus.
11-12: Ett kort stop i Manado på väg till kärleksön.
12-21: Kärlek, mys, bröllopsdag, mat, strand och bad på Meno.
21-23: Vi börjar kunna Bali nu...
24: Flyger hem till Filippinerna via Jakarta.
När vi kommer hem får vi snart besök av Anders och Emma från Örebro. När de åker kommer Jeppe från lagret i Kungälv. Då är det redan dags för jul och nyår. Kan hända att vi måste försöka klämma in en kort resa till någon stor asiatisk huvudstad under våren. Japan, Hongkong, Singapore? Utöver det planerar vi att baaara vara och resa runt i Filippinerna tills vi kommer och hälsar på i Sverige och Frankrike nästa sommar. Augusti/september?
Men först mission Indonesien!
2009-10-02 14.12 Domandan, Filippinerna
Dag 108: Tillbaks på ruta 1,6
Här nedan ligger en hund som inte är så jättenöjd just nu. Hennes sår under magen har plötsligt blivit rött, vätskande och lite varigt. Så det var bara att lägga sig på rygg, bli rengjord, insmörjd och sedan få fängelsekragen på sig igen. Inte så kul tycker Kudo. Springbock blev desto mer upplivad av situationen och började glatt vifta på svansen. Humor.
Stackars liten sur hund.
Annars har vi precis träffat på våra grannar som varit borta sedan vi kom. Och antagligen långt innan det. De kommer bosätta sig i huset som ligger bakom oss. Flyttar in på tisdag. De visade sig vara ett äldre TYSKT par. Lite lagom tyska, osociala (bra) och.. Tyska? Vi har inte riktigt förstått vad de gör här, 7 månader om året, men tror att det har med skulpturer och arbete för att hjälpa handikapade barn att göra. De verkade inte ha något emot hundarna iallafall och det är väl kanske det viktigaste.
Klart slut.
2009-10-02 11.28 Domandan, Filippinerna
Dag 108: Goda nyheter för Filippinerna
Tyfonen har tappat fart och ändrat riktning något. Stormvarningarna i Manila har dragits tillbaka. Nu är det bara absolut nordligaste delarna av landet som eventuellt kan drabbas av ovädret. Det låter bra!
2009-10-02 09.26 Domandan, Filippinerna
Dag 108: Morgonstund
En lugn natt och en lugn morgon. Lite blåsigt men solen skiner nästan. Har ingen riktigt koll på Parma-läget så ska ta mig till tvn. Men vad jag förstår verkar det som att den ändrat färdriktining och inte kommer att dra över land, om ens det, förrän i eftermiddag. Klockan är nästan halv tio och Danne ligger fortfarande i sängen. Det måste vara något slags rekord.
Idag är det en jobbdag. Måste röja undan så mycket som möjilgt innan vi drar till indonesien.
Tjipp.
2009-10-02 20.38 Domandan, Filippinerna
Dag 107: Förberedelse inför kaoset
Filippinernas president Gloria Arroyo har utlyst nationellt nödläge och vi är jävligt glada att vi befinner oss i södra Visayas och inte Luzon. Kan inte låta bli att tänka på vad som kommer hända med alla människor där uppe i norr om tyfonjäveln inte lugnar ner sig innan den når land...
Vinden har vänt andra gånger! Låt oss hoppas att den gör det inatt också.
2009-10-02 17.39 Domandan, Filippinerna
Dag 107: Peppe Eng
En SUPER tyfon är inte dirket vad filippinerna behöver just nu. Parma, eller Peppe Eng som den kallas här (Pepeng), stormar fram mot Filippinerna i över 200 kilometer i timmen just nu. Det sägs att den kan komma att orsaka stora skador i norra Luzon. Där vi som tur var inte befinner oss.
Här ökar vinden då och då rejält för att sedan försvinna helt. Det börjar gå rejäl sjö ute på havet. Själva är vi ju ganska skyddade i en bukt bakom våra strandpalmer. Gissar att det kommer börja storma inatt eftersom det är tänkt att Peppe Eng ska dra över land imorgonbitti. Sjukt hur vi ens kan känna av en tyfon som drar över norra spetsen av Filippinerna, då vi själva befinner oss någonstans i mitten.
Galna tyfoner!
2009-10-02 15.31 Domandan, Filippinerna
Dag 106: Rekord i väderomslag
Det sägs att en ny tyfon är på väg mot Filippinerna och kan komma hit imorgon. Vädret är minst sagt schizat. Två dagar i rad har vi vaknat upp till spegelblankt hav och bara en tunn hinna som täcker solen. Två dagar i rad har vi slängt oss i båten och åkt till Apo. I förrgår bara för att snorkla och läsa. Igår för att göra ett första dyk från The Oikaris II. Bara vi två och kamerorna. Båda dagarna har vädret slagit om strax efter vår lunch på Apo Beach Resort. På fem minuter har det gått från underbart väder till storm. Det verkar vara temat just nu. Väderomslag.
Det var skönt så länge det varade.
Det var grymt härligt att få komma ner i vattnet igen. Denna gång med båda kamerorna. Tanken var att vi skulle hitta en sandplätt där vi skulle slå oss ner och hänga en timme bara för att testa kameror/blixtar. Riktigt så blev det inte. Strax efter att vi hoppat i vattnet i Sanctuary svävar en manta förbi oss längs drop-offet.
Mantastic. Som de säger på Yap.
Vi som aldrig hört talas om att man kan se mantor runt Apo blev förstås väldigt uppspelta. Och lyckliga eftersom vi älskar mantor. Mantan hade inga planer på att lämna sin vägg där han blev tvättad. Den hängde kvar under hela dyket och kom riktigt nära en gång. Då var vi plötsligt inte så jätteglada över att ha tagit med två macro ner. Men den fastnade iallafall på ett par foton. Bildbevis.
Danne med Hugyfot I.
En och annan clownfish i Sanctuary.
Vädret slog som sagt om. Så fort vinden började försvinna och havet blev lugnt igen rushade vi hem. Till kex, ost och Harry Potter.
Idag hade vi planerat att åka ut och dyka med Howard från NYC och hans filippintjej. Men det visade sig tidigt att även denna dag skulle bli lika schizad som de senaste. Regnet kommer och går. Det hindrar inte grannarna från att dra in ett gigantiskt fisknät. Stojandes och ropandes. Det är bara då man ser män och kvinnor jobba tillsammans. Och det är mysigt. Att stå inne i huset, se ut genom de öppna fönstren och titta på det som händer utanför.
1000kvm nät kräver sammarbete.
Låt oss återigen hoppas att det inte blir storm imorgon. Inte för att själva stormen i sig brukar vara ett problem för oss här. Men för att storm i 99% av fallen betyder att strömmen försvinner. Det tycker vi inte om. Det betyder nämligen att vi inte kan kolla på våra, minst fyra, dagliga Scrubsavsnitt...
Sayonara.
2009-10-01 08.04 Domandan, Filippinerna
Dag 105: Åter i rampljuset
Det här känner vi igen. Lustigt att vi fortsätter dyka upp. Men roligt!
Kanske det kanske..
Strax ska vi åka ut på vår första dyktur tillsammans med The Oikaris II. Som förövrigt får allas beundran vart än vi dyker upp. Igår blev det också en tur till Apo. Snoklade, käkade lunch och stötte på en dykkille som ska guida oss då och då. Idag hyr vi bara tankar från dem och dyker ensamma i lugna reservatdelen. Grymt sugna på att börja leka med kamerorna igen.
Så. Hejdå, ett helt lugnt hav väntar på oss! Kanske kommer upp någon uwbild i eftermiddag. Kanske.
2009-09-29 19.36 Domandan, Filippinerna
Dag 103: Varför vi inte vill bo i Sverige
En kompis avbryter ett roligt samtal på msn för att hon reda har haft hela 20 minuters lunch. Hon har precis blivit personalchef och kan inte ta sig för mycket frihet för då kanske personalen slutar respektera henne.
Vadå?
2009-09-29 16.49 Domandan, Filippinerna
Dag 103: Utedusch på plats
Japp, nu är den äntligen klar. Uteduschen! Designad och byggd av the Oikaris. Nu kommer det bli en njutning att komma upp ur havet. Taaadaaah!
Bambu, rör, duschdelar och sten var allt som behövdes.
Lyxigt!
Idag har vädret varit super. Skööönt. No more typhoon tack. Vi tog av taket på bilen och tog hundarna till veterinären. Stygnen skulle bort, fast det fanns bara tre kvar på Kudo och inga på Springbock, och de fick påfyllning av vaccin samt avmaskning. Duktiga, lugna vovvar som dessutom njöt av att åka nedcabbat. Så mycket att Kudo et par gånger funderade på att slänga sig ur bilen i farten. Hmmm...
Om solen skiner och havet är lika lugnt imorgon som idag blir det en efterlängtad båttur. Wei!
Är det bara jag som inte kan förstå att det är oktober när som helst?
2009-09-28 14.09 Domandan, Filippinerna
Dag 102: En annan sorts vänskap
Jag sprang på en mal när jag städade. Så jag slutade helt enkelt att städa och umgicks med malen en stund istället. Den var inte speciellt pigg. Men jag tyckte om sällskapet ändå. Ta-och-ta-relationer har alltid låtit spännande i mina öron.
Klicka på malen. Den gör sig bättre stor.
2009-09-28 09.04 Domandan, Filippinerna
Dag 102: Weather schizophrenia
Imorse när vi gick upp var havet stilla, solen väldigt nära att bestämma sig för att skina och i fjärran seglade en båt förbi utan att verka lida av stormbyar och hård sjö. Det var en timme sedan. Sedan dess har Danne hunnit ta bilen till Dumaguete för att eventuellt registrera båten, jag har börjat plocka lite för att dra igång ett storstäd och den svarta, tidiga obefintliga, himlen har kommit och stannat. Regnet öser ner. Men så länge vi har ström och jag får lyssna på REM så mycket jag vill medan jag städar gör det inte så mycket. Synd bara för klänningdödaren som kommit för att tvätta undan de sista hon inte hann med innan förra regnet. Eller synd och synd... Mer synd om vår tvätt. Hur det gick för min bröllopsklänning får vi förövrigt veta i eftermiddag.
Nu kom klänningdödaren och frågade om vi har blekmedel som hon behöver till våra vita lakan. Har hon missfärgat dem också tro? Orkar inte ens kolla.
Svensk media verkar bara fokusera på en sak. Helikopterrånet. Nu har de gripit den man som de tror flög helikoptern under rånet. Självklart går hans vänner ut och säger att det omöjligt kan vara han, att han är en faaaantastisk(!) kille. Möjligt. Men hur väl känner man sina vänners desperata sidor egentligen? Jag undrar om mina vänner skulle sagt samma sak om det var jag som varit med i James Helikopter Bondrånet? Kanske. Det de inte skulle veta är att jag är fullt kapabel att planera dessa rån och utföra dem. Kanske. I mitt huvud. Eller i mina drömmar iallafall. Nej nu är det bäst jag slutar skriva. Annars knackar väl polisen på dörren snart.
Nu måste jag nog återgå till dagens mission. Städmani. Kanske skulle öppa en sådan firma här. Skulle passa bra med tanke på att filippinerna själva, allt som oftast, har svårt att utföra ett arbete till 100% om man inte står bredvid dem och säger åt dem exakt vad som ska göras. Det får mig genast att tänka på när vi flyttade in hos Ewing och bad KLÄNNINGMÖRDAREN att städa ur vårt hus. Som inte varit städat på ett år. Det ville hon hemskt gärna göra och vi tyckte det var bra eftersom vi inte hunnit köpa några städprylar. Synd bara när vi kommer tillbaks till huset och det enda hon gjort är att sopa lite. Ta bort spindelnät i taket, dammstäder på fläktar och skåp eller göra rent under sängar, saker och ting hörde tydligen inte till ett storstäd.
Försöker jag säga till mig själv att klänningmördaren inte är något att ha?
Det är nog så. Adjö med klänningmödraren. Helt enkelt. Som förövrigt är en ganska töntig restaurant/bar i Gävle där desperata medelålders män, kvinnor och utomjordingar samlas för att spana in varandra. De söker lyckan. Helt enkelt.
2009-09-27 19.56 Domandan, Filippinerna
Dag 101: 41 timmar utan ström
Det är med bitterhet jag måste skriva in dag 101. Vi missade alltså 100-dagen. Ja ja. Kan inte annat än beskylla någon annan än oss själva. Vi har helt enkelt inte haft ström på 41 lååånga (väldigt) timmar. Anledningen: den otäcka tyfonen som hälsat på i Filippinerna och dödat minst 70 människor. Huh. Vi ligger lite i utkanten av tyfonbältet och drabbades inte lika hårt som Manila. Men stormen som varat de senaste två dagarna har nog ändå varit bland de värsta vi upplevt. Den pågick en natt och en dag, lugnade sig igåreftermiddag för att natten till idag komma tillbaks helet galen. Det blev en natt med väldigt lite sömn. Vi låg och lyssnade på saker som flög runt, havet som lät som det skulle komma in i huset...
Kunde inte låta bli att undra hur båten klarade sig och inte minst hur King och Tata som vakade över den mådde. Strömmen försvann redan igårmorse med ovädret som kom då. En 25 meter hög bambu hänger 1 decimeter ovanför strömkabeln som förser vårt hus med liv. Tv-kabeln lever också farligt. Våra ficklampor dog ganska snabbt, matlagningen blev bäcksvart, duscharna få och toalettbesöken ospolade i brist på vatten. Rastlösheten har kommit och gått. Två böcker på lika många dagar har avklarats. Nästan två dygn utan ström kan kännas som en evighet. Men så satt vi nyss ute i mörkret. Efter en mörklagad middag. Nöjda, belåtna, vana vid vildmarkslivet men med ganska mycket Scrubsabstinens. Så poff, plötsligt ser vi ljuset igen.
Man tackar. Nu räcker faktiskt det med tyfoner. Nästa tyfonsäsong spenderar vi på semester i Sverige.
2009-09-25 19.02 Domandan, Filippinerna
Dag 98: Kosten att fånga en sköldpadda
Kollade statistiken på hemsidan idag. Det var ett tag sedan. Vi ligger stadigt på drygt 700-800 unika besökare varje månad. Det får väl kännas helt okei. Men bättre ska vi nog kunna bli. Det som är roligast av allt att kolla är dock vad människor har sökt på för att hamna på vår sida. Månadens bästa är:
"wow skills på fiske för att få upp en sköldpadda"
Google placerar oss som andra bästa site på denna sökning. Man tackar.
Roligaste sökningen genom tiderna som tagit någon till theoikaris.com är fortfarande om Roger Melin är bög och med i Jehovas Vittnen. Eller? Var det inte kul? Jodå. Skärp er.
2009-09-25 18.25 Domandan, Filippinerna
Dag 98: Klia mera
En hund som haft huvudet fångat i en tratt i nästan två veckor njuter ganska mycket av att bli kliad under hakan. Så mycket att benen rycker med i takt.
2009-09-25 18.05 Domandan, Filippinerna
Dag 98: Missfärgning
Vi har bokstavligen varit i semikoma sedan svärfar åkte hem till frankrike igen i onsdags. De senaste dagarna har vi förflyttat oss mellan säng och soffa. Mellan Scrubs och filmer. Mellan chips och tacopaj. Mellan vanligt vatten och sodavatten. Härligt. Kan inte minnas när vi fick slappa så här ordentligt senast. Nu börjar vi smått återvända till livet. Till hundarnas glädje. De tycker att vi är skittråkiga och försöker få upp oss hela tiden. Idag tog vi en tur till Atmosphere för att äta lunch. Som vanligt var vi de enda människorna där. Har de någonsin gäster?
Kom hem och möttes av tjejen som tvättat våra kläder sista tiden. Hon behöver pengar och vi vill inte handtvätta ett ton tyg. Bra deal. Som inte varar längre. Regnet hängde i luften så jag hängde upp en lina i vardagsrummet och tog in lite kläder. Bland annat min vita klänning. Bröllopsklänning. Som helt plötsligt inte bara är vit utan också... Gul. Förtvivlat visar jag Danne som i sin tur visar tvätttjejen. Hoppsan, säger hon och pekar på en gul blöt handduk. HUR DUM FÅR MAN VARA OM MAN LÄGGER EN BLÖT VIT FINKLÄNNING PÅ EN GUL LIKA BLÖT HANDDUK? Herreeeeeeeee. Jag blev galen, arg, ledsen. Allt på samma gång. Danne slängde snabbt på sig sin mantel, hoppade in i bilen med klänningen och uppsökte närmsta riktiga tvätteri. Som råkade ligga ända inne i Dumaguete. Det återstår att se om de lyckas få bort missfärgningen. Men min man är i vilket fall som helst världens bästa.
Galen brun hund attackerar mig nu. Hungrig. Man blir nämligen det om man matvägrar på mornarna för att man inte tycker om torrfodret. Så vad gör vi? Väntar tills de är så hungriga att de äter ändå? Nej då. Vi köper kött på konserv som vi blandar ut maten med istället. Veklingar.
Annars har det regnat varje dag i en vecka. Känns det som iallafall. Det är värst på nätterna. Inatt trodde vi att regnet skulle uppsöka oss i sängen. Tvätten som fortfarande hänger ute får sig en rejäl sköljning iallafall. Hon som tvättade den lär aldrig få röra mina kläder igen. Tills vi köper en riktig tvättmaskin och kan tvätta själva blir det tvätteriet i Dmgt eller någon försiktig gammal dam som får äran.
Nu är det dags för Scrubs igen! Sedan Tarantinofilm.
Tjipp.
2009-09-22 17.08 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Goda grannar
Vår närmsta granne är en stor spindel som bosatt sig i fönstret bredvid ytterdörren. Han är ganska stilig och jag passade nyss på att testa twinlightblixten, som jag fick i födelsedagspresent, till macrot på honom. Den verkar lovande. Nu gäller det bara att jag lär mig den ordentligt, hittar massa härliga kryp och sätter på några mellanringar på kameran. Hundfotona är tagna med samma 50mm macro och blixt.
För övrigt så vaknade vi en morgon förra veckan av att grannarna spelade filippinska Imse vimse spindel, svinhögt, på sin väldigt välanvända stereo.
Imse vimse spindel...
2009-09-22 14.42 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Syndast om oss i världen
Klicka på fotot ovan för att se dem i större format.
Sover 18 timmar per dygn sedan operationen.
Alla hundägare tycker väl att de har världens goaste hundar. Men, men vad säger man?
Kudo pch Springbock är syskon, knappt ett år gamla och nysteriliserade. Och visst vore livet lika underbart som vanligt för dem om det inte vore för att de var tvugna att gå runt och se ut som gigantiska svampar...
2009-09-22 12.06 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Förvandlingar
Ibland märker vi av att det är regnperiod. Inatt öste, snällt sagt, regnet ner och vinden blåste på rejält. Vattnet var så högt att det lät som att det skulle komma in genom fönstret till sovrummet när som helst. Väder som det lämnar spår efter sig.
En äng på stranden.
Vår hund på ängen.
Här vill inte jag bada. Vad är poängen?
2009-09-22 11.48 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Salander
Upptäckte alltså att nya Stieg Larsson filmen har haft premiär. Då tänker jag plötsligt på att vi faktiskt inte har sett Män som hatar kvinnor. Det är helt enkelt lite svårt att hänga med i filmvärden när man reser runt som vi gjort senaste året. Men nu när vi har lite snabbare internet ger jag mig på en nedladdning. Förutom att jag är nyfiken på filmen eftersom jag älskade böckerna har jag en bra anledning att vara olaglig.
Tre av mina vänner har, helt oberoende av varandra, efter att de sett första filmen (och läst böckerna) påpekat att jag ÄR Lisbeth Salander. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Men jag måste iallafall ta reda på vart de finner likheterna.
2009-09-22 09.32 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Psykbryt 200
Jag googlar:
flickan som lekte med elden recension
Får till svar:
Ibig mo bang sabihin ay: flickr som leyte med elden recession
NEJ jag menade INTE flickr, leyte eller recession.
2009-09-22 10.43 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Snowball
Så här ser det ut där jag är placerad vid datorn.
Är det bara jag eller verkar det som att jag är lite smått uttråkad? Eller har jag bara väldigt roligt för mig själv medan karlarna får göra slitgörat i Dumaguete? Och jadå. Man kan ha varm snöbollszipemössa även i ett varmt land som Filippinerna. Det regnar ju ändå ute. Man får ta chansen när den kommer.
Snöbollen är förövrigt är den finaste, mjukaste och skönaste mössan som någon av er kommer kunna sätta på era huvden i höst/vinter. Kändes det lite som reklam kanske? Möjligt. Grym mössa iallafall. Och jag törs ändå kalla mig själv lite av en möss whisperer så jag borde ha rätt i denna fråga. Som å andra sidan aldrig var en fråga.
Zipe Airways har kommit till jorden.
Punkt.
2009-09-22 09.59 Domandan, Filippinerna
Dag 95: google.com.ph
Jag kan inte störa mig tillräckligt över att varje gång vi googlar så kommer sökresultaten på filipino. Det spelar ingen roll hur många gånger jag går in direkt på google.com istället för att söka direkt i browsern. Det lägger själv till .ph. Alltid filippinska svar och även om resultatet består av engelska siter så står ju allt på ett konstigt spårk jag inte förstår mig på. Det enda jag kan göra är att gå in på google.se. Och det kanske jag inte vill?
Hääärrräääguuuudars, Google kan jag få googla på engelska FAST jag befinner mig i Asien?! Nej? Inte det nej. Bäst jag lär mig filipino då. Eller kanske något annat av de drygt 170 språk som talas på öarna?
Inte ens landets 90 000 000 invånare pratar alla filipino.
Frågan är vilket språk jag ska välja? Hur många människor kommer jag kunna kommunicera med beroende på vilket språk jag väljer? Hur högt ska jag prioritera googles språkval?
Tagalog, chavacano, cebuano, ilokano, hiligaynon, waray-waray, bikol, kapampangan, pangasinan, kinaray-a, maranao, maguindanao, tausug, eller kanske spanska, hokkien, kantonesiska, indonesiska, sindhi, punjabi, koreanska eller varför inte lite arabiska?
Jag tror jag väljer waray-waray. Det låter häftigt. Undra vilka bergs eller ömänniskor jag kommer att kunna prata med då? Hoppas det finns vita stränder och god calamansijuice där.
Nu började det ösregna. Undra hur man säger det på waray-waray?
2009-09-22 09.32 Domandan, Filippinerna
Dag 95: Frukoststund
Solrosfrön ser ut som fästingar.
2009-09-21 19.17 Domandan, Filippinerna
Dag 94: Bara en annan tanke
Jag är ganska säker på att jag talar både för mig och herr Oikari när jag skriver att jag älskar livet just nu. Och det känns så jävla bra att kunna påstå det utan att ljuga eller bara önska att det vore så.
Men jag talar väl inte när jag skriver?
2009-09-21 18.29 Domandan, Filippinerna
Dag 94: Bara en tanke
Snart har vi varit här i 100 dagar.
2009-09-21 18.18 Domandan, Filippinerna
Dag 94: Äventyr har guld i mun
Det går undan. Dagarna kutar fram och plötsligt är det kväll. Natt. Igen. Ny dag. Nya äventyr. Natten till idag var blåsig och blöt. Jag sov som ett barn. Ända tills Springbock började springa runt och gnälla. Det var dags för kisspaus. När Danne gick upp imorse låg jag kvar i sängen. Fullt medveten och vaken men med ögonen stängda. Vi har världens skönaste säng som numera också är världens mysigaste. Det på grund av ett stort boxmyggnät som ringar in sängen likt en sänghimmel. Heaven.
Släpade mig upp runt 10 efter att ha läst en timme. Frukost, misslyckat försök att sätta upp ett tak mellan fyra palmer för bilen och sedan beslutet att åka iväg på ett litet äventyr. Vi har hört mycket om ett litet resort som ligger strax söder om oss, Kookoo´s Nest. Det var helt enkelt dags att åka dit en sväng och kolla läget. Vi följde Lonely Planets vägbeskrivning och körde ner till Tambobo Bay, där vi varit förr och kände igen oss. Svängde vänster där man skulle och väntade på att komma till "toppen av vägen där ni ska svänga höger". Den kom aldrig. Istället kom lera, vattenhål, översvämmade åar, stenar, bortrunna vägar och ett jäkla studsande i lilla jeepen.
Danne och The Oikaris I skötte sig lysande. Även om hjärtat i allas kroppar letade sig upp till halsgropen då och då. TVÅ TIMMAR senare, minst en timme senare än beräknat, kom vi fram. Då var klockan omkring 15 och vi höll på att svälta ihjäl.
Kookoos´s Nest visade sig iallafall vara en liten hemlig idyll. Beläget på en ljus liten sandstrand i en egen minibukt. Vi åt vår lunch, pratade lite med ägarna, fick veta att man inte ska lita på Lonely Planet när det gäller vägbeskrivningen. Istället för att ta vägen vi tog, som vi trodde var den enda, kan man ta en väg som kommer ut bara en kilometer söder om vårt hus. Sagt och gjort. Drygt två timmar dit tog 35 minuter hem.
Charmigt.
Imorgon är svärfars sista riktiga heldag kvar på vår mark. Det känns overkligt hur otroligt snabbt tiden har gått. Ibland hänger man helt enkelt inte med. Men har man roligt så har man!
2009-09-19 14.10 Domandan, Filippinerna
Dag 92: Filmstund
Det var dags att ladda upp några filmer. Och några av dem hittar ni här:
The Oikaris II når vattnet
The virgin trip
Testar vad hon går för
En vy
Ja och resten hittar ni här.
2009-09-19 13.39 Domandan, Filippinerna
Dag 92: Premiärdagsturen
Igår tog vi The Oikaris II på den första äkta premiärturen. Solen sken och havet var lugnt när vi vaknade. Morgonen började med att Danne fick ta Ebbe till doktorn med att inflammerat öra medan jag med våld försökte få ut isklumparna ur frysen. Som lite lagom fint hade fryst fast i varandra. Plötsligt dyker King med hjälpare (Timtim, tamtam, tomtom, tantan?) dök upp utanför huset med båten. Service!
Så fort gubbarna kom tillbaks stack vi iväg. Mot Apo Island. Det gungade på ganska bra när vi kom ut i öppet vatten. Men The Oikaris II slingrade sig fram som en orm. Njutning. Minst arton gånger var jag och Danne tvugna att kolla på varandra och konstatera att det faktiskt var vår alldeles egna båt vi satt i. Leende. La oss till rätta vid en boj på läsidan av Apo. Badade. Tittade på några fiskar. Njöt. Led (om man inte fick doppa öronen). Och firade! Det med Dumaguetes enda Don Perrion. I plastglas. Är man på havet i en båt så är man.
Lagt till för lunch.
Vidare till Atmosphere för att äta lunch. På vägen lekte ett stim delfiner i fjärran. Väl framme kom alla för att beundra båten, som tydligen är ovanligt färgglad. Divemastern Lemi fick en Zipemössa som han snabbt satte på sig med stolthet. Vi fick god lunch och vårt lilla båtcrew fick även de en bit mat i magen.
Zipad filippin.
Återvände hemmåt. I en ljummen vind. Med röda näsor och lugn i kroppen.
Mmmm det var två stolta båtföräldrar och en människopappa som kom tillbaks till huset på eftermiddagen. Möttes av fyra glada hundar, mrs Teves med man och helt plötsligt Jackie och JV. Full fart.
Idag städ och hämta bilen i Dumaguetedag. Ikväll middag på Atmosphere. Livet är härligt.
Vill.åka.ut.med.båten.igen.snart.nu.tack.
2009-09-18 07.57 Domandan, Filippinerna
Dag 91: Analt oljeutfall
En tillräckligt bra anledning för att aldrig äta världens godaste fisk igen. Bye, bye white marlin.
2009-09-17 14.44 Domandan, Filippinerna
Dag 90: Familjealbum
Bilen var helt klart men fick återvända till mekanikern för en liten stund. Är dock på god väg tillbaks hem. Båten är äntligen i vattnet. The Oikaris första egna bil och båt har alltså anlänt till jorden på riktigt. Foton på blingad bil (som förövrigt var vinröd och ledsen när vi köpte den) och sjösättning ligger uppe på PHOTO nu!
Wawawiwaaah.
Och JA nu har vi RIKTIGT internet! Det krävdes en 100 fot hög mast, några kapade palmer och spons från svärfar för att finna den lyckan. Vi tackar :)
2009-09-17 13.12 Domandan, Filippinerna
Dag 90: Dan and the real girl
Full fart som vanligt. Hundarna har återhämtat sig bra efter operationen. Alla utom en. Alltså inte så bra. Kudo var snabbt på benen och har till och med börjat acceptera tratten hon har runt halsen. Springbock har däremot aldrig riktigt hämtat sig. Hon har knappt rört sig sedan i måndags när vi kom hem. Kissar inne, skriker av rädsla och stirrar framför sig i timmar som om hon vore apatisk. Så kombinationen av enorm rädsla (kanske även smärta?) och tillslut även stygn som hoppade ur gjorde att hon fick åka tillbaks till farbror doktorn idag.
Idag...
Dagen då vi skulle sjösätta vår båt! Hela hundsituationen gjorde att vi kände oss väldigt stressade imorse. Vi ville åka in till veterinären så fort som möjligt och få Springbock ordentligt kollad och även omsydd. Samtidigt ville vi så klart vara med när båten tog sina första simtag. Så vi tog oss ändå till båtbyggaren och av ett rent under så började de sjösättningen klockan 10 precis som bestämt.
Sjösättningen var en nervös tillställning. Kommer de orka den? Om de orkar den kommer den att hålla eller kommer de att mörda den? Kommer den klara sin egen tyngd? Kommer de lyfta den rejält över betongkanten som plötsligt uppenbarar sig på väg ner till vattnet? Många frågor, Hög puls. Men det hela skedde smärtfritt och snabbt. Snart låg hon där. Finaste båten.
Dagen vi längtat efter i nästan tre månader.
En snabb tur för att kolla att motorn gick som den skulle samt båten låg rätt i vattnet. Sedan tillbaks igen. Vi fick hoppa över lunchen som tydligen är tradition vid sjösättning och bringar lycka. Istället rusha hem, möta upp med internetmastskillarn och skicka iväg karlarna i en tricycle med Springbock. Ungefär där är vi nu. Springbock ska snart bli omsydd. Bakom huset växer en 100 fot hög mast fram och uppe i de lika höga palmerna klättrar en man i topparna för att trimma bort bladen som kan störa signalen. Själv står jag nedanför och tittar på med hjärtat i halsgropen. Vad händer om han plötsligt ramlar ner? I vår trädgård. Inte bra. Hm. Om han håller sig där uppe, gör sitt jobb och sedan tar sig ner safe så innebär det däremot att vi borde ha riktigt internet snart.
Någon måste sätta ihop masten också.
Tre avslappnade hundar ligger runt mig när jag sitter vid datorn. Kudo har tagit över Brownies plats under sängen. Där får tydligen de sjuka hundarna sova. Själv har jag också legat still i ett par dagar. Svininfluensan minus svinen drabbade mig men gick snabbt över. En söndersnyten näsa är allt som vittnar av gånga tider just nu.
Danne skickade ett sms:
Solen skiner. En flaska bubbel på kyl. Ny båt. Ny bil. 4 hundar. Internet på G. Vatten med tryck och värme. Det går bra nu. Hihi. My love.
Det är så det känns just preics nu. Som att vinden plötsligt bestämt sig för att blåsa oss i ryggen. Fy fan vad skönt livet är då. Nu.
2009-09-15 10.45 Dmgt, Filippinerna
Dag 88: Snabbgenomgången
Vi ligger lite efter med fotoalbum. Vi vet. Det är bara väldigt körigt nu och historien m internet vet ni. Men i pm kommer som sagt en firma ut och ska kolla möjligheterna, så inom kort kanske.Springbok och Kudo är piggare idag. Har fått sina sår rengjorda och fått mat i sig. De är fortfarande undrande över vad som hänt men vid liv.
Sjösättningen närmar sig med stormsteg och de verkar tro att de ska bjuda in hela byn. Inte för vår skull iaf. Nya filmer ligger uppe. Titta HÄR.
Nedan följer några smakprovsbilder i väntan på album. Back we be. C u. CR.
Dannes födelsedagstårta.
Bo ko och jan banan kom på snabbvisit.
The Oikaris I.
Ett fullständigt bilalbum kommer.
Hela familjen på strandpromenix.
Eva förbereder för....
...JVs födelsedag. Ledsen kille 200?.
Nytt golv i gästrummet.
2009-09-14 20.53 Domandan, Filippinerna
Dag 87: Trattfolket demonstrerar
Idag fick vi äntligen komma till vetrinären med de två yngsta tikarna; springbok och Kudo. Vi ville för alltid se till att de ej ska kunna få valpar. Kan låta hemskt men i vårt fall räcker det med fyra hundar.Den första Vet station tyckte vi skulle öppna rescue center. Ehhh...ller inte?! Men där körde de med sprutsterelisering. FUnkar sådär. Speciellt om man har en tik som är halvägs gången i dräktighet. Det ringdes runt och vi fick komma till Animal Clinic. Proffsig och trevlig personal.
Kl 1pm skulle de under kniven. Kl 14 började vi vara nervösa...Kl 16 var de klara för upphämtning. Allt hade varit lugnt och de var glada sades det. Väl där möttes vi av två väldigt yra med glada hundar. Nu sitter de hemma och ser ut som två förvirrade statyer.
Vi frågade pet Detective hur många valpar Kudo hade i sig. Han försvann och kom tbax med en påse! To much info and reality för The Oikaris kan jag säga som bara skrek rakt ut. Say no more.
Nu blir det medecin på dem. Brownie som varit ensam under dagen hade lyckats bryta sig IN i huset. Ja herre gud. De har karaktär. Eller ÄR karaktärer iaf de små liven. På torsdag är det sjösättning. Imon kommer kabelTV-killarna oc Internetföretag ska inspektera möjligheterna för oss att få fast uppkoppling. Fru Oikaris svärfar sponsrar.
Hängmattekillen som ska virka till båten kommer imon. Bilen ska tbax till verkstaden och Gene ska fixa klart vattentankarna. Det börjar kännas som hemma.
Leve trattkantarellen!
2009-09-11 22.10 Domandan, Filippinerna
Dag 84: Koppelvägra
Det här är nog det långsammaste internet jag någonsin använt. 3G finns inte riktigt här ute hos oss. Suck. Svara på mejl och dylikt får hända en annan dag.
Klockan är efter 22 och vi har inte ätit middag. Det har varit en hektisk dag i Dumaguete. Men roligt. För det är alltid roligt att shoppa :) När vi kom hem provade vi de nyinköpta kopplen på hundarna. Kunde snabbt konstatera att det inte är lätt att lära tre beachhundar att acceptera ett koppel. Men med lite träning och mycket godis ska det nog bli möjligt.
Blackie har förövrigt lämnat oss igen. Denna gång med ett band runt sin hals. Hals... band? Tråkigt. Han försvinner alltid när vi börjar tycka om honom som mest. Igårkväll låg han och ålade sig på golvet och lät som en ko. Han är för go. Hoppas han kommer tillbaks snart. Vi får en känsla av att det alltid är när vi varit borta en hel lång dag, båda två, som han sticker. Hoppas någon hund på stranden kan berätta för honom att vi är tillbaks. Så han kan komma hem igen och bita sin matte i rumpan som han brukar göra.
Anledningen till koppelträningen är för övrigt att småttingarna, Kudo och Springbock, ska till veterinären på måndag. Vaccinering, sterilisering och eventuell abort står på schemat. Så blir det när man tar över vildingar. Vi har varken tid eller lust att få 101 mini Kudo i huset. Eller... Lust har vi. Men inte tid. Och inte plats. Tyvärr. Vi får se vad veterinären säger på måndag helt enkelt.
Imorgonbitti kommer som sagt svärfar Ebbe flygandes från Frankrike. Nej han är inte fransk. Han är svensk. Han kom faktiskt flygande till Manila idag men hann inte med sista flyget hit. Vi ser iallafall fram emot två veckor med honom.
För övrigt så tar det verkligen på krafterna när det tar en kvart att ladda upp en ny dagbok. Ska försöka bättra mig på skrivarfronten ändå.
Nej nu är det nog dags för middag va?
2009-09-11 19.23 Domandan, Filippinerna
Dag 84: Imorgon är en annan dag...
Båten är nästintill färdig för sjösättning. Bilen som de haft på verkstaden i 4 dagar för att fixa 24 punkter fick vi tbax idag. De hade fokuserat på det väsentliga dvs bromsar, styrning, instrument och blinkers. Trodde vi ja. Under de 4 dagar de haft den har de endast kunnat fixa bromsarna. Ja hopp.Iväg och shoppa madrasser till Baladoy med familj. Första storhandlingen mat på 2 månader. Samt lite annat smått och gott. Bromsarna funkar naturligtvis exakt lika illa som innan, med tillägg att nu funkar ej tutan. Tackar.
Golvet på gästrumsvåningen är i princip klart. Lite detaljer med lister kvarstår. Igår målade vi om båda skåpen rosa. Ikväll har vi målat med mörkare färg.
Blackie är försvunnen igen. På tur säkert. Imorgon kommer Evas svärfar på besök.
Tjipp.
2009-09-08 14.25 Domandan, Filippinerna
Dag 81: Hoppa groda
Klockan är halv tre och vi väntar fortfarande på golvkillen som ingick när vi köpte golvet som ska läggas på övervåningen. Han skulle dyka upp imorse men är spårlöst försvunnen. Något som irriterar oss ganska mycket då vi var särskillt noga när vi köpte golvet med att säga att vi MÅSTE få det lagt senast tisdag. Vi har nämligen annat att göra. Snart närmar vi oss det stadie då vi åker till kiwisarna för att låna deras cirkelsåg. Sedan lägger vi helt enkelt golvet själv.
Just nu står Danne ute och målar golvlisterna. Här kan man inte köpa färdiga vita lister...
Målaren väckte mig sju imorse. Han skrek. Kom inspringandes i rummet och hoppade upp och ner och ropade tills jag vaknade. Det såg ut som att han sett döden.
"Det hoppade en jättestor groda ur hinken bredvid toan när jag satt och bajsade!".
Något överraskande. Med en sop kom den ut igen. Frågan är hur den kom in? Den måste ha varit väldigt badsugen som letade sig hela vägen in i badrummet och sedan hoppade över hinkkanten för att ta sig ett dopp i det som dagen innan använts som skurvatten.
Idag var det meningen att Danne skulle jobba hela dagen. Men istället för det har han tillsammans med mig undrat vart golvläggaren tagit vägen och sedan grävt en 50 cm djup ränna runt hela huset. Där i placerades sedan en lång slang som ska bli vattenkällan till vår kommande utedusch. Finfint.
Ja. Det var dagens rapport. Det återstår att se hur golvet hamnar på plats idag. För på plats ska det.
2009-09-07 10.09 Domandan, Filippinerna
Dag 80: Inte mycket fungerar som det ska
Det kom förbi ett amerikanskt (väldigt trevligt) par som ville hyra vårt hus. Mohahaha. Trodde de ja!
Förövrigt så fungerar elektroniken inte så bra nu för tiden. Iallafall inte min. Vaion har gått sönder. Styrplattan och tangenterna i dess närhet är skadade eller har knarkat och bestämt sig för att leva sitt eget liv. Alltså kan jag inte skriva inlägg på den och skicka upp dem via det mobila modemet. Istället får jag skriva på den stora datorn men på den fungerar inte internet för det blir för dålig signal. Jag får alltså skriva på den stora och sedan dra över det till den lilla trasiga och skicka upp det därifrån. Men just nu fungerar det, av någon obeskrivlig anledning, inte att ladda på med mer internettid. Plus att jag har formaterat om min dator med fö1 q^^ rhoppningar att lösa problemen. Som inte blev lösta. Med andra ord har jag varken Dreamweaver eller något fungerande ftp-program på den och kan alltså inte använda den till något alls.
Utöver det så har min mobiltelefon gått sönder och laddar inte längre upp sitt batteri. Det löser vi just nu genom att ladda båda batterierna i Dannes telefon. Något osmidigt...
Lämna in datorn och köpa en ny telefon kanske? Inte i närheten lika sugen på det som jag är på att få huset rent. Nu.
2009-09-07 10.09 Domandan, Filippinerna
Dag 80: Ödets ironi
Jag gissar att jag skrivit några inlägg under årets gång som har samma rubrik som dagens. Men det känns så ganska ofta. Som att vårt liv blir övertaget av ödets ironi.
Det är helt plötsligt september. En hel vecka in i månaden som brukar ta hösten med sig faktiskt. Det har hänt mycket på den veckan.
Det hela började med att Janne och Bosse från Sverige kom på besök. De smet från Hongkongkonferenser för att komma hit två nätter och nästan tre dagar. Dykning, gott att äta, gott att dricka och allmänna trevligheter stod på schemat. Solen hade ju ändå skinit under drygt en månad så det var inte mycket som talade emot ett par riktigt lyckade dagar. Om det inte vore som så att besök betyder oväder. Samma dag som J&B satte sig på planet i Hongkong för att flyga mot Dumaguete bestämde sig regnet för att återvända. Man tackar.
Lite regn har ju ingen dött av (jo jo..). Det var faktiskt uppehåll under kvällen och vi hade en trevlig middag och en sjukt rolig presentöppning. Morgonen efter, lite lagom slitna, trotsade vi den grå himlen och regnet som var på väg ner för att reta oss och åkte till Atmosphere för att åka ut på en heldagsutflykt med deras stora båt för att dyka.
Det såg ljusare ut över Apo och allt verkade lovande. Iallafall om man som oss försöker intala sig det. Bakom oss försvann hela Negros under ett endaste stort svart moln.
Hur som helst. Vågorna var ganska stora på väg ut till Apo men ändå ok. Vi kom till den skyddade sidan och hoppade i för vårt första dyk. Sikten dålig vid ytan men inte alls så dum nere på djupet. Ett lagomt bra dyk. När vi var på väg upp tyckte jag mig ana solen genom vattenytan och tänkte att det här blir nog en riktigt härlig dag tillslut.Lurad.
Fem minuter efter att vi satt oss tillrätta på båten för att vänta på nästa dyk kom ovädret. Det började blåsa hysteriskt och regnet såg ut som stora snöflingor som störtade mot marken. Mellan oss och fastlandet dansade vattnet på sig själv.Negros var ett minne blott.
Vi bestämde oss ganska snart att inte göra fler dyk. Sikten skulle helt enkelt inte vara speciellt rolig, det skulle bli en jobbig upp och nedgång eftersom vågorna började ta sig in till den skyddade sidan av ön vi befann oss på. Istället tänkte vi äta vår lunch, dricka en öl och sedan återvända till fastlandet.
Sagt och gjort.
När vi hade kört ett tiotal meter vände plötsligt kaptenen. De var tvugna att ta av taket så att de inte skulle ta vind. Lätt fixat och sedan ut igen. Det dröjde inte många minuter innan vi började stirra på varandra och ifrågasätta om vi verkligen skulle utsätta oss för det här. Frågade lite fint om vi kanske borde vända om med tanke på att vågorna blev större, större och större tills de blev alldeles för stora. Till svar fick vi att det inte var någon fara och att vi inte kunde vända för då skulle båten antagligen välta. Kul.
Så, framför oss har vi en livsfarlig resa. Flytvästarna åker på och sedan stirrar vi alla rakt bakåt. Det går helt enkelt inte att kolla framåt om man inte vill få hjärtattack var tioende sekund. De högsta vågorna är numera omkring fem meter höga från topp till dal. Kaptenen tar sig sakta fram genom att styra mot vågorna samtidigt som besättningen, tre unga killar, står längst ute på bambupinnarna som stadgar upp båten för att trycka ner den mot vågorna som kommer från sidorna.
Så där sitter vi. Fyra svenskar med dödsångest. Det var en lång resa som egentligen bara varande i knappt 30 minuter. När vi äntligen närmar oss land, 5 km längre söderut än vi borde vara, tackar kaptenen gud och går och lägger sig. När vi når vårt mål är vi snabba av båten för att skälla ut ansvariga för att de släppte ut oss trots att det var en storm på väg. Någon vidare respons får vi inte. Tittar tillbaks mot båten och ser kaptenen ligga och spy efter att spänningarna släppt.
Ja... Det var den dykdagen. Klockan är omkring 13 och vi skulle egentligen inte komma tillbaks förrän runt 16. Bestämmer oss trots det att stanna på resortet eftersom vi ska äta middag där under kvällen. Hänger i baren. Segar. Plötsligt är klockan 18. Äter en väldigt god middag. Åker hem. Sitter uppe halva natten. Vissa halva dygnet. Går och lägger oss. Vaknar. Äter frukost, promenerar, äter lunch. Säger hejdå till sverigebesöket. Lyssnar på regnet. Sover.
Dagen efter började solen skina igen.
Fredagen är Dannes födelsedag. Vi måste åka in till Dumaguete för att fixa massa saker, bland annat shoppa till ett åttaårskalas. Det tar som vanligt hela dagen och när vi kommer tillbaks på eftermiddagen är vi trötta. Samtidigt som vi börjar packa ur bilen dyker kiwisarna upp. De har med sig tårta och presenter men vi känner oss totalt opepp och de fattar snart vinken och åker hem efter en timme. Man skulle kunna säga att vi har gjort slut med dem. Men det vet de inte själva än. Det blir en fortsatt lugn födelsedag tillsammans med den nya fina verktygslådan.
Vi firar lite för oss själva tills vi går och lägger oss. Vaknar upp på lördagen som innebär födelsedagskalas. JV fyller 8 och det ska tydligen firas. Vi är inbjudna som "special guest" och har köpt massa presenter. Både till JV och de andra barnen som kommer dit.
Klockan 14 börjar kalaset. 14.10 kliver vi in i trädgården. Vi möts av 35 ungar som sitter på rad och i kör säger "goooood aaaafternooooon" till oss. Hjälp. Sedan blir det lekar, lekar, lekar, såpbubbelgubbar, godis och snacks. Tillslut pallar vi inte mer utan säger att vi måste åka in till Dumaguete och jobba. Då får Jackie panik och dukar fram tusen rätter mat till oss. Bland dem en stor helstekt gris. Mmmmmm hmmm. Äter, tackar för oss, ger världens gladaste JV en stor kram, åker hem, lägger oss i sängen och tittar på Scrubs tills vi somnar.
Idag är det... Måndag? Igår var vi åter i Dumaguete. Köpte golv att lägga på övervåningen och färg att måla möblerna med. Och det är det jag ska göra nu. Medan Danne är i Dumaguete IGEN för att jobba.
Ja. Det är ett jävla flängande. Snart kanske man får slappna av ett tag.
Jag förstår inte riktigt vitsen med Nordpolen. Och då menar jag inte nordpolen på jordklotet utan artisten. Varför finns han? Är han ett skämt eller inte?
2009-08-29 06.33 Domandan, Filippinerna
Dag 71: The Oikaris II in the water?
Idag är det stora jobbdagen. Danne har massor att fixa och ska låsa in sig på internetcafét i staden. Eva ska på girls-only-in-town-event som hon tydligen längtat efter eller...?Anyways. The Oikaris II börjar närma sig slutfasen. Igår var det inspektion av diverse delar. Mkt har skett de senaste dagarna och nu börjar det likna en båt. Prellutlåtandet är sjösättning fredag fjärde september. Vi får se...Kan ha nåt att göra med att nån fyller år den dagen och de vill imponera, who knows. Fakta är iaf att det krävs exakt 26 personer för att sjösätta båten, eftersom den måste bäras i. Ingen dinge man kastar upp på stranden varje dag mao. 15 kronor var ska de ha för besväret.
Förarsoffan är så klart grön.I princip allt går att lösa oxå. Det har vi erfarat nu. Kanske inte på de mest konventionella sätten, på nåt vis går det alltid. Det är väl lite av charmen med en 100% handbyggd båt. Där vi vet att ned till minsta träflis är kapad med stämjärn, hammare och yxa. Vi ville ha en ram för vår kylbox, så den inte far omkring på däck. Vi ville ha den under däck så den ej stjäl plats. Vi ville komma åt den utan att ha Fort Knox handtag mitt på soldäck. De funderade...och funderade...och funderade...och SÅ kom de på det.
Full fart i metallverkstaden och vips skapades det tryckgångjärn som via en fiskelina blir som en "remote", det klickar till och POP - luckan kommer som av magi upp ur golvet. I en västerländsk del av världen så hade ju detta varit ett enkelt projekt, men inte här. Men som sagt det är en del av charmen.
En av Balodoys skyddslingar visar stolt POP-luckan.
Mäta, fundera, klura, går det att ändra..?.På andra fronter hoppas vi på att få se en färdigställd The Oikaris I vilken dag som helst. Vill gärna ha den när Zipe Airways passagerare 2+3 anländer tisdag.
Det står nu även nån form av storage tank för vatten utanför vårt hus. Samt nån trycktank. Vi hoppas få de ihopkopplade och i funktion snart. Mest för vårt vatten leds via en trädgårdsslang, som splittas på 3 hus, som sedan delas upp på flera nya ställen vilket ger oss ett tryck av en inkontinent myra.
Imorgon är det picknick med Mrs teves. Adieu.
2009-08-26 13.01 Atmosphere resort, Filippinerna
Dag 68: Dykfilm
Testade utrustningen idag. I en pool. Men så skönt att få vara under ytan med Uno igen. Imon blir det Apo. Se poolen HÄR.
2009-08-26 12.33 Atmosphere resort, Filippinerna
Dag 68: Båtfilm
Joråsåatt. En dag är säkert båten klar. Men vi har ingen brådska. Testade motorn igår. Se det HÄR.
2009-08-25 14.30 Domandan, Filippinerna
Dag 67: Succé
Ägartanten med sliten man har precis lämnat huset. Det hela kan inte sammanfattas på något annat vis än med ordet succé! Tanten älskade vad vi gjort med huset. Hon älskar även oss för att vi älskar huset som hon lagt ner så mycket energi och pengar på men ingen av hennes barn vill bo i. Alltså älskar alla alla och allt är bra!
Även gyozorna gick hem. Tom riset fick beröm för sin fina kvalitet. Precis som hundarna som tydligen är väldigt rena och fina.
Det är ganska härligt att se en 85-årig filippintant gå runt och säga "this is really cooool" om allt.
Japanskt med filippinerna.
Mrs Teves med sitt nya barnbarn.
När hon skulle gå klibbade hon fast sig vid min arm och ville inte släppa. Sedan var hon snabb med att bestämma att på söndag kommer hon hit med sin syster och massa mat. Så har vi picknick i trädgården.
"Jag har ingen mobiltelefon så ring hem till mig på lördag så pratar vi då".
För man kan ju inte ringa hemifrån till en mobiltelefon vars nummer man skrivit ner på en lapp. Njet.
Hahaaa. En sten har lättat från våra hjärtan.
2009-08-25 14.00 Domandan, Filippinerna
Dag 67: The Oikaris på Ztv
Helt plötsligt så stod de där - filmteamet från Ztv och ville göra ett reportage från huset. Resultatet ser ni HÄR.
2009-08-24 15.24 Domandan, Filippinerna
Dag 66: Room service funderar
Gästrummet... Orange? Rött? Rosa? Grönt? Hur? Vad? När? Det närmar sig att någon ska bo där... Hmmm...
2009-08-24 12.19 Domandan, Filippinerna
Dag 66: Lassie came back
Plötsligt hör jag ett skall som garanterat inte kommer från någon av grannarnas hundar. Inte heller våra. Går och öppnar dörren för att ta en titt. In rusar en stor svart hund. Blackie! Han har varit borta mer än en vecka nu och vi började vänja oss vid lugnet. Jag blev så klart glad att se honom. Det blev hundarna också. Tills han, i vanlig ordning, började leka lite väl hårt. Brownie har sagt till honom på skarpen ett par gånger man trots det flyger han runt som en galning. Totalt omedveten om sin storlek.
Det är skönt att se att han lever och är glad. Men det gör inget om han försvinner igen för att komma tillbaks och visa sig då och då :) Lugnare så...
2009-08-24 11.45 Domandan, Filippinerna
Dag 66: April, april din ruttna sill
Samtidigt som vi fick vårt knäckebröd och Kalles kom ett lass skärgårdssill. Abbas. Den godaste jag vet. Det var bara ett problem. Alla sju burkar innehöll ruttna sillar. Tack.
Varför kom jag att tänka på detta? Jo. Därför att just precis nu hade det suttit så jävla fint med en knäckemacka toppad med skärgårdssill och kokt potatis.
2009-08-24 11.05 Domandan, Filippinerna
Dag 66: Borttappade människor
Danne fick åka in till Dumaguete själv idag. Jag orkade helt enkelt inte med stressen. Det är ett sådant projeket varje gång. Tar för evigt. Så istället sitter jag och gömmer mig från solen och mänskligheten. Sorterar ut foton som kiwisarna ska få och tömmer mig själv på ord. Samtidigt lyssnar jag på Antony and the Johnsons. Det var en av mina bästa vänner någonsin som skrev om honom, den där Antony, på sin blogg en gång. Vännen är en sådan där som jag upplevde otroligt sjuka och roliga saker tillsammans med under mellan/högstadietiden. En som jag tog förgivet skulle finnas kvar för evigt men plötsligt tappade bort. De växer inte på träd, jag vet faktiskt inte vad de växer på. Jag har iallafall lyckats tappa bort två. Den ena kanske lite mer än den andra.
Men det har gått så lång tid. Vi lever olika liv nu. Hänger dock mer än gärna med i den enas liv genom hennes blogg. Då känns det som att jag fortfarande känner en liten del av henne. Att jag kan hitta den där lilla delen av henne som jag hade så sjukt roligt med och kunde lita på 100% en gång för länge sedan. Undrar om jag får lära känna de nya delarna någongång? Jag tror inte det.Antony and the Johnsons iallafall. Väldigt fint. Tänker på borttappade vänner när jag lyssnar på hans mycket speciella röst idag. Borttappade vänner jag ibland saknar väldigt mycket men åtminstone kan skratta högt åt en dag som denna när jag ägnar det förflutna några tankar.
That´s my lady story.
Pund!
2009-08-23 10.03 Domandan, Filippinerna
Dag 65: VM i stora djur som borde vara små
Vissa saker är helt enkelt för stora och otäcka för att fånga på bild. Andra natten i huset klättrade det plötsligt fram en giiiigantisk spindel i det ena badrummet. Den största spindel vi någonsin sett. Skulle gissa att den var omkring 12 cm stor från tå till tå. Och då pratar vi inte om någon spinkig långbent sak. Nej. Det här var en FET långbent sak med grotesk kropp. Vi blev livrädda. Danne lyckades slå ihjäl den med en sop och sedan somnade vi på något konstigt vis igen. Det fanns iallafall inte en chans att vi skulle fota den. Ville helt enkelt inte gå så nära.
Igår när jag gick in i sovrummet ser jag plötsligt ett monster ligga på golvet. Detta monster har formen av en mal, vingmönstret från en fjäril och storleken som en kanariefågel förutom vingarna som är lika stora som en skatas. Ja, kanske inte riktigt men väl en domherre. Den ligger fridfullt på golvet och ser fruktansvärd ut. Är den död eller lurar den oss bara? Jag tar en sop och petar lite på den och givetvis rör den sig. Hjärtattack. Denna varelse är inte av denna värld. Med andra ord heller inget undantag när det gäller fotografering. Det går helt enkelt inte att tänka så långt. När jag ändå av någon väldigt konstig anledning tänker i de banorna inser jag illa kvickt att det inte finns en chans i världen att jag tar mig ner på golvet bredvid monstret för att föreviga mardrömmen.
Danne lyckas tillslut få den håriga fågelmalen att klättra upp på sopen och slänger ut den genom fönstret.
Vi har helt klart ett överskott av insekter i huset. Det beror till största del på att vi inte har några myggnät på våra fönster. De fanns inga när vi flyttade in och vi har bestämt oss för att inte skaffa några för det kommer se fult ut. Med andra ord får vi fortsätta leva med krypen. Det pallar jag. Ett stort myggnät ska upp över sängen. Men då jag kan ändå inte låta bli att undra vad som händer när dessa groteska muterade "kryp" försöker ta sig in till oss genom myggnätet? Min teori efter att ha sett megamalen igår är att den utan problem skulle kunna störta sig igenom nätet.
Hjälp.
2009-08-23 19.12 Domandan, Filippinerna
Dag 65: Konsten att hålla ett beachhouse rent
Sopa, sopa, sopa lite mer, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa ännu mer, sopa, sopa, sopa så fort du vaknar, sopa, sopa, sopa tills sopen går sönder, sopa med en ny sop, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa sjutton gånger till, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa, sopa allt en gång till, sopa, sopa, sopa och sopa en sista gång innan du vaknar igen för att börja dagen med att sopa.
Rent i längre än 10 minuter? Nä.
Var det kanske en dum idé att låta hundarna flytta in?
Äsch. Sopa mera.
2009-08-23 17.47 Domandan, Filippinerna
Dag 65: The first day of my life
Det känns lite så. Som att det här är första dagen på vårt nya liv. Sakta men säkert kan vi lämna de första månaderna i Filippinerna bakom oss. Glömma allt som har med Ewings hus/familj/ställe/vänner att göra. Vi har gjort 99% färdigt i vårt eget hus nu. Det är därför vi äntligen kan ta ett djupt andetag och försöka ta in vilken otrolig TUR vi hade som råkade ut för monsun/tyfonovädret. Hade det inte varit för stormen hade vi aldrig kommit hit.
Allt är underbart. Huset är underbart. Så underbart att vi redan börjat oroa oss för att det någongång ska bli sålt, att tanten ska dö eller att hennes barn plötsligt får för sig att de visst vill bo här. Vi tänker på det äldre europeiska paret som ska hyra de andra två husen på tomten men ännu inte anlänt. Tänker att de kanske går och köper allt när de bott här ett tag. Och så står vi där på stranden med havet bakom oss och ser vårt drömhus försvinna ur vårt liv. Vi måste ta reda på vad planerna för husen är. Vad vi hört vill tanten sälja allt i ett. Något som så klart aldrig skulle vara möjligt för oss. Vi ska fråga ut henne på tisdag då vi bjuder på husesyn och lunch. Kan hända att vi seriöst måste börja lägga upp en plan för att råna en bank. Skulle inte klara av att se det här gå upp i rök. Å andra sidan kanske vi inte alls behöver oroa oss. Hon kanske inte alls vill sälja och vi kanske får hyra tills vi dör. Tänk att det alltid ska finnas något att oroa sig för...
Hundarna ligger vid min sida där jag sitter i vårt stora, luftiga sovrum. Det börjar sakta skymma ute. Det är så otroligt vackert här. En helt annan värld jämfört med 1 km uppåt stranden. Vi fascineras ofta över hur otroligt annorlunda det kan vara. Här, precis utanför vårt hus, är stranden perfekt. Man kan rusa rakt i havet utan att slå tån i en endaste liten sten.
Palmerna och de stora träden skuggar huset perfekt och vill vi ha sol behöver vi bara gå 10 meter åt vilket håll vi vill. Eller kanske 10 meter rakt ner i havet.
Småhundarna som var livrädda för vattnet borta hos Ewing badar plötsligt. Studsar som galningar genom lågvattnet, över sandbankerna, på eftermiddagen. De har alla fått egna halsband och idag tvättade vi dem i lus/fästingschampo. De stod tåligt på bänken och lät sig torteras. På nätterna sover de lika tåligt runt omkring sängen. På dagarna ligger de också helst inne, när de inte går ut för att vakta lite. Skälla på någon stackare som går förbi på stranden. Vi kämpar hårt med att få bort det vilket gör att många tycker vi är konstiga. Här har ju alla hundar just för att de ska vakta. Vi vill ha hundarna för att de är gosiga sällskap som avgudar oss för att vi gett dem ett guldkantat liv. Sterilisering av småtjejerna står på schemat och kommer förhoppningsvis utföras den kommande veckan. Vi får se hur poppis vi är efter det.
Imorgon ska vi åka in till Dumaguete för att göra försök nummer två hos tygaffären. Sist vi var där för att hämta upp alla dynor kom vi bara hem med hälften. Dynorna till utemöblerna som skulle vara i vitt konstläder var totalt förstört av smuts och konstiga färgfläckar. Det slutade med att de fick sy om dem helt. Dessutom saknades det en gardin. Men de fem som var sydda var fina, likaså de svarta läderdynorna till våra stolar. Ska köpa en ny köklampa vi tittat ut också. När dynor och lampan är på plats törs jag nog påstå att allt är perfekt. Förutom gästrummet som fortfarande ska inredas. Vi siktar på att ha det färdigt när pappa Blomgren kommer på besök i september. Det är en otroligt charmig, om än lite varm, våning där uppe. Men så länge strömmen inte försvinner så kommer nog vår superfläkt göra susen även där.
Och ja. Det heter tydligen så. Domandan. Där vi bor nu. 2 km söder om Zamboanguita.
Vi har fortfarande världens segaste internet. Det är huvudanledningen just nu, efter allt fixande, att det inte kommer några nya inlägg. Det känns trist. Men det känns lika trist att sätta sig ner och skriva och inte kunna skicka upp det direkt. Vi fortsätter fundera på vad vi kan göra åt saken och hoppas det går att lösa förr eller senare. Gärna förr.
Två nya album på Photo. En guidad tur genom huset samt några andra gobitar fotade från trädgården och i vattnet utanför. Jag tror att ni kommer förstå varför vi känner oss rädda för att plötsligt behöva flytta...
2009-08-17 13.54 Dumaguete, Filippinerna
Dag 59: Room Service
Joda. Vi lever. Men jag har tappat prickarna. Det pga att vi sitter pa ett internet cafe i Dumaguete. Internet hemma hos oss gar vaaaaldigt langsamt. Vi har lite smatt borjat fundera pa att skaffa mast och annat internet. Problemet ar bara att det kostar lite val mycket sa det verkar som att det far vanta. Men men. Internet ar inte det viktigaste just nu. Forutom att det ar ganska bra att ha om man ska kunna jobba mot Sverige...Huset! Vi har alltsa flyttat. Flyttlasset gick i mandags, eller tisdags. Jag minns faktiskt inte riktigt. Vi fick hjalp av si sa dar tio filippiner sa det gick undan. Sedan flyttdagen har allting varit en dimma. Vi har under en veckas tid malat, fixat, akt in till Dumaguete for att kopa saker vi behover, malat lite mer, skruvat, grejat, borrat, malat annu mer och fixat lite till. Konstant. Nu borjar det faktiskt likna nagot. Huset ar sa gott som perfekt. Stora ljusa rum, i grunden riktigt frascht och bra. Det enda vi har malat om ar mobler och koksluckor. Vi har numera en altan med en utegrupp som ar en fd innegrupp. Pa torsdag kommer den fa fina dynor i vitt konstlader. Vi bor mitt pa stranden. Halva varan tradgard bestar faktiskt av sand. Palmerna vajar (och tappar farliga notter) och hangmattan ar upphangd. Med oss till huset kom aven hundarna. Danne fragade om vi fick lana dem och Bob var snabb med att saga att vi fick ta sa manga hundar och katter som vi ville. Vi tog dem alla. Hundarna alltsa, katterna klarar vi oss utan. Sedan de kom med oss till huset har de inte lamnat var sida. Forutom Blackie som gick pa langpromenad tillbaks till idioterna. Valdigt osmart. Flickorna ar iallafall mer an lyckliga over att vara med oss. Och vi ar stolta agare till tre gosiga hundar som numera har halsband och far sova inne om natterna.
Bilder och film pa huset och dess alla vrar kommer sa fort allt ar helt fardigt. Pa fredag planerar vi att bjuda in kiwisarna pa inflyttningsfest. Till det blir det en minibuffe (vart sitter apostrofen?) som bland annat kommer besta av frugans egna gyoza. Mmmmmmmmm!
Baten vaxer och blir vara finare och finare for varje dag som gar. Den ar numera malad gron och rosa och det drojer nog inte allt for lange innan den ar fardig. Mordarhundens husse kommer dit och fragar Baladoy varfor hans bat inte har lika manga smarta och fina ideer som Daniel och Evas har. For att du inte kom upp med dem, det ar Daniel och Eva som kommer pa allting sjalv, svarar Baladoy da. Sa sant. Aven bilen borde snart bli klar. Vi langtar.
Annars... Sa skiner solen varje dag. Forutom igar da det regnade lite. Kanns ganska ironiskt att det var sa sjukt daligt vader nar mamma Oikari var har och att det nu ar sa jattefint. Typiskt. Men det kommer ju fler tillfallen.
Nu har ni iallafall fatt ett levnadstecken. Vi aker strax hem och fortsatter fixa. Kopt nya rislampor och handdukar till badrummen. Vi har TVA!
Skriver snart igen, hoppas jag!
2009-08-11 07.09 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 53: Flyttlasse är på ingång
Änu en natt med dålig sömn avklarad. Drömt om hus, Ewing och diverse olika konstiga saker. Vaknade i varnlig ordning av att hundarna skällde som idioter En sak som vi inte kommer att sakna. Snart kommer Baladoy med bil för att hjälpa oss flytta. Skulle inte bli förvånad om han har med sig massa andra människor. Det brukar vara så. Vi kan nog räkna med kiwihjälp iallafall.
Mer än sorgligt att titta på hundarna som ligger här utanför och avgudar oss. Men med glimten i ögat säger jag att vi hämtar dem senare. Vi promenerar till huset och så får de själva avgöra om de vill följa med oss eller inte :) Deras hem är där deras mat är? Eller där de enda människorna i Filippinerna som kramar dem är...
Mmmm... Dags att packa undan de sista grejerna. Ganska förvånade över hur otroligt många saker vi har lyckats samla på oss underden korta tiden här i huset.
Kanske kommer en rapport senare. Vi måste dock återuppta surfandet med det mobila långsamma "bredbandet" för tillfället. Vi får se hur det går.
2009-08-10 18.02 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 52: Haren är död
Huset har blivit av med alla fula möbler vi inte vill ha. Vi har packat ihop allt i vattenhuset. Imorgon flyttar vi! Till ett grymt hus rakt på stranden. Med stora ljusa rum. En mysig övervåning. Två badrum. Skjutdörrar som leder från vardagsrummet rakt ut på en altan, 10 meter från vattenbrynet. Inga konstiga amerikaner i närheten (vad vi vet). Skitbra helt enkelt!
Pepp, pepp, pepp. Nu kanske man inte behöver känna sig sönderstressad längre.
Vinden är på väg att vända?
2009-08-10 10.17 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 52: Nära skjuter kanske haren
Det är 99.7% säkert att vi flyttar imorgon. Vi packar. Åker till huset om ett par timmar för att träffa madam. Hoppas hon inte börjar dra ut på det hela. Vi vill gärna flytta in innan de har fixat varmvattenberedaren och fått bort alla möbler. Om det kommer ta tid vill säga.
Kanske blir 10 augusti en bra dag.
2009-08-09 12.14 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 51: Grisfest och karaoke
Igår firade vi Arianes födelsedag hos Baladoy. Det hela började med att vi flydde dit runt 9.30-snåret. Vi pallade helt enkelt inte av att vara kvar hemma med allt vad det innebär. Baladoy var inte sen att plocka fram frukost åt oss. Som mer liknande en lunch men vi blev glada hungriga som vi var.
Plötsligt dyker en tjej upp och säger åt oss att den gamla damen har anlänt och är redo att visa oss huset. Vi får skjuts på en varsinn motorcykel dit. Tanten är gammal men glad. Hennes sjuke man ligger nerbäddad på en solsäng och iaktar oss. Det hela slutar med att vi beslutar att hon röjer ut massa fula möbler, vi ger henne fem(!) månaders hyra i förskott och vi får nyckel på måndag. Imorgon!
Gladare än på länge åker vi tillbaks till Baladoy där nu även Ariane och Al befinner sig. Klockan 12 dukas värsta helgrillade grisen upp och sedan drog det igång. Rejält. Karlarna gick igång som aldrig förr och sjöng karaoke som de infödda, hela eftermiddagen.
Runt 21. Si så där 10 timmar senare, släpade vi oss hem. Glada, trötta, vissa packade. Efter en grym dag med det alltid lika goda kiwisällskapet.
TRE nya album ligger nu uppe på Photo.
2009-08-08 09.09 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 50: Maximal otur
Det finns så otroligt mycket som ska skrivas ner. Därför är det lika otroligt svårt att veta vart det hela ska börja. Historien skulle kunna bli lång som en bok. Försöker lista ut hur den ska kunna hållas kort istället.
Det hela började alltså med regnet. För första gången på många år drabbades Negros av thyfon samtidigt som det vanliga monsunregnet kom. Kaos. Inte nog med att vi inte har vatten på två dygn pågrund av dålig konstruktion. Byggare Bobs beachhousebygge visade sig vara gjort av skit. Vi har lite fint undrat varför det ser ut som att det runnit vatten längs väggar och tak förut. Men inte fått något svar annat än att det inte är några problem. My ass.
Det började med att vattnet rann under färgen längs väggarna. Slutade med att det droppade från HELA taken i vardagsrummet, halva taket i sovrummet, kaklet började spricka på golven, gigantiska fläckar orsakade av vatten växa i taken och på väggarna...
Det slutade med att vi flydde. Åkte iväg på ett trenätters äventyr runt halva ön. Det blev en natt på Sugar Beach på andra sidan. Det dygnet var mysigt, folktomt men vädermässigt nästan lika dåligt som hemma hos oss. När vi körde över till andra sidan ön igen började solen plötsligt skina. En natt i Bais City (bajsstan?) och sedan delfin/träsk/sandbankstur på en stor härlig båt. Soligt, superskönt men lite blåsigt. Avslutade turen på Atmosphere Resort bara några mil från vårt eget hus. Där passade vi på att fira min födelsedag en dag i förväg. Åt sinnessjukt god mat och bara glassade. Vädret var näst intill perfekt.
Återvände hem på min födelsedag. Öppnade dörren och möttes av ett golv totalt täckt av vatten och några gubbar som målade taket. Suck. Ewingjäveln förstår verkligen inte att heeela taket är totalt genomruttet och att det kommer in vatten öööverallt. Nejdå. Han inbillar sig nu att det räcker om han målar taket tre gånger. Samtidigt som han inte fattar har han sagt till de andra hyresgästerna att vi ska flytta. Något han "glömt" att säga till oss?
Så... Vi deppar ihop. Börjar kolla efter hus. Åker till Dauin i tron att vi hittat det rätta. Kommer dit och blir ungefär lika rädda som när vi ser The Shining. Obehaligt. Båtbyggaren Baladoj hjälper oss hitta ett annat hus. Mitt på stranden, inte långt från byn. Lagom stort, marinreservat utanför dörren, jättebillig hyra men väldigt mycket jobb att göra. Jättebra! Vi väntar bara på att vi helt ska komma överens om hyran. Flyttar in i huset i våra huvuden. Är råpeppade. Kommer till Baladojs ställe dagen efter (igårmorse). Al tittar på oss och utbrister att det var väldigt synd det där med huset. Vi fattar ingenting.
Det visar sig att husgubben pratat med någon okänd dotter som bestämt säger att huset inte ska hyras ut. Det ska säljas istället.
Tack .Hamnar i djup koma.
Baladoj som är alldeles för snäll har inte sovit på hela natten och mår jättedåligt. När han ser att jag bryter ihop mår han ännu sämre. Han peppar oss och säger att vi hittar något nytt. Han ska hjälpa oss. Men det börjar se hopplöst ut...
Han följer med oss i bilen och vi börjar leta. Först tar han oss till Ewings kompis ställe. NEJ utbrister vi. Inga fler idiotiska amerikaner som är gifta med pygméfilippintjejer. Åker vidare och hamnar snart vid ett annat hus på stranden som står tomt. En rik filippintant har byggt det och vill hyra ut det. Danne åker in med hjälparen till Dumaguete för att prata med tanten. Hon är en riktig affärskvinna i 85-årsåldern och inget ska gå smidigt. Idag ska hon komma hit från stan för att visa oss huset. Vi MÅSTE gå med på att betala fem hela månadshyror i förväg för att ens få kolla på huset. Ha ha... Hon är inte ond iallafall. Vad det verkar. Vi törs så klart inte hoppas på någonting. Det börjar bli jobbigt att bli besviken om och om igen. Men där är vi iallafall nu.
Förutom att:
Den andra amerikanen knappt pratar med oss längre bara för att vi inte gillar hans hund som förra veckan dödade en katt och alla andra dagar skrämmer "våra" hundar.
Samma amerikan drar ner sin mördarhund i poolen somtidigt som vi badar i den.
Ewing är ett stort arsel som inte fattar någonting. Han klagar på elräkningen och påpekar dessutom flera gånger att vi måste betala för varje tvättmaskin. Håll räkningen.
Att vi måste ha AC och fläktar på konstant för att torka ut huset spelar ingen roll.Samma Ewing är inte det minsta intresserad av att hjälpa oss hitta ett nytt hus. Det får vi klara själva. För det är tydligen inte hans fel att huset är genomblött.
Vi nyser i huset. Möglar det?
Om vi flyttar måste vi lämna en hel hundfamilj som vi älskar bakom oss. Om vi inte stjäl någon av dem förstås.
Mamma Oikari har fått vara med om allt detta skit.
När vi skulle skjutsa henne till flygplatsen imorse visade det sig att vi fått punka på bilen vi hyrt...
Vi väckte hela Ewinghuset och bad om att få låna deras bil och det såg ut som att alla gick på knark. Det fick oss att må illa.
WRAH... Skulle behöva avreagera oss ordentligt. Varför händer allt detta precis när vi fått ordning i huset och verkligen trivs? Bortsett från våra grannar. Som vi faktiskt inte behöver ha något att göra med om vi inte vill.
Well... Vi kollar på huset idag. Sedan ska vi till Baladoj där det är beachparty för Ariana som fyller år. Det blir helgrillad gris och massa andra festligheter. Det kan nog få oss på andra tankar. Fresten så firade vi min födelsedag igen, dagen efter, på kiwisarnas båt. Bjöds på supermat och drack bubblor. Solen sken, det var vindstilla, sällskapet var bäst. En grym dag. Vi behöver sånna emellanåt.
Ber till gud att allt ordnar sig snart. Vi har redan flyttat härifrån i våra huvuden så det håller inte länge till att vara kvar.
Fresten tror jag inte på gud. Inte en sekund. Alltså måste jag vara desperat.
Foton från senaste veckorna kommer om ett par dagar kanske. Det börjar bli dags för ett album.
Fridens.
2009-08-06 17.47 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 48: Full fart åt alla håll
Vi har återvänt från vår utflykt. Kommit tillbaks till ett blött hus. Solat och badat. Haft långlunch/middag på båt i solskenet. Fyllt år och firats. Myst med mamma Oikari. Kollar efter hus och har kanske något på g. Kollat in bilen som var helt osärplockad och kollat in båten som växer. Osv, osv.
Det händer så mycket hela tiden att jag helt enkelt inte orkar skriva just nu. Så när det hela lugnat sig kommer det en rejäl rapport med foton och allt!
Lovar.
Btw. Tack för alla gratulationer! Det borde givetvis ha kommit svar på alla fina mejl och utrop i gästboken men som sagt... Jättetack iallafall :)
2009-07-31 21.25 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 42: Utflykt = flykt
Imorgon hoppar vi in i en ganska skabbig "hyrbil" som vi faktiskt har hyrt och därför tycker att vi kan kalla hyrbil fast vi egentligen inte ens vet varifrån den kommer... Hur som helst. Utflykt till andra sidan väntar. Sipalay och ett par nätter på Suger Beach. Ett äventyr. Alltid kul! Även om det antagligen kommer bli lika blött som här.
Återvänder till det blöta huset på måndag eller tisdag. Tisdag är förövrigt fru Oikaris födelsedag. Då ska mamma laga tårta som på den gamla goda tiden. Fint!
Idag har vi sprungit runt i ett regnigt Dumaguete. Handlat ett par födelsedagspresenter (bäst när man får göra det själv) och testat sushin på Lee Plaza. Mycket väl godkänd. Det var kanelbullarna på tyska cafét också.
Hörs när vi kommer tillbaks till badhuset igen. Blubb, ubb, bb, b.
2009-07-30 19.29 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 41: Filmbeviset
En liten del av eländet kan ni se HÄR. Rinner undan fint!
2009-07-30 18.07 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 41: Rapport från underjorden
Vi har ingen el. Det är med andra ord väldigt mörkt här just nu. Bortsett från några värmeljus vi letat fram. Tre hundar har tvingat sig in i huset. De var rädda för att drunkna. Så här sitter vi. På golvet och i soffan. Efter att ha täckt halva huset i plast eftersom det kommer vatten från hela taket. Det rinner, droppar, rinner, droppar...
Men vi är inte bittra. Nej då. Vi har korkat upp bubblet, plockat fram ostarna och rivit upp ett paket finnkrisp. Allt vi behöver.
Funderar lite på vart vi ska ta vägen. Om det är värt att vänta och se vad som händer med huset. Eller om vi förstör allt vi äger då. Skulle vi kunna vänta till oktober då vi åker till Indonesien och se till att de fixar huset då? Säkert inte. Det måste vara torrt. Och här går allt långsamt.
Haha. Vilket semester för Oikari Sr! Vi skrattar. Ganska ofta. Och utbrister YES! Tur att vi såg den filmen här om dagen.
Yes, yes, yeeeees!
Nu ramlade det en gigantisk droppe från taket. Splash.
YES!
2009-07-30 14.57 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 41: Vatten, vatten bara vanligt...
Lite vatten bara.
Dumma regn.
2009-07-30 14.57 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 41: Ehuuuuuum...
Det regnar in. Överallt. Taket är helt dött. Bob förstår att han måste byta hela skiten. Fast han från början menade att det räckte med lite färg på taket. Det verkar som att vi måste hitta någonstans annastans att bo för ett tag.
Allt detta. Nu. När vi precis fått ordning och känner oss som hemma...
Suck. Stor jävla suck.
2009-07-30 14.57 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 41: Dagens eko
Hjääälp! Vi regnar bort! Bort! Bort! Bort!
2009-07-29 12.10 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 40: Precis som i Sverige
Efter solsken kommer ösregn. Idag regnar vi bort. Trots det tog fru och fru Oikari en tricycle till onsdagsmarknaden i Malatapay. Det var blött. Men det är ju tydligen inte bara här regnet öser ner. Vi läste precis juli som snart passerar har varit den blötaste i Sverige på 50 år. Grattis sverige!
Kom hem med några gosaker från Malatapay iallafall. Bland annat kakao. Tror vi. Kom även hem med ett par shorts som vägde minst ett kilo mer än innan vi åkte. Nästa gång vi ska ut i ösregnet blir det badshorts på.
Så funkar det. Ena sekunden är det strålande sol. Nästa vattenfall. Nu kanske trädgårdsmästaren äntligen inser att han inte behöver vattna växterna varje dag. Så länge han inte vill döda dem förstås. Vilket han redan lyckats göra med en av buskarna utanför vårt hus. Vattenchock.
Mamman står i köket och fixar pastalaxsparrislunch. Lyxigt.
Hundarna ligger och trycker i en gazebo. Rädda för att bli blöta om tassarna. Vad katterna gör är det ingen som vet. Antagligen gömmer de sig för den stora läskiga bullterriern från US and A. Den dödade en kusin till dem imorse. Obehagligt.
Ja. Det är vad som händer här. Just nu.
Adios!
2009-07-28 18.39 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 39: Besöksrumsmys
Joolå vi lever! Har bara inte riktigt tid mer er när vi har besök av mamma Oikari här i Zamboanguita. Mycket regn, typhon (?) igårmorse...
Men idag sooool soool strååålande sol! Härligt. Kyckligen är i ugnen, människorna är myrbitna och vi bara myser...
Vidare.
2009-07-25 16.57 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 36: Spöket Lab(k)an
Ja nu var det meningen att jag skulle dra en liten resumé. Men det gör jag inte.
Igår var vi i Dumaguete. Lämnade in ett stort foto för inramning och gjorde några andra ärenden. Plötsligt fick vi syn på en stor tygaffär. Vi gick in och det slutade med att vi bad dem sy upp fyra lakan till oss. Det är nämligen omöjligt att få tag på helt vanliga, raka, vita lakan att använda som täcke. Lakanen skulle vara färdiga dagen efter. Inramningen likaså. Så vi åkte in till Dumaguete även imorse. BARA för att hämta lakan, tavla och köpa mata. Man måste bestämma sådant i det här landet... Annars försvinner hela dagen.
När vi kom till tygbutiken sprang de glatt fram med en stor påse (alldeles för stor) som innehöll lakanen. Bra tyckte vi. Men när en av killarna drog fram en lakan för att visa hur det såg ut började vi bli misstänksamma. Det såg sjuuukt stort ut. Han höll upp det ovanför huvudet och det var fortfarande dubbelvikt. Hm något står inte rätt till, tänkte vi.
Så vi bad dem veckla ut ett lakan...
HAHAHAAAA!
Plötsligt är vi ägare till fyra lakan som är FEM GÅNGER FEM METER stora.
Filippiner... Vi säger då det... Detta kan BARA hända i det här landet. De bad om att få måttet i cm. Sydde i inch och reagerade ändå inte att de såg onormlalt stora ut. Typ lika stora som ett lakan för 50 personer. Nej då. Tänka själv? Det ska man icke göra. Vi skrek så klart rakt ut och sa att de får sy om dem genast. Vilket de nästan gick med på men hade inget annat val än att göra det...
När vi återvände en timme senare var det stängt för lunch. Vi gav upp. Hämtade världens största och kanske finaste tavla och åkte hem.
Filippiner... De har sin charm. Men ibland undrar man ju.
Mamma Oikari sitter just nu på en tråkig flygplats i Qatar och väntar på flyget som ska ta henne till Filippinerna.
Den 12 september kommer pappa Blomgren hit. Mer än kul!
Vad mer?Hmm... Vi har redan betalt en hyra till. Tiden går fort när man har mycket att göra. Nej. Har roligt så klart!
Idag tar även en månads total nykterhet slut. För en stund iallafall.
På återhörelse!
2009-07-22 21.06 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 33: Godnatt världen
Livet som social människa tar död på mig. Eller så är det för att jag sov skit natten till idag som jag måste orientera mig till sängen, via duschen, NU. En längre rapport om vad vi sysselsatt oss med de senaste dagarna kanske kommer imorgon. Kanske. Borde.
Snark.
2009-07-20 17.04 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 31: Welcome back beloved 70-200
Eftermiddagslågvatten.
Blacke ruskar vattnet ur öronen.
Man ska inte leka med elden.
2009-07-20 13.23 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 31: Chokladchock
Att äta chokladkakan som A&A hade med sig igår till lunch var kanske ingen bra idé. Men vad gör man när det enda som finns i kylskåpet är en kyckling som ska sparas till middag?
Om vädret tillåter kanske vi tar en tur till Siquijor, och kollar läget där, imorgon. Forska i om den svarta magin verkligen existerar och är något att vara rädd för. Knäppa filippiner.
Illa, jag mår illa. Det finns garanterat något wii-spel som måste utforkas nu...
2009-07-20 13.10 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 31: Kanske det kanske
Färggladaste båten i Filippinerna?
2009-07-20 12.12 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 31: Hemgjort deluxe
Nejdå. Det stod inte helt stilla.
Yxmannen gjorde sitt. Med ett leende så klart.
Typ så här bygger man en pedal.
Balladoi, ursäkta stavningen mannen, verkade nöjd med vårt färgval till båten. Han lovade (ännu en gång) att de ska jobba på hårt nu. Det är bara att hoppas att vädret håller sig snällt så det är möjligt.
Undra hur det går för bilen i Dumaguete?
2009-07-20 10.10 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 31: Kiwigrönt och laxrosa
Nu är det nog dags att skärpa sig. Fotomässigt. Måste sätta på favoriten 70-200mm på en kamera så det blir något gjort. Nu ska vi promenera till båtbyggarna och se om det hänt något på båtfronten. Det har stått läskigt still där sista tiden. Och nu har de tagit UPP Kevins båt igen för att fixa några sent påtänkta ändringar. Vi ska stressa på dem lite. Har till och med gjort en lite modell i datorn där vi "målat" vår båt i de färgerna som den kommer ha.
Igår hade vi besök av Al och Ariane. Paret från den påkörda katamaranen. En vanlig lunch med grillad fisk blev till en heldags snackade. De kom inte härifrån förän mörkret fallit och tidvattnet gått ner för att åter gå upp. Runt 19-tiden. Det var en jäkligt trevlig dag dock. Inte helt oväntat, svensk som man faktiskt är, så försvann det sällan skådade solskenet i samma stund som grillen skulle tändas. Regnet började ösa ner och vi fick gå in för att äta. Inne hade vi ingen el på hela dagen. Så det var lite lagom kokhett och klibbigt. Men regnet slutade falla och vi kunde gå ut och ta luft. Tills det kom igen. Och så fortsatte det.
De är ett otroligt intressant, annorlunda och trevligt par de där kiwisarna. Kommer nästan bli lite tomt när de förr eller senare lämnar oss här i Zambo.
Idag ska Danne jobba med extreme makeover på Jovics butik i Manila. Själv hittar jag på något annat och poff så har dagen försvunnit. Det brukar bli så.
2009-07-18 12.39 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 29: Sjösättning
Idag sjösattes äntligen Kevins båt. Det betyder att de kommer kunna börja jobba med vår båt på riktigt nu. Hoppas vi...
Sjösättningen av Sea Bolt firades med en tur till och runt Apo och sedan lunch på stranden.
Stor sak men alldeles för lite utrymme.
Filippinerna skrek högt vid varje liten våg.
Det är bra att Kevin har fått klart sin båt. På så vis kan vi nu dra slutsatserna vad vi ska och INTE ska göra. Vi ska INTE ha massa vit färg för det ser bara skitigt ut. Vi ska ha högre och bredare soffor. Som vi flyttar ut på "gångvägen" utanför båten. På så vis får vi mer plats. Sofforna måste ha dynor. Vi ska absolut inte ha en kabin. Men det visste vi ju redan. Istället ska vi se till så att vi får så mycket utrymme som möjligt. Överallt. Ingen kommer ju tvinga oss att vara ute i regnet.
Idag är det fyra veckor sedan vi kom hit. Jag tror att det var först idag som vi faktiskt insåg vart vi befinner oss. Att lilla Apo faktiskt är ön vi ser från huset. På riktigt.
Vart har tiden egentligen tagit vägen?
Wrah. Vi vill ha vår egen båt. Nu.
2009-07-17 18.48 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 28: Frukost, lunch, middag
Vår kost är inte så varierande idag. Men vi kan iallafall konstatera att det är fullt möjligt att göra paj utan att ha ost på toppen. Mycket god!
2009-07-17 18.03 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 28: Ett, tu, tre
Idag har solen skinit några timmar. Det var inte helt fel. Vi spenderade dock hela förmiddagen inne i huset. Med besök från Nya Zealand i form av herr och fru segelbåt. Deras båt har nu legat utanför oss i två veckor. Det efter att de, strax söder om oss, blev påkörda av en färja mitt i natten. Masterna är nu lagade men de planerar att stanna ett par veckor till. Väldigt trevliga människor! Det blir bbq tillsammans en annan kväll. Och den sjunde fyller fru segelbåt tydligen år. Det ska tydligen firas med helgrillad gris på stranden. Antar att vi bjuder in oss själva om ingen annan gör det. När fru Oikari fyller år den fjärde blir det en grillad fisk på sin höjd.
Annars... Inte mycket. Det kom en 15 minuters storm och vi blåste nästan bort. Men på eftermiddagen sken solen igen och vi kunde bruna oss lite.
Nä. Jag är trött. Tar en dusch. Har inte så många ord på lager just nu. Gäsp.
2009-07-16 19.33 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 27: Uppe och springer?
Hemsidan borde fungera som den ska nu. Säkert bortsett från några små eller stora fel som vi inte upptäckt än. Men det finns det ju andra som kan göra åt oss. Själv kan jag inte hitta vart man rensar ut all gammal data i Firefox så vi ser bara den gamla siten. Fast den inte ens existerar på servern. Sååå. Om någon annan också fortfarande bara ser den gamla siten, rensa ut cache osv!
Har en av två köttfärspajer i ugnen. Tyvärr hade vi ingen ost men mitt behov av att göra paj var så stort att jag struntade i det. Istället blev det äggstanning. Ja, vi får se hur det blir helt enkelt. Nu ska curryn från gårdagen värmas upp till middag.
2009-07-16 13.30 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 27: Plötsligt händer det
Välkomna till "nya" theoikaris.com. Så här ser det ut nu. Vi hoppas med denna nya tavla kunna sprida lite mer glädje än med den gamla deprimerande hösttavlan. Det här utseendet passar bättre in på vårt liv. Vi hoppas även att med den lite vidare tavlan kunna få alla läsare som ännu inte har en widescreenskärm att skaffa en.
Vissa godsaker är dödade för konstens skull. Hoppas det funkar bra ändå. Siten går möjligen lite segare än innan makeover. Ska försöka göra mitt bästa för att fixa det.
Vad tycks?
2009-07-15 21.45 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 26: Katten
Hur kan man inte sakna det här lila livet när man ser de här bilderna? Väldens finaste, snällaste, goaste katt som vi räddade från de kalla skogarna på mörka folktomma Askerön. Picture perfect.
Vi hade våra stunder i soffan.
På en filt framför brasan.
Skönt att veta att hon lever ett lyxliv hos the Oikaris Seniors. Katten.
2009-07-15 19.25 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 26: Vart ääär ni?
Poff. Tomt. När vi äntligen har fått en fast uppkoppling som dessutom verkar fungera som den ska är ingen, iiiiingen, i Sverige ute på nätet. Msn är dött. Facebook är dött. Gmail, dött. Gästboken död. Typiskt.
Vi har iallafall nyss ätit kycklingcurrygryta. En av kycklingarna luktade skunk så det blev inte lika mycket gryta att frysa in som jag hade hoppats på. Istället blev det lunch till imorgon. Något säger mig att man inte ska äta skunkkyckling. Den andra lilla kycklingen doftade gott när jag la den på skärbrädan och styckade upp den. Jag borde nog googla hur man styckar en kyckling på bästa vis. Även om jag tycker mitt sätt är riktigt effektivt.
Skinnet, alla andra slamsor och köttiga ben som blev över kokade jag i lite köttbuljong med potatis innan jag mixade det och serverade det till hundarna. Lyckliga!
Känner extra mycket att vi är djurens beskyddare nu. Det efter att ha sett mr Ewing sparka Blackie rakt i magen med full kraft. Bara för att han skällde på och sprang efter Kevins hund. Som skällde lika mycket... Hrrrm...
Tror jag tar mannen i örat och släpar honom till sängen. Vi ska se klart Änglar och Demoner. Tredje kvällen gilt. Av någon anledning somnar jag alltid efter si så där en halvtimme. Och när jag väl somnar så blir jag VÄLDIGT arg på datorn som spelar upp filmen alldeles för högt och ljust :)
Nya försök att få en skymt av er imorgon!
2009-07-15 14.37 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 26: Testing, testing
En fast internetuppkoppling har anlänt till Preston Compund. Signalen hoppar upp och ner lite som den vill. Testing, testing.
2009-07-14 18.10 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 25: Ännu en dag borta
Varit inne i stan igen. Behövde handla lite och även använda oss av snabbare internet. Var tvungen att ladda ner några saker till den "nya" hemsidan som håller på att växa fram. Mycket kommer vara sig likt, annat inte. Det ska bli kul med en makeover!
Köpte riktig hundmat till vovvarna på test. Var osäkra på om de skulle tycka om det eller inte. För det första är det hundmat, för det andra är det hårt. Precis vad de behöver med andra ord. Men det förstår ju kanske inte de. De tuggade iallafall glatt i sig! Såg något ovana ut att ens behöva tugga. Familjen Ewing ger dem oftast bara ris. Precis vad en hund behöver. Not. Nästa gång vi är i stan ska vi köpa en STOR säck med hundmat. Det kan de små liven må gott av.
Kort och gott idag. Ska återgå till project makeover och även fixa lite mat. Imorgon ska det lagas kycklinggryta. Storkok! Även köttfärsen ska testas. Den ser grovmalen och skum ut men är säkert bra.
Rapport imorgon!
2009-07-13 11.57 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 24: The Oikaris konstprojekt
Här kommer beviset på att vi faktiskt har varit lite konstnärliga sista dagarna.
Klicka på bilden för att se tavlan större.
Klicka för närbild.
Det blev alltså två kollage. Det ena färgglatt och Dr Zipeigt. Det andra med mixade foton från hela världen. Kanske med lite fokus på Afrika. Köket mådde verkligen bra av att få en stor färgklick på väggen och vardagsrummet blev genast mer personligt. We like!
2009-07-13 11.12 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 24: Hundarnas krig
Blackie är tillbaks i compoundet efter att ha varit frånvarande en vecka. Opassande nog så anlände amerikanen Kevin med sin (något för unga) filippin flickvän och roliga bullterrier igår. Så nu är det hanhundskrig i trädgården. De tre små tikarna står bakom Blackie och försöker mobba ut Brick, som den glada nykomlingen heter. Ett jääävla liv.
Kevin verkar vara en rolig prick iallafall. En fd airforce soldat från Texas i 40-årsåldern. En äkta amerikan med andra ord? Men med ett leende på läpparna, kepsen bakochfram och en avslappnad stil. Funkar.
Mr Ewing ser lika döende ut som alltid. Han röker sina cigaretter men ligger mest och sover efter att ha druckigt för många öl eller kanske rom och cola. Han röker antagligen i sömnen också, samtidigt som han räknar sina tusenlappar som försöker hoppa över ett alldeles för högt staket. Nu är han dock i stan.
Himlen är oskyldigt svart och nu kommer regnet. Det verkar bli en nintendodag.
Btw. Borde inte en man som spenderat stora delar av sitt liv i flygvapnet kunna hålla ordning på ett gäng hundar? Eller flyger inte hundar?
2009-07-12 20.08 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 23: El Dorado
Dorado. Thats the name of the fish. Låter ganska läskigt om jag får säga det själv. Hur som helst var den väl godkänd! Gjorde sig fint med Evas special fried rice. Mycket grönsaker och mängder med vitlök.
Nu står karln i huset och hugger en kokosnöt i små goa bitar. Efterrätt! "Saften" dricker vi till frukosten imorgon. Kaviarmackor står på menyn.
Jackie var här tidigare och lämnade två små oljelampor. En att ha på balkongen och en att ha på bordet ute. Lamporna är gjorda av konservburkar och ser riktigt charmiga ut. 25 peso styck. Kan hända att vi låter motormålaren ge dem lite färg för att göra dem ännu lite festligare. Längtar tills imorgon då vi får gå och ta en titt på båtbygget igen. Och hänga upp de där tavlorna. De behövs.
Idag är det bara två veckor tills mamma Oikari kommer på besök. Längtar till dess också. Så klart.
Från det ena till det andra.
Möp.
2009-07-12 17.08 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 23: Båtar och tavlor och regn och...
Hos båtbyggaren händer det grejer. Motorn har anlänt och spraymålades idag gul på vår begäran och till båtbyggarnas förtjusning. Vi har inte hört hur den låter själva men fått bekräftat från olika håll att den går och dessutom ska låta riktigt bra. Bland dem som har bekräftat motorns välmående är en strandsatt kiwi som jobbar med dieselmotorer. Han var med när den inhandlades. Man kan ju undra varför vi inte var det? Det vet vi inte själva. Men nu känns det ju lugnt ändå. Motorn kommer placeras i båten när som helst och sedan kan det börjas bygga ordentligt.
Skinande gult.
De jobbar på hårt. Även en söndag.
När vi var hos båtbyggarna och hälsade på passade vi även på att plocka upp en till ram som vi bett dem snickra ihop. Spenderade resten av dagen till att göra färdigt art project no2. Men bilder kommer imorgon för än har den inte lackats och no1 ligger fortfarande och torkar.
The Oikaris andra tavla är på väg att födas.
Det har varit uppehåll hela dagen. Tills vi bestämde oss för en tur till byn för att inhandla middag. På väg tillbaks, när vi stod och väntade på en grillad kycklingbit, öppnade sig himlen åter. Vi tog oss hem lagom blöta och blottade (vit klänning bör ej kombineras med vatten) med Mariells cykel. Han väntar alltid på oss och hoppas på att få jobba lite. Vi är så klart trogna.
Ikväll blir det fisk. En ny sådan. Det fanns ingen white marlin på marknaden idag. Men man måste ju testa allt så det passade bra med en ny sort, som vi så klart inte kommer ihåg namnet på.
Förövrigt så är nya besök inbokade. Future-lager-Jeppe kommer från Göteborg 16 december! Samma dag som Anders med sin dotter Emma lämnar Filippinerna, och oss, bakom sig. I september kommer Zipe-Janne förbi ett par dagar och vi hoppas även att vi kan planera in ett besök från far/svärfar då. Vi håller så klart armarna öppna för alla som vill komma hit och åka båt, bada, snorkla, grilla fisk och bara vara och ha det skönt.
Adios.
2009-07-11 18.18 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 22: Smutskastning 200
Att kalla en REN för ÄLG. Aj aj aj.
2009-07-11 18.18 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 22: Art project
Regnet öser ner. Men det är iallafall varmt. Som man så fint brukar säga här i Filippinerna. När regnet öser ner kan man sysselsätta sig med många saker. Idag har vi påbörjat och nästan färdigställt art project no1. Bild kommer så fort konstverket har lackats och kommit upp på väggen. Vilket borde bli imorgon. Om regnet inte hindrar torkningen. Imorgon ska även art project no2 påbörjas och kanske färdigställas.
Men nu orkar jag inte skriva mer. Ryggen värken efter att den har krälat runt på golvet de senaste timmarna, tillsammans med resten av kroppen som gärna skulle säga god natt. Men först måste kyckligen in i ugnen och riskokaren slås på. Sedan måste det hela förtäras och vem vet vad som händer efter det.
Lika glad är jag för det men gladast är nog räven.
2009-07-10 16.19 Dumaguete, Filippinerna
Dag 21: The beach house i rörlig form
HÄR finner ni en film, nyligen nominerad till regndroppen, FIlippinernas motsvarighet till laxen, som visar en glimt ur vårt hem.
Alfred.
2009-07-10 10.36 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 21: Regniga dagar
Igår regnade det. Idag regnar det. Ja, det verkar som regnperioden har bestämt sig för att anlända. Då är det tur att man kan dra på sig sina wii-strumpor och göra sina pensionärsövningar på brädan!
Väldigt dålig balans enligt Wii. Jahapp...
2009-07-10 10.26 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 21: Mammor kan man lita på
Imorse hämtade Danne upp två paket på posten. Det ena kom från förrådet i Göteborg. Ipodhögtalare, blender, en och annan våtdräkt för mycket och ett par peruker(?) låg där. Det andra kom från Gävle och innehöll bikinis, solglasögon, ett stycke tyg från Hawaii och.. KAVIAR! Låt oss inte glömma den turkiska pepparn och djungelvrålen. Men just kaviar är nog det vi längtat mest efter. Det kändes nästan olagligt att kladda in ägget till frukosten. Mmmmm...
Kalle, mannen i vårt liv.
Nu väntar vi bara på knäckebrödsleveransen.
2009-07-10 10.19 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 21: Mammor kan man lita på
Imorse hämtade Danne upp två paket på posten. Det ena kom från förrådet i Göteborg. Ipodhögtalare, blender, en och annan våtdräkt för mycket och ett par peruker(?) låg där. Det andra kom från Gävle och innehöll bikinis, solglasögon, ett stycke tyg från Hawaii och.. KAVIAR! Låt oss inte glömma den turkiska pepparn och djungelvrålen. Men just kaviar är nog det vi längtat mest efter. Det kändes nästan olagligt att kladda in ägget till frukosten. Mmmmm... Nu väntar vi bara på knäckebrödsleveransen.
2009-07-09 10.19 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 20: Morgonstund har mango i mun
Det blåser ute, morgonsimningen är avklarad, frukosten på gång. Idag blir det fotosortering och Wii för hela slanten! Kanske ska prova lyckan med Wii Fit? Jo jo.
2009-07-09 09.07 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 20: Filippinsk mobilkultur
Filippiner och mobiltelefoner har en speciell relation. De sitter väldigt, väldigt tätt ihop. Alla filippiner är ett med sin mobiltelefon. Men den används bara till en sak - skicka sms. Och det många. Alla operatörer bjuder på gratis sms varje gång som du laddar ditt kontantkort. Därför ringer inte filippinerna. Varför skulle de göra det?
ALLA sms´ar till varandra. Vi såg ett mobilnummer på våra vattendunkar. Skickade ett sms om att vi behövde tre nya och max tio minuter senare dök en kille på cykel upp. Med tre fräscha vattendunkar. Jackie ringer alltid en signal om hon inte får svar direkt. Bara för att "visa" att hon skickat ett mess.
För oss med telefonskräck är detta förstås underbart. Men det gäller att hänga med. Man kan inte skriva hur som helst. För att vara med riktigt i svängarna måste man använda sig av alla de förkortningar som uppkommit bland det hysteriska messandet. Det innebär förstås att så många bokstäver som möjligt ska raderas. Orden nedan är plockade från sms vi fått sedan vi anlände till messomanlandet. Gissar att listan kommer att fyllas på med tiden.
dgte = dumaguete
wondrful = wonderful
tym = time
nyt = night
n d = in the
coz = caus
gud thng = good thing
ddnt = did not
pls = pleace
nid = need
txt = text
bk = back
knw = know
gud PM = good afternoon
gud mrning = good morning
gud AM = good morning
gudnyt = good night
un4tunately = unfortunately
smthng = something
skul = school
bk = back
2yota = toyota
cu = see you
N rkr dt!
2009-07-09 09.07 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 20: Nä men nu jävlar
Vad är grejen med Filippinerna vs smutsiga naglar? Är det inte mango så är det "bläck" från squid. Fy fan.
2009-07-08 20.18 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 19: Inte alls så dumt Google
Kul och minst sagt nödvändigt med ett nytt operativsystem till PC. Windows behöver en utmanare för att skärpa till sig. Det går för långsamt. Det är inte tillräckligt säkert. Det är för svårt för människor som har noll koll på datorer att hålla sin dator frisk och kry. Gissar att Chrome OS mer kommer att likna Apples OS X. Mmmm. Kan inte annat än hoppas att de lyckas och att det kommer att slå igenom...
Själv har jag checkat in Vaion på pensionat. Den ska bara få följa med på resor där den är mer än utmärkt. Storebror iMac ska få göra de tunga jobben nu..
2009-07-08 17.59 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 19: Inte allmänbildad 200
Katten som bor på stranden men inte vet vad hon ska göra med en stor bit rå fisk.
2009-07-08 17.53 Zamboanguita, Filippinerna
Dag 19: Inget mer tjat här kommer foton
Som ni har tjatat. Tillslut blev pressen för stor. Först ta en titt på dessa foton. Sedan gå in och ta en titt på vårt nya hem HÄR. Stylat och klart! Bortsett från väldigt många tavlor som inte existerar än. Vi känner oss iallafall nöjda. Det går inte att göra hur mycket som helst utan att byta ut ALLT. Men med mycket tyg, några nödvändiga prylar och lite fantasi så känns det äntligen som att vi kan börja leva och bo. På riktigt.
En cell att sova i.
En grav att äta i.
Ett klassrum att leva i.
En spikmatta att sitta i.
Idag har vi varit i Malatapay på onsdagsmarknaden. Det var livat och ganska jobbigt. Å ena sidan fanns det en del saker vi inte kan få tag på i vår egen by. Bland annat gigantiska fiskar och fläskkött. Å andra sidan finns allt vi VILL ha i vår egen by. Något som finns på marknaden men inte i Zamboanguita är lidande skrikande grisar, getter och kossor. Det klarar vi oss utan. Behovet av att köpa ett par håriga fyrbenta kompisar bara för att rädda dem var väldigt påträngande denna morgon. Foton i samma album som hemmahosreportaget.
Vi kan inte sluta fascineras över hur sjukt snabbt alla dagar bara swoshar förbi. Idag var det meningen att vi skulle ha hur mycket tid som helst för att bara fixa och greja. Vi måste sortera foton, kolla in alla wii-spel och viktigast av allt: göra iordning foton som ska bli tavlorna som ska täcka de fula väggarna. När vi satte oss ner efter att ha varit på marknaden och sedan sprungit runt och fotat var klockan redan halv 15! Nu är det snart dags att slänga fisken på grillen och det enda jag har gjort är att uppdatera hemsidan. Gah. Imorgon var det meningen att vi skulle åka in till Dumaguete för att skicka iväg dessa foton. Vi får skjuta upp det till på fredag.
Tur... Tuuuuuuur.... TUR att det inte existerar speciellt många måsten i våra liv just nu.
Nu sjunger en get med till Damien Rice. Vackert.
2009-07-07 19.31 Zambo, Filippinerna
Dag 18: Testing testing
Jooolå. Även en iMac kan göra jobbet!
2009-07-07 15.56 Zambo, Filippinerna
Dag 18: Ord från Sverige
På frågan "lever du?" kom detta svar i ett mejl:
Yes.
Var på Rodhos förra veckan, det var ok inte mer. Jag gillar barn i största allmänhet, men inte när det är 10 000 på samma ställe, skrikigt, gapigt, snörigt, tvillingbarnvagnar och hysteriska föräldrar som inte är nöjda med hjulstorleken på de hyrda barnvagnarna, va fan är det med folk? men annars var det bra, självklart skall jag strypa resebyråtjänstemannen, som föreslog just detta hotell.
Vi har haft ett jäkla tryck vilket givetvis är kul, men är du borta en vecka väntar 176 000 mejl och 50 lådor som gått till fel adress och möte i Tyskland med Anders, ja herregud. Ngn gång i mellanåt skall man sätta på sin fru och prata med sina barn, eventuellt blir det en stund över för vänner o annat löst folk 15.30 på lördagar. Imorgon kommer Markus och visar upp Filip här på kontoret, tyvärr uppdagades det att han blivit Pappa redan idag här på kontoret, men det var han själv som sumpade det genom att snacka med en kund som inte kunde hålla tyst när hon ringde in en order.
Min vän Leifs fru gick bort i cancer för ett tag sedan, så jag har haft lite fokus på honom ett tag. Min morsa kan inte gå ordentligt och ringer bara 6 gånger om dagen nu. Min farsa är oförskämt pigg för att ha varit gravt alkis i 25 år, inte ens högt blodtryck och prostataproblem som sin son, som bara är halvalkis. Kerstin är lycklig med sin häst som heter Hilma, mina barn är ordentliga och knarkar inte.
Längtar till er lite
Kram
2009-07-07 15.37 Zambo, Filippinerna
Dag 18: Åter på sandbanan
Ja. Vad håller vi på med egentligen? Skärpning. Nu är vi iallafall tillbaks från Manila, så gott som helt fixade i huset och med sista käraste ägodelen på plats. En ny stor imac som ska jobba hårt med Dr Zipe och alla foton som kommer tas under vattenytan. När vi tillslut, äntligen, snart tar oss ner dit igen. Det är så mycket annat som har tagit vår tid. Snart har vi varit här i 20 dagar och inte dykt ett endaste dyk! Bah. Det är inte okei.
Vi är alltså tillbaks. Från jordens kaos till lugnet. Sista dagarna i kaost var längtan efter vårt lilla hus på stranden stor. Lika stor som hela Metro Manila. Som vi nu har lärt oss är benämningen på hela Manila med alla sina förorter.
Faktumet att det tar minst 45 minuter att förflytta sig från en plats till en annan gör att man blir väldigt dödligt trött av att vara i denna gigantiska avgasvärld. Från sensorrengöring på Canon vidare till kärkortsupphämtning på svenska konsulatet till bankärenden vidare till immigrationskontor till shoppingcenter till hotell... Till sängen. Till sömn. Till en ny dag. Som ser likadan ut. Det har helt enkelt inte funnits så mycket tid för att skriva något här. Även fast datorn var med och varje kväll stirrade ondsint på mig. Men! Vi har fått väldans mycket gjort. Dykutrustning och Nintendo Wii med 122 spel på en hårddisk och nästan alla tillbehör som finns inkluderat. Vår gode vän Jovic, som vi hann äta en snabb lunch med innan han drog till Malaysia på dykmässa, hävar att vi börjar bli väl bekväma när vi går och köper ett Wii. Jag hävdar att det är fullt nödvändigt.
Bao wao.. Vad mer?
Alla överdrag har återvänt och ser nu ut som de ska. Bilder kommer! Säkert imorgon om inte idag. Vi har storstädat hela lilla huset och allt är skinande rent och fiiiint.
Veckans bild föreställer det som antagligen är absolut roligast just nu. Vår båt. Som kanske just nu inte är så mycket till båt men är på god väg att bli. Vi kommer följa bygget och utvecklingen! Vi längtar efter att kunna ta våra nära och kära på snorkel/dykturer till Apo Island. Vi är alltså INTE på Apo Reef som någon skrev i gästboken. Nej. Vi befinner oss strax söder om Dumaguete, i Zamboanguita, på Negros Orientals kust. Utanför ligger Apo ISLAND. Det är en ö. Som vi nu kanske har förstått. Apo Reef är ett rev. I en annan del av Köping.
Pust, stön.
På gång är konstmission, bilmission, båtmission, dykmission, marknadsmission, tavelmission... Och säkert massa andra mission!!
Förövrigt så har vi fått veta sanningen om mr Ewing. Den kommer en annan gång. När ni sitter med oss på balkongen eller kanske i båten och dricker calamansijuice. Eller vad sägs om en färsk mangojuice?
2009-06-30 13.34 Zambo, Filippinerna
Dag 11: Lust och fägring stor
Det finns mycket jag skulle vilja skriva just nu. Men jag har ingen riktig ork så det får vänta. En sak som är säker är att våra fötter gör svinont. Det efter en ganska lång promenad på stranden, barfota, som var kokhet. På stranden stötte vi på en båtbyggare, som bygger en av våra grannars stora båt just nu. Vi blev svårt sugna och funderar nu på att se till att få en egen bygd. Båt går före bil. Vi bor ändå 20 meter från vattnet och Apo ropar på oss varje dag...
På torsdag åker vi alltså till Manila en sväng. Närmare bestämt till på söndag. Imorgon ska hyllmänniskorna komma igen. Ska bli intressant att se hur det går denna gång.
Mmmmmmm solen skiner, luften är varm, havet är varmt, poolen är perfekt temperatur, det svalkar skönt på balkongen. Livet är härligt.
2009-06-29 13.21 Zambo, Filippinerna
Dag 10: Käre medlem #8
Testade kaffebaren i Lee Plaza. Snygga bakverk som luktade gott, snygg kaffebar, bra priser. Men kaffet..? Inte nöjd. Ser dock fram emot att testa Bosses på torsdag. Om inte det är gott så kan du räkna med att få en tysk efter dig.
Men som en gammal utbränd ekonomiprofessor på Handels en gång sade. Ett dåligt tips är bättre än inga tips alls!
2009-06-29 11.23 Zambo, Filippinerna
Dag 10: Osmart
SMART var inte så jäkla smart eftersom flera folks i Sverige inte kunde ta emot våra sms. Därför har vi nu bytt operatör och mobilnummer. Globe is the shit.
Danne: +639279387042
Eva: +639279371567
2009-06-29 11.10 Zambo, Filippinerna
Dag 10: VM i talanglös
Välkomna till Filippinerna. Denna vecka hålls VM i talanglös i Zamboanguita. De tävlande är:
1. Sömerskan
2. Snickarna
Sömerskan inledde starkt imorse. Hon levererade sina överdrag till soffa plus fyra stolar och stolasitsarnas oranga överdrag. Allting var fel. De stora överdragen hade gigantiska volanger längs ner fast tävlingsledarna flera gånger påpekat att de inte skulle vara någonting annat än totalt raka och enkla. Kuddöverdragen var dåligt sydda och hade dragkedjan på sidan istället för bakåt, mot stolsryggen, som alla andra normala kuddöverdrag har. De svarta knytbanden på kuddarna hade sytts ihop med orange tråd. Något som sömmerskan själv hade hittat på. Minuspoäng även där alltså. Sömerskan får helt enkelt sy om överdragen.
På förmiddagen klev snickarna in med bestämda kliv. Med sig hade de den långa enkla svarta hyllan som de skulle sätta upp. Men snickarna fick aldrig chansen att plocka in några poäng. Färgen var inte torr, de olika delarna hade fastnat i varandra, det var fingeravtryck och märken över varenda svartmålad träbit. Managern fick kallas in och det slutade med att hela teamet fick gå hem igen, med svansarna mellan benen. Nu ska de måla om allting och återkomma för att försöka kvala in i tävlingen pånytt.
Tävlingsledarnas kommentar: HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VARA???
2009-06-28 17.05 Zambo, Filippinerna
Dag 9: Shoppingpatrullen på nya äventyr
Ännu en dag i Dumaguete avklarad. Som vanligt kom vi hem med händerna fulla av saker vi behöver. Knivarna var nog dagens viktigaste. Det underlättar att ha en riktig kniv när man ska handskas med de hela kyckligliken man köper.
Den huvudsakliga anledningen till att vi åkte in till stan var att kolla på en bil. Det gjorde vi också. En gammal mcarthur jeep från 60-talet. Inget orginal som tur var. En välgående toyotamotor under huven och en stor dos charm. Vi såg stora möjligheter i den billiga jeepen. Problemet var bara att bromsarna var döda och styrningen läskig. Ska kolla upp vad det kan kosta att fixa detta. Bromsar och styrning kan ju vara bra att ha i en bil. Eller? Annars verkar det nästintill omöjligt att hitta en vettig bil i Dumaguete.
Kom även hem med tack-för-all-hjälp-presenter till Jackie, som är här varje dag med nya saker och ting. Igår var det kokosnötter. Dagen innan ananas och bananer. Dagen innan det mango. Och så hjälper hon oss med sömerskorna. Hur som helst ska hon få en pepparkvarn, eftersom hon aldrig hade sett en förrän hon såg vår. Hennes son ska få ett rit/målarset med spindelmannentema. Han är besatt av att rita. Allt är inslaget i fantastiskt fina paket som tog omkring 45 minuter att göra av någon märklig anledning.
Det är mycket som är märkligt i det här landet. Framför allt hur långsamt saker och ting kan gå. Idag tog det tio minuter för en tjej att slå in kostnaden för paketinslagningen. Något annat som är konstigt är hur sjukt utbrett sms är. Det blir dock ett helt eget inlägg någon helt annan dag.
Dagens lik på grillen: white marlin och en annan liten ful fisk.
2009-06-27 10.13 Zambo, Filippinerna
Dag 8: Blekmedelsansiktet
Rutinerna börjar arta sig. Vakna, simma, frukost ute på gräsmattan, kaffe och internetstund på balkongen. Sedan kommer dagen som den kommer. Idag ska möbelnissarna komma och sätta upp hyllorna. Hoppas de ser ut som de ska.
Det fläktar härligt här uppe på balkongen. Varje dag blåser det från olika håll. Idag verkar vinden komma från norr. Vinden tar med sig molnen som ligger ganska tätt över oss just nu. Det känns helt ok. Det är ändå så pass varmt att man inte kan klaga. Dessutom kan vi behöva lite moln idag. Igår sken solen hela dagen och det syns på min näsa och Dannes rygg. Måste, måste, måste köpa mer solkräm. Har bara en mini från svenska apoteket kvar. Men varje gång jag spanar efter det i butikerna så kan jag inte hitta något annat än lotion med blekning i. Det är väl ändå inte på det viset vi ska hålla huden frisk och kry?
2009-06-26 18.31 Zambo, Filippinerna
Dag 7: Tio små filippinopojkar
Det står minst tio småkillar på stranden och stirrar in genom vårt fönster. De fnissar ihjäl sig när de ser oss. Dör på direkten om vi stirrar tillbaks genom rutan. Alla känner apan men apan känner ingen.
2009-06-26 12.28 Zambo, Filippinerna
Dag 7: Hela familjen
Efter morgonens simning dukade vi upp en riktig brakfrukost. Ägg, bacon, avokado, rostade mackor, inlagd gurka, papaya, mango och calamansijuice. Katten med den brutna svansen, som numera heter Oryx, höll oss sällskap.
Morgonfest.
Oryxoch Kudu fick frukost innan oss. De är de enda som får komma in i huset. Det blir lite mycket om hela djurfamiljen ska få leva i lyx. Alla får dock mat varje dag.
Oryx, en rädd kisse som börjar mjukna.
Kudu, en liten busig valpig flicka.
Springbock, Kudus inte lika busiga syster.
Brownie, äldsta tiken så även bossen.
Blackie, en stor blyg hane.
Idag är första dagen som vi faktiskt inte ska göra någonting. Nästan. Vi måste promenera till möbelmänniskorna och se om de tagit fram ett pris på bordet och hyllorna. That´s it.
Danne sitter uppe på balkongen och dricker sitt kaffe. Djuren liger utanför dörren och hoppas på något. Jag glider runt och kollar hur det går för dem alla.
Nytt "golv" på utkiksplatsen.
Balkongen och läskiga moln.
Vårt lilla hus till höger. Prestons rakt fram.
Finare väder norrut mot Apo.
Bilder på vardagsrummet och köket får ni inte se förrän de är helt klart. Det hänger på sömerskorna när det händer. Ska försöka hitta något bra ställe i Manila där vi kan trycka tavlor att hänga upp på de fula väggarna också. Så, det är lite kvar att göra.
Om någon timme ska vi dra igång grillen och äta den där fisken som väntar på oss.
Nu ropar mannen från balkongen. Dags att röra sig uppåt, utåt.
2009-06-26 10.55 Zambo, Filippinerna
Dag 7: Rest in peace wacko
Micheal Jackson är död. På något konstigt vis känns det väldigt olustigt även om jag aldrig har gillat honom mer eller mindre. Tror att det beror på att Micheal Jackson, precis som Astrid Lindgren, var odödlig. Det trodde iallafall jag. Vissa människor dör helt enkelt inte. Och vem ska behöva dö i 50-årsåldern...
Han kanske har det lättare nu? Wacko Jacko. Kungen av pop. Det finns mycket ont att säga och karln men musik kunde han.
Gissar att det finns många gigantiska fans som är förkrossade idag. Inte minst de som står med en biljett till hans sista turné i handen. Snopet.
2009-06-25 19.40 Zambo, Filippinerna
Dag 6: Tyg men ingen fisk
Inte en lugn stund var det nej. Vi skulle inviga grillen och mysa. Istället kommer Jackie förbi med sömmerskan som ska sy överdrag till soffan och stolarna. Det har varit ett jävla mätande och klippande i tyg de senaste timmarna. Plötsligt är klockan nästan 20 och inte orkar väl vi grilla. Hepp. Det får bli grillad fisk till lunch imorgon istället.
2009-06-25 17.18 Zambo, Filippinerna
Dag 6: Snart redo för dyk
Idag kom våra nya figursydda 5mm (våga vägra bli kall) våtdräkter från Indonesien.
Tada!
Flyter som korkar.
The Oikaris på ryggen.
2009-06-25 16.40 Zambo, Filippinerna
Dag 6: Inte en lugn stund
Sysslorna tar inte slut. Och då har vi inte ens börjat leva än. Igår åkte vi in till stan tidigt. Promenerade till vår lilla by och tog sedan bussen därifrån.
Bussbiljett: 7,50 kronor för oss båda.
Tanken var att när vi väl kom in till Dumaguete skulle vi snabbt göra våra ärenden och sedan åka hem. Började med lunch.
Lunch: 25 kronor för oss båda. Det inkluderade nudelrätt, vårrullar och vatten.
Gick sedan vidare till ett internetcafé eftersom herrn var i behov av snabbare uppkoppling för att kunna skicka upp några stora filer. Det tog en stund att hitta ett ställe där man kan använda egen dator men ingenting är ju omöjligt som det så fint brukar heta. Vi blev kvar på internetstället ganska länge. Beställde knäckebröd, sill, kaviar och osthyvel från Sverige och bokade flygbiljetter till och från Manila nästa vecka.
Tillslut kom vi vidare från internetcafét. Till Plaza där vi köpte nya stänger, en grill och lite annat smått och gott. Från Plaza promenerade vi till Ok Mart för att köpa tyg till köksstolarna och soffkuddar. Såg mest bara otroligt många gräsliga tyger men hittade tillslut en rulle orange sammet. Eller kanske "sammet". Velvet underground.
Tyg: 50 kronor metern.
Nu hade vi bara en sak kvar att göra. Ta oss till matbutiken, storhandla och sedan på något vis få med oss allting hem. Men av en ren händelse gick vi plötsligt förbi en riktig inredningsbutik. Gled in och det slutade med att vi köpte två saccosäckar. Precis vad vi har sagt att vi behöver eftersom vi burit upp fåtöljerna till balkongen.
Vid denna tidpunkt insåg vi omöjligheten att ta oss hem utan en bil. Så efter många om och men hade butiken fixat en av väldigt få riktiga taxibilar i stan till oss.
Hypermarket nästa. Den stackars taxichauffören var självklart inte medveten om att vi skulle göra vår första riktiga megashopping. Han fick sitta närmare en timme och vänta medan vi plöjde genom butiken. Ut kom vi med minst tio kassar. Mörket hade fallit när vi började åka tillbaks mot Zamboanguita. Slaktade. Precis som alla andra dagar.
Idag till lunch fick vi äntligen äta vår första riktiga hemlagade lunch. Grönsak/kyckling/glasnudlelwok i nya wokpannan. Gott, sa katten. Till det dricker vi inget annat än vatten med pressad calamansi i. Filippinska lime kan man säga. Gott, säger jag.
Kycklingbröst: 9 kronor för två.
På eftermiddagen promenerade vi in till byn. Köpte tio ägg, socker (ska lägga in gurka) och en brödbit. Sedan gick vi vidare till den lilla marknaden och köpte en stor röd snapper att inviga grillen med. Det slank med en tonfiskbit också. Huvudet tog vi med oss för att offra till katterna.
Fisk: 16 kronor kilot.
Ett kilo potatis väntade på oss hos en gammal dam i närheten och runt hörnet hittade vi mango och gigantiska avokados. Eller något.
Vi tog en cykelkille till möblerfabriken som ligger alldeles bredvid oss. Observera att en fabrik här kanske inte är som en fabrik i Sverige. Vår plan var att låta dem fixa en hylla till oss och även kolla efter ett bord. Vi hittade ett perfekt bord. Deras egna gamla slitna arbetsbord. De kunde så klart inte förstå varför vi skulle vilja köpa det men skulle återkomma med ett pris. Sedan följde de med oss hem och mätte för hyllan.
Ikväll ska ytterligare en sömerska titta förbi för att få tyg och mäta möblerna.
Det är full fart helt enkelt.
2009-06-25 09.30 Zambo, Filippinerna
Dag 6: Snart börjar vardagen
Vaknade strax efter åtta. Det börjar likna något. Morgontur i poolen nästa.
2009-06-23 17.23 Zambo, Filippinerna
Det går framåt, framåt, uppåt, uppåt
Gästrummet är färdigt! Pricken på i:et blev sminkbordet som inte alls gjorde sig i sovrummet men blev jättefint där uppe. Det var inte helt lätt att flytta men med vilja går det mesta. Även upp för en smaaaal spiraltrappa. Även springbocken från Kapstaden fick flytta upp. Helt plötsligt är loftet mysigaste stället i huset...
Litet men gott.
Sängen är bäddad och handduken upphängd.
Med fixandet har vi konstaterat att huset antagligen inte blivit ordentligt städat på ett halvår. Minst. Det är sjukt skitigt. Huh. Vi har bett Bobs ena hemhjälp att städa åt oss imorgon när vi åker in och handlar i stan. Det är svårt att städa själv utan en endaste liten sop.
Tråkigast idag har varit att skrubba bort prislappar på huuuur många saker som helst. Min tumme blöder nästan. Benet började blöda när jag plötsligt fick för mig att bära upp tvbordet till balkongen. Glömde bort att det låg en glasskiva på den och den hoppade via mitt huvud ner i golvet när jag gick upp för trappen. Wooops. Inga större skador skedda dock.
Katterna fick äta upp våra lunchrester. En ganska stor tallrik med spagetti och tonfisk. Det tog en halv minut sedan var det borta. Sedan dess (tre timmar) har de legat utanför huset och pratat. Så fort de får syn på oss drar de en lång harang. Kanske inte var så smart att mata dem.. Heh.
Slurp.
2009-06-23 14.08 Zambo, Filippinerna
Byggare Bobs patrull
Här är det kladdigt. Kladdigt och regnigt. Vi fortsätter att pyssla. Har dukat upp ett nobellmiddagsbord med platstallrikar. Danne har förvandlat det fula soffbordet som numera är tv-bord till ett roligt pengabord med sedlar från hela världen. Inklusive en tiolapp från Sverige.
Man får göra det bästa av situationen.
Annars är det bara badrummet som är helt klart. Bilder från allt annat kommer när solen börjar skina igen.
Här är det rosa.
Bjöd Brownie och en katt på lite rostbröd, eftersom vi inte har någon brödrost. Nu ligger de här utanför dörren och hoppas på mer. Katten gick och hämtade en annan katt som jamar, jamar och jamar. Den vill nog också ha lite lunch. Det ska den få! Vi också tror jag.
2009-06-23 09.53 Zambo, Filippinerna
Dag fyra
Man vaknar alldeles för sent när man inte kan somna normal tid. Låg och såg Things We Lost In The Fire till klockan 01. Det kan vara den absolut sorgligaste film jag vet. Precis när man börjar känna sig bättre och lite gladare så ramlar allting baklänges igen och tårarna bara måste tränga fram. Ska se slutet som vi tillslut somnade ifrån till frukosten.
Många till och slut i den meningen.
Det är dåligt väder idag. Himlen är grå och regnet faller ner. I sakta mak men det faller. Det gör inte oss så mycket. Vi ska fixa ordning i huset och sedan göra absolut ingenting. Behöver det. Kanske bara kolla på tv resten av dagen. Det skulle vara skönt. Det känns som länge sedan.
Men innan frukost ska vi hoppa ner i poolen för ett morgonsim! En del av vårt nya liv.
Adios.
2009-06-22 22.55 Zambo, Filippinerna
Manisk och slutkörd
Jag ser ett litet ljus i tunneln. Inredningstunnelt. Har maniskt packat upp saker. Roligt! Badrummet är numera kitchigt och bra mycket finare än innan. Duschdraperiet gjorde sitt. Skönt att slippa se ALLA fula kakel på en gång i onödan.
Det enda misstaget vi uppenbarligen gjorde var att köpa fel lakan. Vi trodde det var helt vanliga enkla lakan som man kan använda som täcke. Riktiga täcken går inte riktigt hem i värmen. Men när vi packade upp dem visade de sig vara figursydda lakan med resor i, som man helt enkelt ska använda som lakan. Så nu har vi väldigt många... Lakan. Som vi hoppas passar sängarna. Annars har vi en jävla massa lakan att göra absolut ingenting med.
Helt plötsligt blev klockan mycket. Tiden går fort när man har... Ja ja. Det är dags att hoppa ner i sängen. Med två nya kuddar! Och säkert en film.
God natt världen.
2009-06-22 18.44 Zambo, Filippinerna
Lilla snigel
Neeej inga bilder än. Imorgon kanske! Ska bli ytterst intressant att skicka upp dem på siten. Internet går så segt att... Ja, dagboken som normalt tar runt 10 sekunder att skicka upp tar tre minuter. Typ som Palaus "Hiiiiigh Speeeed Interneeet". Jo jo. Welcome to Sverige på 90-talet.
2009-06-22 18.23 Zambo, Filippinerna
Extreme home makeover
Fem timmar i köpcentret... Vi är döda. Och fulla med shopping som blir levererat till oss senare. Skulle fylla upp kylskåp och skafferi också men vi orkade helt enkelt inte. Så vi tog bussen tillbaks till Zambo och gick därifrån. På vägen tittade vi in i en liten butik för att se om de hade förlängningssladd till kabeltvn. Efter lite kapande, skruvande och fixande hade vi en tre meter förlängning. Personalen, tre 60-åringar, fnittrade hysteriskt.
Det var ganska kaosartat i Dumaguete. De håller på att lägga om vägarna så trafiken är som den är. Vi är trots allt i Asien. Men trots allt känns det bra att gå runt där och än så länge är vi positivt överraskade över utbudet av det mesta. Det verkar tom finnas lite kläder. Heheeeeee. Det var dock inte helt lätt att hitta normala utemöbler. Men man får leva med vad som finns.
Pust och stön. Nu måste vi dricka sju liter vatten. Minst. Och en kall öl? 3.40 kronor styck.
2009-06-22 10.12 Zambo, Filippinerna
Dag 3
Det var svårt att somna igår. Fortfarande lite jetlaggad. Danne somnade som en stock medan jag låg vaken i timmar. Hundarna var också vakna. Och de förde att jävla liv. Tillslut tröttnade någon. Det smällde tre gånger och sedan blev det tyst. Vi blev glada över att se att alla hundarna levde imorse.
Tvingade upp oss vid 9-tiden. Måste få ordning på dygnsrytmen. Började med att äta frukost ute framför huset. Sedan blev det pool och havsinvigning. Poolen är stooor och havet var högt och skönt att bada i.
Igår var det kalas. Strax efter att vi vaknat ropade någon utanför dörren. Vi var bjudna på lunch. Nice tyckte vi som inte ätit frukost än. Gick till huset och där var det cirka 30 andra människor som också skulle äta lunch. Det visade det sig snart att det var 65-årsdag och farsdag och det skulle firas. Pratade en stund med gannskapets pastor medan vi tog åt oss av buffén som dukats fram. Kycklingrätter, nudelrätter, konstiga rätter och en utsökt köttfärslimpa. När vi hade fyllt våra magar tackade vi för oss och smet ut på en strandprommenad. Där var det också full fart. Barn, vuxna, hundar, fiskare, båtar. Alla hejar megaglatt när vi kommer förbi.
Idag är tanken att vi ska åka in till stan och shoppa. Vi har skrivit en oändlig lista på saker vi behöver. Vi frågade Ewing om vi fick låna hans bil. Han insisterade på att köra oss. Det är oklart om han förstår hur lång tid det kommer att ta. Kanske tycker han bara att det är roligt... Låt hoppas det.
Ett viktigt mission är att fixa någon sorts grupp att ha på vår lilla gräsplätt framför huset. Vi måååste kunna sitta ute och äta frukost/lunch/middag. Balkongen i all ära men då måste man först bestiga mount everest topp.
Och ja. Solen skiner och det är varmt.
Hepp hey nu har Ewing vaknat till liv och det är dags att ge sig av!
2009-06-21 11.58 Zambo, Filippinerna
Askerön II
Nu är vi här. Bob Preston med fru och två barn mötte oss på flygplatsen igåreftermiddag. Vi var zombies. De trevliga. Den där Bob är en helt egen historia egentligen. Han har slående likheter med vår gamla hyresvärd Atle. Han är Ewing själv. MÅNGmiljonär, säkert 75 år har gjort det mesta. Fortsätter göra stora pengar i Filippinerna och har som sagt även skaffat sig sin ganska unga snygga fru. Han pratar som en Amerikan, gärna om pengar, och det mycket. Men han har sin charm. Tydligen är han någon sorts gud här i Zamboguanita. Vilket vi kan förstå. Han påstod själv igår, mellan cigaretterna, att han sponsrar alla som ber om sponsring. Så han är antagligen en bra man för detta community. Likheterna med Atle ses mest i att han trots sin täthet är så där läskigt snål. Försiktig med pengar skulle någon annan kanske säga. Vi tycker att han är snålt.
Så... Vi har anlänt till Askerön/Southfork II!
Här sitter jag i vårt lilla hus som ligger bokstavligen rakt på stranden. Tittar jag ut mot havet ser jag... Sand och hav. Tittar vi ut åt det andra hållet ser vi en otroligt välskött trädgård. Som vi tyvärr inte har för oss själva.
Vi trodde att vi skulle hyra ett hus som stod för sig själv. Det stod ju ingenstans på hemsidan om någonting annat. Men vi hade fel. Ewing har smällt upp tre hus på sin stora tomt. Vårt, som ligger längst fram, sitt eget stora hus som ligger i mitten på tomten och så ett tvillinghus som ligger längst bak. Precis som på Askerön med andra ord. Det är rymligt och vårt hus ligger nog mest avskiljt eftersom vi har fri sikt mot havet. Vi måste tyvärr även dela poolen med resten av detta lilla hyresområde. Fast vi misstänker att det aldrig är någon som använder den.
Så, förutom vi så bor här två andra jänkare i varsin lägenhet. En man i 40-årsåldern som är tystlåten och verkar väldigt trevlig. Ewing säger att vi inte kommer se mycket av honom, han håller sig undan. En amerikan som håller sig undan! Vi gillar honom redan.
Den andra hyresgästen är en äkta gammal veteran. En karaktär gissar vi. Har inte träffat honom än. Tydligen ska han tillbaks till USA och operera ryggen på något veteransjukhus. Så vi kommer väl inte se så mycket av honom.
På gården finns även en trädgårdsmästare som jobbar sex dagar i veckan. FYRA (eller var det tre?) hemhjälp som vi får använda hur mycket vi vill mot en liten, väldigt liten för detta är Asien, betalning. Om vi vill förstås. De har sina barn här och alla verkar glada och gulliga.
Ewing har tre barn. Två adopterade tjejer i 5-8 årsåldern och en egen snart 2-årig liten tjej som heter Angle. Supersöt men blyg.
Bäst av allt är att det bor fem hundar på gården, och några katter. Brownie, Blackie och två vita utan namn. Fast det är ju bara fyra? Kan hända att det finns en till vit som heter No name. Har nämligen för mig att de sa fem... Hur som helst. Vi får mer än gärna adoptera vem vi vill av dem. Hah. Det innebär att vi ger den mat och den älskar oss. Ett mission är iallafall att ge de två namnlösa namn. På stranden springer det runt massa andra hundar. PARADISE! :D
Först kändes det lite skumt och obegaligt att vi inte ha ett helt eget ställe. Men ju mer vi känner efter desto bättre känns det. Vi kör ju vårt eget race och de sitt. Vi kommer inte kliva över varandra. Dessutom har vi noll koll på livet här och Ewing har kontakter så det räcker att bli över. En för varje ändamål. Å det är ju bra. För oss.
Vårt första mission är nu att känna efter ordentligt och bestämma oss för om vi ska stanna eller kola efter något annat. Det lutar åt det första. Det kan nog bli svårt att hitta något bättre. Huset är otroligt ocharmigt målat och inrett (med typ ingenting) men stannar vi så ordnar vi det. Iallafall inredningen. Alla läskiga korgmöbler får vi nog dock leva med. Men med lite nytt tyg på dynorna och stora härliga kuddar i soffan går nog det också. Det är mycket som kommer behöva införskaffas för att göra oss helt nöjda.
På något vis måste vi skaffa en bil. Ewing sa att vi bara behöver säga till hans kompis vilken typ av bil vi behöver så hjälper han oss hitta något. Tada!
Det tar nästan en timme in till Dumaguete och de större mataffärerna, som verkar ha det mesta. Zamboanguita ligger bara ett par kilometer bort och har en liten marknad. Vi ser fram emot att köpa färsk fisk från fiskarna på stranden.
Idag ska vi packa upp ordentligt, promenera runt lite och kolla läget. Danne sover fortfarande som en död. Han fick inte mycket sömn under vår megaresa. När vi fått upp packningen och börjat leva lite mer ska vi fota lite så ni får se hur det ser ut här. Det är bara att hoppas att internet klarar av att lägga upp bilderna. Det går megasegt här.
Btw. Vi är nöjda och väldigt glada!
Återkommer med fler lägesrapporter.
2009-06-20 10.51 Manila, Filippinerna
Vi är mobila
Hih. Nu har vi mobilt bredband. Fungerar fint. Iallafall här. Hoppas det fungerar i huset också...
Vi har också fixat nya telefonnummer. Smsa, ring, gör vad ni vill.
Danne: +639199301534
Eva: +639199301892
2009-06-20 10.19 Manila, Filippinerna
Avlivning nästa
Nu är jag så trött så att jag tror att... Att... Att... Jag avlider. Min kropp känns som att någon under pistolhot tvingat den att vara vaken en vecka. Huvudet är tomt. Magen har tackat för sig. Benen är stumma. Är det så här det känns att dö?
Danne (som inte sovit på hela natten) har pratat med mr Bob Preston. Han är redo att hämta oss på flygplatsen när vi landar. Då har vi varit på resande fot i exakt 44 timmar. Rekord för oss båda. Just nu kan jag inte ens bry mig om hur huset kommer att vara. Att få däcka i en säng och bara sooova tills kroppen inte vill sova mer är det enda som kommer göra mig lycklig. Mmm.
Vi blev väldigt positivt överraskade när vi insåg att Philippine Airlines har en egen terminal. Att slippa Cebu Pacifics skräckhus är en annan sak som gör mig lycklig. Här är det stort, ljust och fräscht. En helt annan värld.
Sooooooova...
2009-06-19 22.19 Luften, Världen
Är vi framme snart?
Vill dyka ner till fiskarna. Nu.
2009-06-19 21.43 Luften, Världen
Vart är vi på väg?
Jag gick på toa. Filippinkiss över halva golvet. Kom tillbaks till vår nödutgång med gigantiskt benutrymme. Virade in mig i filten. Stal till och med Dannes. Började peta runt bland musiken. Kunde inte bestämma mig för något att lyssna på. Konstaterade att Anna Järvinen och Annika Norlin gör sig otroligt bra tillsammans. Deras svenska version av Robyns Heartbeat fastnar i mina öron. Munspel. Dragspel. Två helt olika röster. Kan trots det inte bestämma mig för om Järvinen kan sjunga eller inte. Måste ge hennes album en chans. Ger upp min idé om sömn. Det bubblar för mycket i huvudet.
Det är bara filippinerna med kiss på skorna som gör att jag anar vart vi är på väg. Vore det inte för dem hade jag lika gärna kunna tro att vi kommer landa på Grönland om sex timmar. I Filippinerna är klockan 02.40. Imorgon vid den här tiden kommer jag att sova. Luften kommer vara fuktigare än på länge. Värmen påtagligare. Svetten kommer rinna. Vi kommer längta efter att svalka våra kroppar i en pool eller ett hav. Så vi gör det. Vi kommer leva som vi just nu vill leva. Hur länge kommer vi ha den viljan? Det är det ingen som vet. Det är här jag plötsligt känner att jag och Danne är ett varsitt tomt blad. Som bildar ett uppslag. Som ska fyllas. Med vadå? Hur kommer vårt kommande år se ut? När kommer boken?
När vi kommit till rätta i Fili väntar hemsidan en make over. Den gamla tavlan har gjort sitt. En ny ska få representera framtiden som är byggd på dåtiden. Det kanske dröjer. Mycket ska ordnas. Men förr eller senare ska det hända. Jag skrev som sagt en lapp. Den ligger antagligen i en soppåse i Qatar någonstans. Jag gömde den för Danne för jag skulle skriva ner mina tankar i dagboken. Synd bara att jag även gömde den för mig själv. Nu är tankarna inte längre hos mig.
Det finns så otroligt mycket att säga och skriva om tiden som varit. Men det är inte lätt att försöka sammanfatta alla känslor på en och samma gång. Vi pratar om det ofta. De känslorna som kanske har visat sig tydligast under våra långa samtal handlar om engagemanget kring den här siten. The Oikaris var meningen som en resedagbok där vi skulle kunna hålla kontakt med våra familjer och vänner. Ett lite roligare och kreativare sätt att skriva och visa bilder från vår resa än på en redan färdig site skapad för ändamålet. Det var en rolig utmaning för mig att skapa min första hemsida. Tyckte jag lyckades ganska bra även om jag så klart önskar att jag var en programmerarnörd som kunde göra allt lite lättare och smidigare.
Responsen har varit jättebra. Vi har våra trogna läsare. Självklart de som vi förstod skulle titta in regelbundet (möp) men det har även dykt upp mejl från okända människor som hittat "hem" till oss. Vi har fått fina mejl av läsare som känner sig inspirerade, berömmer oss för våra foton och tycker att det är roligt att läsa. Här om dagen kom det ett mejl från en kille som röjt igenom ALLT på hemsidan på en dag. Vi blir jättepeppade av alla som hör av sig och uppmuntrar oss. Det är lika mycket för er som för oss själva vi försöker hålla igång sidan. Vi ligger just nu runt 1000 unika besökare i månaden. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Vi hoppas så klart att folk kommer fortsätta hänga med trots att den "stora" resan är slut. Hoppas att det nya temat om hur vi ska skaffa oss ett nytt liv i ett främmande land ska vara lika intressant.
Men... För det finns alltid ett men. Right? Det samtalsämnet oftast ramlat in på är hur konstigt det känns att våra absolut närmaste vänner fortfarande frågar vart vi befinner oss när de dyker upp på msn eller i ett mejl. Det känns ibland konstigt att nya människor som vi aldrig ens träffat engagerar sig mer i vad som händer där vi är än de som... Känner sig träffade. Jag fattar grejen med att det inte alltid är roligt att följa bloggar osv. Men när de man förr i tiden nästintill levde i symbios med plötsligt inte ens vet i vilket del i världen vi befinner oss samtidigt som vi vill veta allt om vad som händer i deras liv. Ja då vet jag inte vad? Man blir bara ledsen.
Tankar och svar som rört om i huvudet under det senaste året:
Har vi svikit alla vi känner i Sverige genom att göra det vi vill mest av allt med våra liv? Nej...
Är det bara upp till oss att hålla kontakten med alla som vi "lämnat bakom oss"?. Eftersom att det var vi som lämnade dem? Nej? Eller? Nej.
Hur många gånger ska uttrycket "jag fattar iallafall inte hur man kan flänga runt jorden i ett år utan att jobba" dyka upp? Från människor som inte har en aning om vad vi faktiskt gör. Många.
Varför finns jantelagen? För att människan är en feg skapelse.
Är det vi som bryr oss för mycket om andras liv och därför tar förgivet att de ska bry sig lika mycket om vårt liv? Vet in nå ja.
Släkten är bäst! Och alla fina vänner som VET att vi saknar dem. Extra bra är de som trotsar alla svenneproblem (som alltid löser sig) och bokar biljetter för att hälsa på oss i Filippinerna. Det värmer.
Och jo. Järvinen kan sjunga. Det är skört. Finast av allt sjunger munspelet. En dag ska jag lära mig sjunga i ett munspel.
Keep life simple...
2009-06-19 16.00 Flyplatsen, Qatar
Vart ska vi?
Det är väldigt många filipinos vid gate 8. Beror det på att det är Filippinerna vi ska flyga till? Vi fattar inte riktigt... Är det NU vi helt plötsligt ska dit? Vi har ju pratat om det i hundra år. Men det är alltså nu det händer?
Konstig känsla. Men roande.
2009-06-19 14.50 Flyplatsen, Qatar
Konsten att tröttna
Jag har lyckats. Jag har tröttnat. Efter att ha suttit här, i samma fåtölj, sedan 7 imorse orkar jag inte mer. Nu vill jag åka vidare. Nu vill jag äta min middag så jag kan sova. Vakna. Tröttna igen. Flyga. Sova. Vakna. Hoppa ner i poolen.
Danne jobbar. Han är duktig. Jag dricker vatten, kissar ibland och stirrar på en datorskärm. Jag är tragisk. Måste ta oss ut ur denna lounge snarast!
2009-06-19 13.30 Flyplatsen, Qatar
En skymt av Langa
Sista fotoalbumet från Afrika är nu uppladdat. Hädanefter blir det bara en massa asiater och fiskar på bilderna.
Om exakt en minut blir vi utslängda härifrån. Ut till verkligheten. Vi får se hur det går! För dem att slänga ut oss...
2009-06-19 08.41 Flyplatsen, Qatar
När jag krymper
Varför är det lag på att människor inte ska få sova bekvämt på flygplatser?
Om jag var en dvärg.
2009-06-19 08.41 Flyplatsen, Qatar
Lyxproblem
I normala fall brukar det största problemet med duschar vara bristen på varmvatten. I Qatar har man vänt på problemet. För att vara lite extra lyxiga har man tagit bort kallvattnet helt. Det går helt enkelt inte att duscha för att vattnet är för hett.
Skållad.
2009-06-19 07.17 Flyplatsen, Qatar
Glad midsommar
Familjen Oikari brukar få julkort från Araberna. En helt vanlig svenssonfamilj som råkar ha ett konstigt efternamn. Idag är det vi som är familjen Arab. Glad midsommar önskar vi er från ett sandigt och hett Qatar.
Vi firar alltså midsommar på Qatars internationella flygplats. Vilket partaj! Nej. Vi firar faktiskt inte midsommar. Vår midsommar firades nämligen någongång i december. Eftersom vi har haft sommar drygt ett år sedan vi lämnade Sverige i juni. Istället firar vi att vi är trötta, hungriga, ömma i benen och gasiga. Det är livet på resande fot det! Vi har första flighten avklarad. Den var ganska obekväm men jag lyckades iallafall sova till och från i si så där sex timmar. Danne var tapper och såg några filmer. När han väl somnade ville han inte vakna. Moha. Nästa flight ska vi sitta vid nödutgången. Det innebär benutrymme, vilket kaaanske innebär att vi slipper krampande ben. Stödstrumporna är iallafall på och gör sitt bästa!
Så nu har vi ELVA timmar midsommar i Qatar framför oss. Kul, kul. Vi har betalat 40US för att få hänga i en lounge... I sex timmar... Tack för kaffet. Som är gratis. Äter frukost just nu. Bäst man tar för sig av det som finns. Mmmmmm!
Jag skrev massa kloka saker på en lapp. Som jag så klart glömde på flygplanet. Jag ska försöka samla mina tankar igen...
